Business As Usual
Den här bulldogen satt på bilflaket i minst ett par timmar idag medan husse höll på och grejade med sitt. Inte det minsta uttråkad verkade han heller där han satt och höll koll på förbipasserande. Tror att han jobbade också. På sitt sätt.
Hell, Yes
Jag gillar verkligen Elizabeth Peyton. Hon är något så ovanligt som en hyllad, samtida konstnär (f. '65) som målar underbart vackra porträtt av gamla europeiska kungar och samtida rockstjärnor utan uns av ironi eller cynism. I en intervju i New Yorker berättar hon att hon bestämde sig för att satsa på porträttmåleriet en sommar i tjugoårsåldern när hon blev av med jobbet. Hon skämdes för att vara arbetslös och ägnade sig nästan uteslutande åt att läsa böcker om Napoleon och Marie Antoinette. Efter det tog det ett antal år innan hon fick sitt genombrott. Nu går hennes talor för ca 300 000 dollar.
Just nu är hon aktuell med en utsällning på New Museum i Soho som man bara inte får missa. Utställningen visas till och med 11 januari 2009.
Sex and the City + Steve Wonder
Vad är det för likhet mellan tv-serien Sex and the City och Steve Wonder?
Jo, här om dagen slog det mig att introt till SATC påminner en hel del om början av Steven Wonders Don't You Worry 'bout a Thing. Nu har jag i och för sig inte världens musiköra, men visst känns det som om några takter är tagna från Steve?
Taggar: Sex and the City och Steve Wonder.
Nathalie Djurberg
Novembernumret av amerikanska Vouge ägnar tre sidor åt svenska Nathalie Djurberg, 30 år, som ställer ut på cutting-edge galleriet Zach Feuer i december, där hon är representerad i New York. "America loves Djurberg", skriver Dodie Kazanjian. Roligt!
Ovan en stillbild från en av Nathalie Djurbergs märkliga och fascinerande videor: "Tiger licking girl's butt".
Läs även andra bloggares åsikter Nathalie Djurberg, konst och NYC.
Runway to Change
En dryg vecka kvar till presidentvalet. Det är alltså hög tid för den som vill visa sitt stöd för demokraterna genom att köpa Obama T-shirts skapade av olika kändisar och designers. Ovan, min favorit av Tory Bruch.
Taggar: presidentvalet, Obama, Runway to Change.
Taggar: presidentvalet, Obama, Runway to Change.
Promoting the Swedes
Malin Abrahamsson är en svensk konstnär som bor i New York sedan 14 år. Ett av hennes större uppdrag är utsmyckningen av pendeltångsstationen Valley Stream. På onsdag är det vernissage för utställningen "Essence of Absence" på The Korean Culural Service NY, Park Avenue, där hon ställer ut tillsammans med sju andra konstnärer.
Hennes stil är grafisk och representativ med återkommande abstrakta moment. När jag träffade henne i samband med en utställning i somras berättade hon att den amerikanska optimismen påverkar henne allt mer i skapandet. Det vill säga inställningen att man uppfinner sin egen tillvaro och ger sig själv frihet att göra det man verkligen vill, oavsett de risker som detta innebär.
– Den personliga insatsen som krävs för att starta eget här är enorm. Som egenföretagare har du till exempel ingen sjukförsäkring. Ändå är folk villiga att satsa på sina drömmar, trots att tillvaron kanske sätts på spel. Många lyckas också skapa fantastiska liv. Det är ganska imponerande, sa hon.
Här är några av Malin Abrahamssons New York-tips:
Coney Island – en atmosfär av det gamla New York
Brighton Beach – ett ryskt område där man kan få ryska delikatesser till bra priser
Brooklyn Bridge – klassikern att promenera från Brooklyn till Manhattan
Färjeturen mellan Manhattan och Staten Island – fantastisk vy över frihetsgudinnan, gratis dessutom
Astoria i Queens – ett grektiskt-turkiskt område med många trevliga restauranger och caféer.
Läs också vad andra bloggares skriver om Konst, New York och USA.
Bye Bye Cupcake
Här om dagen stod jag och bläddrade lite i bästsäljaren "Skinny Bitch" på Barnes and Noble. Om författarna, Rory Freedman och Kim Barnouin - f.d modellagent och f.d modell; den senare också med en master i någon form av näringslära, stod det så här:
"They may be bitches, but they are skinny bitches. And you'll be one too-after you get with the program and start eating right."
