artsy chic

Jag måste dela med mig av det kanske bästa tipset jag fått i hårväg: Moroccan Oil. Enligt min frisör använder ALLA i L.A. den fantastiska oljan. Mitt knepiga hår blir silkesmjukt och glansigt av bara några droppar. Jag beställde den från Amazon.com för 30 dollar - har nämligen inte hittat den här i New York. Ännu mer tveksamt om den finns i Sverige. Tur att nätet finns för livsnödvändiga produkter som Moroccan Oil, moisturizing gloves och antibiotikaplåster.

Jag har förgäves försökt argumentera att det är en myt att svenskar älskar att vara nakna hela tiden. Nej, alla badar inte näck (jag känner inte heller en kotte som har "en egen sjö"!). De finns också tjejer som solar med toppen på. Men envisa rykten om en "refined Barcelona girl" som drabbades av tredje gradens chockupplevelse när hon upptäckte att ingen - från småkusinerna till gammelmormor - hade en tråd på kroppen under en släktträff på en skärgårdsö som hennes (svenske så klart) kille släpat med henne till, är inte så lätta att mota bort. I morse kom dessutom den här länken som ger ytterligare vatten på kvarnen:

"Another proof that Swedish people like to be naked all the time!"

http://www.heatworld.com/Article/10132/Funny-stuff/Why-cant-Britains-Got-Talent-be-more-like-this

                         Enda presidentfrun som det kryllar av bikinibilder på.

Jag har nog haft lite förutfattade meningar om Carla Bruni, president Sarkozys modell-/singer-songwriter/rockstarfru. Läste en intervju med henne i senaste Vogue (en power issue med bland andra Michelle Obama, Queen Raina av Jordanien och Melina Gates - gift med Microsoft-Bill.) Hon verkar helt klart smartare än vad hon först ger intryck av och så har hon lärt Sarkozy att titta på odubbad utländsk film, gå på finteater och umgås med konstnärer.

Brunis riktiga pappa är inte alls den välbergade affärsman hon växte upp med som familjefar, utan en gitarrist som lever i Brasilien vars identitet avslöjades för drygt tio år sedan. Brodern dog av Aids år 2006, därför är hon själv engagerad i ett FN-projekt att göra sjukdomen midre stigmatiserad bland kvinnor som undviker att testa sig av rädsla för provsvaren.

Läs även andra bloggares åsikter om Carla Bruni, Sarkozy, Vogue, Michelle Obama, Drottning Raina, Melinda Gates, Bill Gates, FN och HIV.

                         Ingår inte i Super Bowl-dieten

Nej, jag förstår mig inte på amerikansk fotboll. Spring med boll i famn och bufflingar mellan jättar i sju sekunder. Sedan stopp. Domaren blåser av. En spelare som sprungit över planen och lyckats ta sig genom försvaret hamnar på lektaren. Och får syrgas som belöning för ansträngningen. Why? Men för den som inte kan uppskatta spelet blir Buffalo chicken wings, macaronis and cheese, chips med diverse olika röror desto mer intressanta. 

                         Den legitima kroppskontakten.

Idag är det Super Bowl som jag förstått är finalen i fotbollssäsongen. Jag fattar ärligt talat ingenting av amerikansk fotboll. Men eftersom det är en stor nationell dag idag som ska firas med hinkar fulla av friterade kycklinglår, chips, öl och andra nyttigheter är jag inte den som bangar. Rapport kommer (kanske, om jag nått en större insikt då) senare.

                         Jag låg och tog det lugnt på soffan strax före klisterfadäsen.

Placerar man ut drygt åtta råttfällor i en tvåa får man ju skylla sig själv. Tack och lov trampade jag inte i giljotinvarianten utan i den amerikanska klisterfällan som jag egentligen inte tror på. Men det är nästan så att jag får omvärdera åsikten, fällan satt nämligen fast som värsta superlimmet på fotsulan. När jag äntligen fick bort den lämnade den ett stort hål och en massa tjockt kladd på bästa strumbyxan. Sedan kan man förstås diskutera hur trevligt (och mushumant) det är med en husmus som levande klistras fast på en kartonbit. Urk.

PS. Det är inte bara jag som trampat i klistret det senaste dygnet. En viss annan jättemus (och det är inte husmusen jag talar om) gjorde svärande samma delikata misstag bara en någon halvtimme efter mig.

Så är man med ny husmus knappt två månader efter att den förra - bokstavligen - trampade i klaveret. Den som dök upp igår är fräckare och smartare. Än så länge har han undvikit jordnötssmöret som vi lagt ut som lockbete och gått direkt på de större grejerna i skafferiet istället. Tortellinipåsen var uppgnagd och skändad när vi kom hem idag. Och i natt spraga den runt i sovrummet medan nackhåren reste sig. Nu är det bara hårdhandskarna som gäller, två nya musfällor av klassisk typ håller i studen på att riggas upp. Det gäller bara att hålla tungan rätt i munnen när man själv tassar omkring i mörkret vid läggdags...

                        Som två små konstverk i keramik.

