artsy chic

Amerikanska Vogue må vara en modebibel, men man kan lika gärna läsa den för de lysande artiklarna och reportagen. Perfekt för längre tunnelbaneresor till exempel. Jag hittar fortfarande intressanta uppslag i novembernumret som jag redan bläddrat i och läst hundra gånger. Intervjun som Jonathan Van Meter gjorde med Jill Biden, Joe Bidens fru, var bitvis väldigt rörande. Själv hade jag ingen aning om att Joe Biden förlorade sin första fru Neilia och 13 månaders dotter Naomi i en bilolycka strax efter att han valts till senator 1972, 29 år gammal. Efter olyckan bodde han i månader på ett sjukhus där hans två söner, som också var med i bilen, vårdades. Några år senare träffade han Jill som är lärare och som doktorerade i femtioårsåldern. Hon verkar cool, smart och varm.

Läs även andra bloggares åsikter om Vogue, presidentvalet, politik, Joe Biden och Jill Biden.

                 Truman Capote, ett av namnen som utvecklade New Journalism.
                 - Vilka profiler utvecklar vår tids nya journalistik?

I början av året skrev Andreas Malm en artikel på DN Kultur om Bruce Bawers bok While Europe Slept. I artikeln nämner Malm Johan Norberg som en tongivande kunskapskälla till Bawer, enligt Malm starkt islamofobisk. Malm hävdar att Norberg anser att Sverige kryper för islam och att muslimerna i Sverige är ”oproportionerligt våldsbenägna”. Johan Norberg, sedan många år förespråkare av fri invandring, förkastar Malms påståenden som grundlösa i en replik i samma tidning. På de få ställen i boken där Bawer citerar Norberg handlar det om hans syn på stat, marknad, tillväxt och fördelning. Repliken följs av ett direkt svar där Andreas Malm återupprepar argumenten i sin artikel. Därmed satte han punkt för debatten. I DN alltså. I bloggsfären kokade den för fullt.

Johan Norberg sammanfattar debatten på sin blogg och citerar de stycken i boken där Bawer nämner honom. Utifrån citaten är det omöjligt att dra några slutsatser som ens landar i närheten av de Andreas Malm publicerade i sin artikel. Bloggstödet för Norberg är massivt – även flera vänsterbloggar kritiserar DN. Maria Schottenius, redaktionschef för DN Kultur, blir en måltavla för kritikerna. Programmet Medierna i P1 gör ett inslag om debatten; Maria Schottenius går med på att träffa Norberg med villkoret att Malms artikel inte nämns. Det blir ett märkligt och innehållslöst samtal. Schottenius kallar Norberg för rättshaverist och Norberg ställer frågor till Schottenius om publiceringen av Malms artikel. Frågorna förblir obesvarade. Bloggandet fortsätter, allt mer upprört.

Johan Norberg ges utrymme att skriva en artikel på Expressens debattsida. DN:s islamofobanklagelser framstår som allt märkligare. Maria Schottenius svarar i DN, men inte på det kritiken handlar om, utan på mailströmmen från upprörda bloggare som bombarderat redaktionen med e-post sedan Malms artikel publicerades. ”En jättestor lobbyorganisation” och ”en organiserad kampanj” kallar hon blogg- och mailreaktionerna i en intervju i Medievärlden. Inte alls. Bloggarna är snarare en sund motvikt till inflytelserika redaktioner som DN-Kultur.

Ett annat exempel på bloggmakt jag kommer att tänka på är när utrikesminister Carl Bildt under FN-veckan i New York i september berättade om då han blev felaktigt tolkad i en intervju om FRA som SVT Rapport sände tidigare samma månad. Strax efter att inslaget sänts publicerade Bildt ett inlägg om detta på sin blogg. Snart var nyheten i rullning, Carl Bildt och Rapport-chefen Morgan Olofsson möttes i en debatt i P1:s Studio Ett. Olofsson stod på sig - Rapport hade inte gjort någonting fel. På Rapportredaktionen fördes dock en intern diskussion om FRA-debatten som gick att följa på SVT:s webbplats. Diskussionen resluterade i att  Morgan Olofsson, ungefär en veckan efter inslaget, bad tittarna om ursäkt. Bildt var naturligtvis inte sen att kommentera detta i bloggen.

Debatten på internet spretig, oöverskådlig och okontrollerad. Ibland en nagel i ögat för den som tidigare haft makt att välja vilka röster som ska släppas fram. Många bloggare når visserligen bara ut till en medveten och initierad elit. Men likväl finns de där och tillsammans spelar de en viktig roll för uppmärksamheten kring olika frågor. Jag tror inte att bloggarna är ett hot för den traditionella journalistiken, men de skapar och existerar i en sfär som delvis överlappar de gamla medierna. Det borde vara en spännande utmaning och ett tillfätte till utveckling för den yngre generationens journalister. Röster som annars aldrig skulle bli publicerade är nu en alternativ offentligenhet som ger demokratin ytterligare en grund att vila på.


Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, medier, DN Kultur, Andreas Malm, Maria Schottenius, Johan Norberg, SR, Carl Bildt, FRA, SVT, Rapport, Morgan Olofsson, New Journalism och Truman Capote.

Det behövs fler helgdagar på hösten! Därför gillar jag Thanksgiving. Man äter och äter. Själv firade jag gårdagen i New Jersey med två trevliga damer. Vi åt och åt och tittade på TV. Kravlöst och mysigt.

Efter en och en halv månads förkylning är man inte direkt i någon fysisk toppform (inte för att jag var det innan heller, men ändå). För att mjukstarta träningen gick jag därför på Restorative Yoga, som i beskrivningen av passet lovade anti-aging-effekter. Bra inför 30-årsdagen, tänkte jag. LJUVLIGT.  Under en timme låg man under en filt och lyssnade till den mest behagliga stämma jag någonsin har hört som talade om djupavslappning och hur världen kan bli lite vackrare genom positiva tankar.  Då och då gick hon, instruktören alltså, runt i salen och gav var och en ansikts- och fotmassage (i den ordningen tack och lov). Min nya söndagsrutin från och med nu. Enda kruxet var att jag var pigg som en mört när jag skulle gå och lägga mig samma kväll.

...är en av mina favoritskribenter. Igår kväll satt jag och läste en dryg veckogammal DN-kultur och slogs återigen av hur skicklig och berörande han är. Eftersom jag inte hittar krönikan på dn.se är jag helt fräck och publicerar texten direkt här på bloggen:

En mild natt. Göran Rosenberg på sen promenad i ett nytt Amerika.

Klockan är två på morgonen i Amerika den 5 november och jag promenerar från det nybyggda Sverigehuset på bästa strandtomten i Washington DC till mitt hotell några kvarter längre bort. Natten är mild och det regnar lägg och Barack Obama har just valts till USA:s nästa president.

Jag har promenerat samma väg varje dag i snart en vecka nu och varje gång passerar jag en tiggare som sitter hopkurad och orörlig med en pappmugg utsträckt i luften. Han är vit och har tovigt skägg och en gråsmutsig täckjacka över en sliten t-shirt och jag får för mig att han är en Vietnamveteran som farit illa.

Det finns många tiggare i Washington DC, men just den här mannen har satt sig på en strategisk plats, vid ena fästet till en bro som jag inte kan undvika att passera, och han sitter alltid där, i samma position, orörlig.

Också nu, klockan två på natten den 5 november 2008.

Jag har aldrig gett honom något, tänkt att han är amerikanernas problem inte mitt. Dessutom härdat mitt kallsinne med att han röker. Folk som tigger ska köpa bröd för pengarna, inte cigaretter.

Nattluften genljuder av tutande bilar och glädjetjut. Händer med Obamaskyltar sträcks ut genom takluckor och sidoföntster. Grupper av ungdomar drar sjungande och stojande förbi på Pennsylvania Avenue i riktning mot Vita huset. Blickar glänser. Ansikten ler. Någon tar mig lätt i armen, som för att dra mig med.

Ja, natten är mild, människorna är milda och jag är på intet sätt oberörd.

Någonting stort har hänt i Amerika denna natt, och alla känner det, och alla ger sig ut i natten för att inte vara ensamma om att känna det, och alla söker varandras blickar för att börja försöka förstå vad det är, och jag känner att det här är natten då ett nytt Amerika faktsikt verkar möjligt, ett snällare och mildare Amerika, a kinder and gentler America.

Inte som den tomma valslogan George Bush den äldre en gång lanserade och svek, utan som den nyfödda politiska dröm som denna natt sakta börjar ta amerikanerna i besittning.

Gruppen av ungdomar drar vidare genom natten.

Jag vänder tillbaka över bron och lägger fem dollar i pappmuggen.

Den här natten är Amerikas tiggare också mitt problem.


Andra bloggare om USA, Göran Rosenberg, Barack Obama, Presidenvalet.

Ett halvt kilo gojibär för 9 dollar får man nog kalla bra pris. Och enligt Chinatownapotekaren skulle de dessutom vara extra bra kvalitet, så nu ska sexveckorsförkylningen (som jag hävdar kommer från Sverige) äntligen bort. Nästa gång - om man vill slå på stort - kanske man vågar prova någon av alla mystiska, trokade svampar och rötter à 300 dollar hektot.

I går kryllade det av HÖGLJUDDA, öldrickande herrar i kamoflageoveraller på en vanligtvis ganska lugn bar där jag och några förbryllade vänner försökte överrösta oväsendet. Idag, 24 timmar senare, trillade poletten ner. Det var ju Veteran's Day!