Boken verkar faktiskt ganska roligt skriven, men som vanligt tycker jag att tipsen - som jag i och för sig bara ögnade någon minut - verkade lite för krångliga för min smak. Bara frukt till frukost är tråkigt och vem orkar egentligen mixa ihop selleri- och tofusmoothies? En av poängerna är att man inte ska följa en diet, utan välja rätt livsstil. Lättare sagt en gjort.
Me and Keira
Alla dessa bilder på kändisar som sätts samman på redaktionerna. Kändisar i rött, rutigt, i mataffären eller på stranden. New York Post är kreativa har har satt ihop ett galleri med "celbs with small breasts". När kommer det ett motsvarande (vad nu det skulle innebära....) för manliga kändisar?
Better Safe than Sorry
Norrmännen vet hur man får press. Den 11 december kommer Scarlett Johansson att vara värd för Nobels Fredspriskonsert. Men varför välja någon lokalkändis när man kan få hela världens medieuppmärksamhet med hjälp av lite Hollywood goodwill? Vem som ska dela programledarskapet med S.J. har ännu inte avslöjats. Några gissningar?
Kollan in vad andra bloggare skriver om Scarlett Johansson och Nobelfesten.
What a Beautiful Day
Dagen börjar perfekt med en utskällning på Grand Central av en uteliggare. Står och väntar på tunnebanan och rycker till av en hand som plötsligt befinner sig ungefär fem centimeter från min haka.
- No. Sorry... (jag)
Tystnad. Mannen med den handen står kvar, jag backar ett par steg och blänger surt på honom. Han blänger ännu surare tillbaka.
- What are you sorry about?!
- I don't have any change.
- YES YOU DO!
- Excuse me?
- EVERYONE HAS CHANGE. DON'T EVER LIE TO ME. YOU'RE A LIAAAAR!!!
Folk omkring börjar oroligt flytta sig i rädsla att han ska attackera nästa offer. Jag funderar på att säga att om chansen någnsin fanns att han skulle få mina pengar har han förbrukat den tusen gånger om. Och så vill jag tillägga att han ger New Yorks hemlösa ett dåligt ansikte. Men han ser rätt oberäkneligt galen ut, så jag kniper. Då kommer tåget. Phu!
Ovan kaosartad målning av Jackson Pollock.
Ça roule!
Måste skriva om helgens andra trevliga matupplevelse på den stökiga, fanska restauranden Raoul's i Soho. Belysningen är dov och väggarna täckta med konst (fotografier, målningar, skisser, grafiker - kolla in galleriet på hemsidan) i olika stilar från olika epoker. Publiken är blandad, men överlag ganska trendig och picky. Servicen franskt avmätt, vilket bidrar till den autentiska stämningen. Som vanligt blev jag särskilt imponerad av förrätterna, men allt var gott, välkomponerat och tillrett med fransk kockperfektionism.
Läs även andra bloggares åsikter om New York, Soho och restauranger.
Oh Mi God
Ibland har man tur. Fantastiska vänner från Stockholm med koll bokar bord exakt en månad i förväg (en dag senare än en månad är det kört, tidigare än en månad går inte) och bjuder ut en på Babbo i Greenwich Village. Åtta rätters pastaavsmakningsmeny med lika många olika viner, ca 130 dollar per huvud. Underbart.
Läs även andra bloggares åsikter om New York och restauranger.
Katie on Broadway
Igår hade Arthur Millers klassiker från 1947, "All My Sons", premiär på Broadway. Det har varit lite extra stohej kring pjäsen eftersom Katie Holmes spelar en av rollerna. Inte så illa pinkat är det samlade omdömet bland kritikerna, men den övriga och mer erfarna ensemblen levererar ett större djup till sina prestationer. Det är nästan så att man själv måste gå och se den.
Läs även andra bloggares åsikter om Katie Holmes, Broadway och All My Sons.
We Love America, Right?
Allt som oftast när jag pratar med någon ny amerikansk bekantskap, ursäktar sig personen i fråga för Mr Bush när det kommer fram att jag är från Europa. Och så vill de veta vad vi svenskar (eller helst européer generellt) egentligen tycker om amerikaner. "För visst kan ni separera oss vanliga amerikaner från Irakkriget?", undrar de oroligt. Oftast är det ju så, men stollar (även om de är förhållandevis få) finns överallt. Till och med i Sverige. I nio fall av tio har de aldrig satt sin fot i USA.
Läs också andra bloggares åsikter om USA, amerikaner och Irakkriget.