Det är lättare sagt än gjort att skära ned på alla cup cakes och chocolate chip cookies, men igår besstämde jag mig - INGA mer sötsaker i veckorna (om Marc Jacobs kan avstå från både socker och alkohol borde jag kunna avstå från pain au chocolate och chocolates eclairs mellan måndag och fredag). Men vad händer? Redan första dagen trillar man så klart dit med en brownie stor som en mindre sexbitarstårta. Hur svårt ska det vara?

Ibland är jag sen med att upptäcka saker, insåg till exempel inte vilka mästerverk varken Sopranos eller Sex and the City är förrän sista avsnitten hade sänts. Då alla andra hade slutat prata om Carrie och Big och Tony och Carmela, var jag alldeles uppfylld efter att ha sett de första avnitten som då var flera år gamla.

Den senaste veckan har jag blivit smått förälskat i Blondinbellas blogg - vilken smart, rolig och ovanlig tjej! Helt plötsligt är jag också jätteengagerad i Let's Dance som aldrig tidigare intresserat mig. Hur ska det gå för Isabella Löwengrip? Måtte hon vinna!

Den som har jobbat med press och PR, alltså på "andra sidan", blir snabbt medveten om hur journalistiken funkar i praktiken. Man lär sig hur olika tidningar förpackar en nyhet; hur rubrikerna och vinklarna skiljer sig mellan DN, SvD, GP eller Sydsvenskan (för att inte tala om kvällstidningarna). Vill man slå på stora trumman är DN kanske det främsta valet att ge ett matieral exklusivt till, men å andra sidan får man också räkna med mer drama än i exempelvis SvD. Ett typiskt exempel på detta var när en DN-journalist blåste upp en bistats i en omfattande rapport till något "fullständigt alarmerande" - hundratal lärare utbildades i onödan (nja, så var det nog inte riktigt). Detta har mindre med den enskilda journalisten än med tidningens profil att göra.

Bill Kovach och Tom Rosensteils bok "The Elements of Journalism" känns bitvis aningen pompös och svår för nyhetsredaktionerna att leva upp till. Självklart ska man kunna kräva att det som skrivs är sant, men som nyhetskonsument finns också ett ansvar att att sätta sig in i olika perspektiv i en fråga, att vara kritisk och inse att det det alltid finns mer till en händelse än det som nämns in en artikel eller ett inslag. Det ligger i nyhetsjournalistikens motor att lyfta fram konflikten, det spektakulära och det uppseendeväckande. Kovach och Rosenstein talar om medborgarlojalitet, men mer intressant är nog läsarlojalitet. Läsarna/nyhetskonsumenterna finns alltid med i nyhetsvärderingen, annars skulle medieföretag inte gå runt (jag lämnar diskussionen om presstöd till ett annat inlägg...). Att tala om medborgarlojalitet känns för brett och luddigt, medborgare är en odefinierad grupp som lätt blir till ideologiskt fluff i diskussioner om ändamålet med journalistiken.

Det kan kännas oönskat att majoriteten av nyhetsinnehållet kommer från företag, myndigheter och organisationer genom tips, pressmeddelanden och annat material. Enligt Kovach och Rosentstein spenderar journalisterna alltför mycket tid framför sina datorer matandes med nyheter, istället för att vara ute på fältet där det verkligen händer. Men för för en enskild journalist är det omöjligt att helt på egen hand, genom research och grävande, hålla sig insatt och informerad i ett område. Pressfolket och PR-människorna fyller en viktig funktion när det gäller att förse nyheter till journalisten, sedan är det naturligtvis hans eller hennes uppgift att granska, verifiera och nyansera informationen. För det får vi hoppas att man aldrig tummar på. Sedan ska vi så klart vara glada för att det finns namn som Janne Josefsson (för att ta ett slitet exempel) som ständigt arbetar för att avslöja orättvisor och missförhållanden i samhället. Återigen - Janne Josefsson eller inte - har dock den enskilda nyhetskonsumenten själv ett ansvar att förhålla sig kritisk till det som presenteras.

                         Larry har nyss fyllt tre. Har han tur kan han få 97 födelsedagar till.

Everglades är rätt roligt att göra en utflykt till när man är i Miami. Det är ett gigantiskt träskområde som upptar ungefär en femtedel av Floridas yta. Det mest spännande med Everglades är krokodil- och alligatorspaningarna man gör från en flodbåt (låga är de dessutom). Vi såg två krokodiler som gjorde sig så onslynliga som möjligt bland stockarna och vattenväxterna. Efter båtturen var det alligatoruppvisning àla Crocodile Dundee, mycket macho och kahki alltså.

Det är inte världens julstämning i Miami, men det är hav och sandstrand och palmer. Sista bilden ar fran News Cafe på Ocean Drive där Gianni Versace åt sin sista frukost innan han mördadades utanför sitt hem strax efteråt.