För mig är manikyr lite av den ultimata lyxen. Därför har jag heller aldrig gjort manikyr. Tills nu. 13 dollar inklusive skatt etc. 13 dollar spenderar man ju gladeligen på en massa annat tjafs utan att blinka, så varför skulle det vara så syndigt med manikyr? Nu lägger jag alla sådana skuldkänslor bakom mig. Men känner jag mig själv rätt kommer jag sitta där framför tv:n och knåpa nästa gång igen. Det är faktiskt ganska så trevligt också.

Obama är inte så lite av en stjärna. Förväntningarna på en av snart världens mäktigaste män är enorma. Han är ung, högintelligent, engagerad, en sann idealist samt en makalös talare och skribent. Dessutom är han snygg och har en lika snygg familj. När får vi se några nya, fräsha namn bland de svenska profilerna?

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Barack Obama, Mona Sahlin och Lars Ohly.

Igår kväll ägnade Saturday Night Live två timmar åt politisk satir i ett specialprogram inför presidentvalet. Roligare än så här blir det inte. Här kan man se sketcherna i efterhand. Den här scenen där Mr Bush försöker hjälpa John McCains och Sarah Palins kampanj är en av de bästa.

SvD har ett bildspel på kändisar som röstar på Obama respektive McCain. Bland republikanerna är det idel medelålders+ män, vilket känns lite talande.

Apropå politisk satir är den här gamla bilden ganska roligt. What's going on egentligen?



Läs gärna andra blogginägg om Saturday Night Live, USA, presidentvalet, George Bush, John McCain och Sarah Palin.

Idag är det alltså Election Day. Här en underbart klipp från Family Guy om obeslutsamma väljare.

Alla dessa bilder på kändisar som sätts samman på redaktionerna. Kändisar i rött, rutigt, i mataffären eller på stranden. New York Post är kreativa har har satt ihop ett galleri med "celbs with small breasts". När kommer det ett motsvarande (vad nu det skulle innebära....) för manliga kändisar?

Allt som oftast när jag pratar med någon ny amerikansk bekantskap, ursäktar sig personen i fråga för Mr Bush när det kommer fram att jag är från Europa. Och så vill de  veta vad vi svenskar (eller helst européer generellt) egentligen tycker om amerikaner. "För visst kan ni separera oss vanliga amerikaner från Irakkriget?", undrar de oroligt. Oftast är det ju så, men stollar (även om de är förhållandevis få) finns överallt. Till och med i Sverige. I nio fall av tio har de aldrig satt sin fot i USA.

Läs också andra bloggares åsikter om USA, amerikaner och Irakkriget.

Måndagar betyder nya avsnitt av Gossip Girl och Heroes.  Egentligen är Gossip Girl en rätt märklig serie. Flera 40-åringar jag känner sitter som sitter som fastnaglade i tv-soffan när den visas (har ju även själv passerat karaktärerna med +10 år).  Men plockar man bort skoluniformerna, föräldrarelationerna och den i och för sig sparsamt dokumenterade skolmiljön, skulle Blair, Serena + co i princip kunna vara i vilken ålder som helst. Intrigerna spänner över genrationsgränserna, kanske man kan säga. Och så är ju kläderna fantastiska. Men det vet alla redan.

Ibland har jag svårt att ta in att Tom Cruise är totalt nuts. Men om man grundar sin uppfattningen på mediebilden (det finns inte många alternativ) kommer man bara till slutsatsen att karln inte kan vara riktigt klok. Som en av scientologins främsta förespråkare framstår han som tossigare än tossigast. Frågan är om han ens lyckas värma nya sektmedlemmar till rörelsen genom sin bakvända PR (vilket i så fall är en mycket positiv effekt)? Det kan någon annan svara på bättre än jag. Hur som helst har Kerstin Gezelius på DN skrivit en krönika om denna märkliga människa som samtidigt är en av de mest framgångrika skådisarna någonsin. Personligen ratar jag inte honom totalt på film, men hans självsäkra och utåtagerande galenskap drar ner. I "Tropic Thunder" har han en roll som faktiskt är ritktigt rolig. Man anar ett uns av självdistans. Eller kanske inte förresten.

Att komma till en ny arbetsplats är roligt och lite läskigt. Man vet inte rikgt vad som gäller, hur folk beter sig och om det är känsligt att ta någons kaffemugg. Men oftast är det ju mest kul, kollegorna är nyfikna och förhoppningsvis också du på dem. Fast ibland kan det gå över styr, som när nya chefen gång på gång säger med eftertryck: "We are so THRILLED to have you here!" Hjäp! säger jag bara.

Pilates är vansinnigt tråkigt. Ingen peppande musik, bara en massa tekniska rörelser och medveten andning samtidgt som du bokstavligen skopar in magen under 50 minuter. Ändå pinar jag mig igenom passen. Bara för att jag en gång gick på ett pass där instruktören - trots en kornblå, korvskinnstight "catsuit" med långa ärmer och ben - hade en orimligt snygg kropp med långa smala muskler och getingmidja. Det måste vara Pilatesen, jag vägrar att tro att det är genetiskt. I så fall skulle jag ju slösa bort en massa timmar på gymmet helt i onödan.