Funny Thursday
Igår var John McCain....hilarious! McCain och Obama deltog vid den årliga middagen som hålls av Alfred E Smith Memorial Foundation. Middagen hölls på Waldorf Astoria och Obama rev ner de högsta applådåskorna när de båda presidentkandidaterna visade sig. Men McCaine, som banne mig var roligare, vann de högsta skratten. Då ska man också hålla i minnet att han jobbade i viss motvind med salen fylld av prominenta New Yorkare och demokrater.
Mc Cain:
"It's been that kind of contest and I come here tonight to the Al Smith Dinner knowing I'm the underdog in these final weeks, but if you know where to look there are signs of hope, even in the most unexpected of places, even in the room filled with proud Manhattan Democrats. I can't shake that feeling that some people here are pulling for me - I'm delighted to see you here tonight, Hillary."
Se ståupparen McCain på youtube här, här och här.
Läs gärna andra bloggares åsikter om John McCain, Barack Obama, presidentvalet, USA och New York.
Ghost Town
Så här i Halloween-tider ser man en hel del olika utsmyckningar av framför allt townhouses i NYC. Ovan ett mer ambitiöst exempel.
Andra bloggare om NYC och Halloween.
Wall Street Salvation
Finanskrisen vilar tung över Wall Street och kyrkan ser nu en ny grupp att stödja: arbetslösa traders och invenstment bankers. Det här plakatet som gick jag passerade förra veckan satt på St Bart's på Park Avenue.
Läs även andra bloggares åsikter om Wall Street, finanskrisen och kyrkan.
The Big TV Night
Måndagar betyder nya avsnitt av Gossip Girl och Heroes. Egentligen är Gossip Girl en rätt märklig serie. Flera 40-åringar jag känner sitter som sitter som fastnaglade i tv-soffan när den visas (har ju även själv passerat karaktärerna med +10 år). Men plockar man bort skoluniformerna, föräldrarelationerna och den i och för sig sparsamt dokumenterade skolmiljön, skulle Blair, Serena + co i princip kunna vara i vilken ålder som helst. Intrigerna spänner över genrationsgränserna, kanske man kan säga. Och så är ju kläderna fantastiska. Men det vet alla redan.
Blow the Budget - or not?
Jag är egentligen inte särskilt väsktokig, men Gucci Hysteria i ett folkloristiskt inspirerat mönster, faller jag för. Och priset? ca 1 400 dollar. Originalet hittar du till exempel på Dö Kham i Soho för en trettiondel av priset.
Analyse This
DN.se har tagit "grepp på popvalet" i USA, det vill säga kändisarnas uppbackning av presidantkandidaterna. Egentligen inte något nytt , men nog så intressant att uppmärksamma. Massiv kändis-PR kan mycket väl påverka väljarna.
Men det som är mest i ögonfallande med artikeln, där det gödslas med ord som "popkulturen" och "popkulturella kapitalet" (= kändisar inom nöjesindustrin) är nog formuleringarna: "Ända sedan primärvalet har han (Barack Obama) samlat haft ett massivt kändisentourage med tjocka plånböcker och välkända nyllen. Maximal exponering." Är det bara i mina öron det låter märkligt (både med tanke på forum och artikeltyp)? Ledtråd: det är inte korrfelet i citatet som jag menar.
My Sweet Tooth
Godissug kan drabba vem som helst när man minst anar det. Befinner man sig på New York och inte orkar ta båten över till Ikea i Brooklyn är Dylan's Candy Bar, som också är ett tusen gånger bättre alternativ, ett sockerparadis för barn och vuxna. Här finns ALLT i godisväg (utom Ahlgrens bilar). Varning för barn som löper amok! Ovan Man With Lollipop av Picasso.
Another Bargain
Dö Kahm på Prince Street i Soho verkar inte jättespännande från utsidan. Men stället är bokstavligen en tibetansk skattkammare fylld av kashmir- och sidenschalar samt kläder i fantastiska mönster och färger. Dessutom finns massor av smycken, väskor och tofflor. Allt från Tibet. Den här enkla men fina hittade sidentoppen hittade jag för 25 dollar.
BBQ Coma
Rub BBQ i Chelsea är en restaurang man inte ska ta vegetarianer till. Det är en orgie i kött och bbq-såser. Tallrikarna är inte stora, de är E N O R M A. Man blir proppmätt med ögonen innan man tagit första tuggan. Här kan man till exempel beställa ribs från en hel gris. En HEL gris. Varning för detta såvida du inte är storvuxen man, van att äta MYCKET och känner att du vill ha en riktig utmaning. Annars räcker det med de vanliga rätterna som är ungefär dubbelt så stora som de man får på Texas Longhorn i Stockholm. Fantastiskt gott är det i alla fall, även om risken att "överäta" är överhängande.