                                    Pimpade fortune cookies

Det bor en uteliggare vid vår port och för ett tag sedan köpte vi kinesmat som vi ställde på platsen där han brukar sova. När vi kom upp till lägenheten upptäckte jag att det låg en lyckokaka kvar i påsen som hämtmaten låg i. "You will enjoy good health, You will be surrounded by luxury." På något sätt hade det kännts väl ironiskt om han hade fått den.

Så tråkigt att inte vara hemma när det kommer bebisar i kompisfamiljen. Men snart hoppas jag i alla fall att de första bilderna dyker upp i mailboxen. Kom igen nu då.

Warren Buffett är ju världens rikaste man, han och Bill Gates brukar turas om om den platsen. Såg Warren Buffett nyligen i en intervju och slogs återigen av hur sympatisk han verkar. Dels är han en lite udda miljardär eftersom han bor kvar i samma ganska modesta villa i Nebraska som han alltid har gjort. Dels är han så varm och skojfrisk.

Fast ena barnbarnet, Nicole Buffett konstnär som i och för sig inte känns som en jättetalang, har han gett kalla handen. Nicole sa nämligen i en tv-dokumnetär om klyftan mellan fattiga och rika i USA att "Money is the spoke in my grandfather's wheel of life". Det var inte populärt. Warren skickade ett argt brev där han sa upp kontakten. Warren har aldrig skämt bort sina barn och barnbarn, bra utbildning är i stort sett det enda han har försett dem med, men det måste ändå vara hårt att hamna ute i kylan. En Buffett är ju trots allt en Buffett.

Trots gårdagens räd, vill jag kalla mig djurvän. Därför känns det lite sorgligt att det nu sticker ut en tunn grå svans ur råttfällan med tak. Husmusen är borta. Jag satte dit honom med hjäp av en klick jordnötssmör stor som en ärta. Jordnötssmör är nämligen USA-mössens favoritmat.

När jag berättade om musen för kollegor (då visste jag fortfarande inte att den var haffad), var de väldigt stöttande. "Alla som bor i New York får möss förr eller senare. Det spelar ingen roll om du bor på Park Avenue. Vi hade en hel koloni - mycket svår att bli av med". Jag struntade i att berätta om halvmetersråttorna i Stockholm, det kändes som alltför dålig PR. För vad är egentligen en liten sammetsgrå mus mot en stor, gleshårig, åttformad råtta?

                         Varför inte bara skaffa en sån här istället?

Jag var på mitt morbida humör när jag placerade ut sex råttfällor i vår tvårummare lite tidigare idag. Två av dem tror jag på, de är klassiska och effektiva - "Guaranteed to KILL" , "Solves Mouse Problem FAST", lovar dessutom förpackningarna. Till dessa köpte jag en stor burk jordnötssmör, just in case, även om man tydligen bara behöver ett kryddmått till varje musfälla.

De andra fyra musfällorna som jag fick av supern är lite annorlunda. Hela idén är att musen ska fastna (inte dö) i klistret på ena sidan av en kartongbit, stor som ett vanligt vykort. "När musen sitter där gör du bara så här", sa supern och vek ihop kartongbiten på mitten och klämde till.

Vet inte vad jag är mest rädd för - att musen ska komma fram igen när jag ligger och sover (har inte glömt bort musen som trampade runt i Carries hår i ett Sex and the City-avsnitt) eller att den ska fastna - pipandes - i klisterfällan. Vad gör man då?

                         Inte i lägenheten, tack så mycket.

Någonting disgusting har hänt. Jag ser i ögonvrån en skugga som rör sig under dörrspringan till min garderob. Det kanske är en mus, tänker jag - fortsätter skriva och glömmer bort det. Mycket riktigt. Ett par minuter senare kilar en mus (ca 5 centimenter) ut från garderoben, springer runt på golvet i stora cirklar och hastar sedan tillbaka till sitt gömställe när poletten trillar ner och jag börjar skrika.

"Ring supern då", säger Mats som passande nog är i Chicago. Men det ser ut som ett bombnedslag hemma (lite överdrivet, men ändå) - då måste jag ju städa och riskera att konfronteras med musen - igen! Ska man behöva checka in på hotell? Det som nästan är värst är att jag drömde att det var en mus i sovrummet i natt... Fortsättning följer.

Den här bilden borde man ha in plånboken. Den är både motiverande och lite...intimidating. Ska man leta efter det negativa tycker jag att det är för mycket fjädrar - överallt. Det ser lätt hårigt ut. Annars är Madonna som vanligt delicious.

Det är lite överdrivet, värre saker kan väl hända än att tappa handskarna på tunnebanan. (Fast jag avskyr verkligen att glömma grejer). Men att ovanpå det - när man kommer hem trött, hungrig och irriterad - upptäcka att middagen man köpt är oätlig, är inte kul. Jag har ätit god snabbmisosoppa, men den här var hemsk på alla sätt. Urk. Jag hade ju kunna kila ut och köpa något i närmsta deli, det är ju inte så att man befinner sig på en enslig plats där det är svårt att hitta mat. Men inte ikväll, det är för jobbigt. Istället blir det lite för mycket Democrat Snacks som en fin vän hade med sig hit.