Artsy Weekend
Något av det bästa man kan göra en höstvacker lördag i New York är att gå en gallerirunda i Chelsea. Det är gratis, det är i många fall intressant, rolig och fin konst och det är fullt av excentriskt klädda människor. Publiken är egentligen halva grejen, gallerirundor handlar inte så lite om att visa upp sig. Passa också på att äta brunch på Empire Diner som har en stor uteservering och fantastiska, belgiska våfflor. "Possibly the hippest diner on earth" kallar de stället på hemsidan. Kan inte annat än instämma.
Scientology-Tom
Ibland har jag svårt att ta in att Tom Cruise är totalt nuts. Men om man grundar sin uppfattningen på mediebilden (det finns inte många alternativ) kommer man bara till slutsatsen att karln inte kan vara riktigt klok. Som en av scientologins främsta förespråkare framstår han som tossigare än tossigast. Frågan är om han ens lyckas värma nya sektmedlemmar till rörelsen genom sin bakvända PR (vilket i så fall är en mycket positiv effekt)? Det kan någon annan svara på bättre än jag. Hur som helst har Kerstin Gezelius på DN skrivit en krönika om denna märkliga människa som samtidigt är en av de mest framgångrika skådisarna någonsin. Personligen ratar jag inte honom totalt på film, men hans självsäkra och utåtagerande galenskap drar ner. I "Tropic Thunder" har han en roll som faktiskt är ritktigt rolig. Man anar ett uns av självdistans. Eller kanske inte förresten.
UNIQLO Me
UNIQLO är något så trevligt som en japansk klädkedja som satsar på passform, kvalitet och extremt bra priser. I Europa finns två butiker, en i London och en i Paris. I USA ligger enda butiken i Soho, New York. Cashmirtröjorna - både för herr och dam - som tillhör bästsäljarna, ligger runt 100 dollar. Själv hittade jag ett par fantastiska byxor som jag letat efter i evigheter sedan mina nästan identiskt lika från Joseph bokstavligen rämnade för ett antal år sedan: Bäcksvart, smalspårig och sammetsliknande manchester, hög midja och smala, ankellånga ben med dragkeja nedtill. Enda skillnaden är egentligen att paret från UNIQLO kostade en femtedel av priset (50 dollar), trots att jag köpte dem 10 år senare. Självklart var jag tvungen att införskaffa två par. Nu fundrar jag på om det är värt att satsa på en livsförbrukning.
Ovan Chloé Sevigny för UNIQLO.
Ethics in Journalism
Ska media publicera misstänkta brottslingar vid namn? Jag vet inte. Jag är mycket kluven. Å ena sidan finns alltid risken att man hänger ut någon som ännu inte bevisats skyldig. Å andra sidan kan man ju tycka att det inte heller är en rättighet att vara anonym i de fall det är uppenbart att man gjort sig skyldig till ett grovt brott.
Men var i ligger egentligen allmänintresset att känna till för- och efternamn på en dittills okänd person som från en dag till en anna blir "mediebrottsling"? Jag tror att det finns ett behov av att få en identitet på den som begått fruktansvärda handlingar. Mordet på Engla är ett exempel. Enormt många människor var engagerade i sökandet av Engla och mediebevakningen massiv. När det efter gripandet av gärningsmannen kom fram att hon var mördad hopade sig frågorna - vem kunde vara skyldig till detta, varför gjorde han det, vem var han egentligen?
När det gäller skottdramat i Finland känner jag mig mer tveksam. Gärningsmannen är sjukligt uppmärksamhetssökande på ett fullständigt bakvänt sätt. Medieuppmärksamheten fanns med i planeringen. Och så finns alltid diskussionen om inspiration för andra innåtvända, störda och olyckliga, fulla av agressivitet och ångest.
I andra fall kan jag tycka att det är mindre kontroversiellt. Veterinären i Skåne till exempel som felaktigt diagnostiserade en hund som cancersjuk, namngavs av tidningen Norra Skåne. Namnpubliceringen saknar allmänintresse fastslog Pressombudsmannen. Visst blir det utpekande när det handlar om en enskild yrkesman, i det här fallet en veterinär som gjort ett (gravt) misstag i sin diagnos. Men samtidigt är det ett slags konsumentupplysning med ett tydligt intresse för allmänheten. Visst vill vi veta vi vilka restauranger som inte klarar hygieninspektionerna? Vilken är egentligen skillanden?
