Vill man titta på långa, magra människor och samtidigt äta kaloririk mat är Coffee Shop vid Union Square perfekt. Där var jag igår med två vänner; en tjej från London och en amerikansk tjej gift med en Nya Zeeländsk man. Vi kom fram till att Sverige, Storbritannien och Nya Zeeland inte så lite påminner om varandra när det gäller service. Nej, man kan inte beställa en pizzaslice, en hel "pie" är vad som gäller. Delivery är också lika med pizza - ska man beställa vanlig restaurangmat får man hämta den själv. Något av en chock för en amerikan, i alla fall om man är van vid New York-standarden. Däremot måste jag säga att drickssystemet i USA leder till att notan ofta hamnar på bordet innan man hunnit lassa in sista tuggan. Nu måste nya gäster anlända och börja konsumera. Annat är det hemma där man kan få vänta i en evighet på att få betala.

                         Enda presidentfrun som det kryllar av bikinibilder på.

Jag har nog haft lite förutfattade meningar om Carla Bruni, president Sarkozys modell-/singer-songwriter/rockstarfru. Läste en intervju med henne i senaste Vogue (en power issue med bland andra Michelle Obama, Queen Raina av Jordanien och Melina Gates - gift med Microsoft-Bill.) Hon verkar helt klart smartare än vad hon först ger intryck av och så har hon lärt Sarkozy att titta på odubbad utländsk film, gå på finteater och umgås med konstnärer.

Brunis riktiga pappa är inte alls den välbergade affärsman hon växte upp med som familjefar, utan en gitarrist som lever i Brasilien vars identitet avslöjades för drygt tio år sedan. Brodern dog av Aids år 2006, därför är hon själv engagerad i ett FN-projekt att göra sjukdomen midre stigmatiserad bland kvinnor som undviker att testa sig av rädsla för provsvaren.

Läs även andra bloggares åsikter om Carla Bruni, Sarkozy, Vogue, Michelle Obama, Drottning Raina, Melinda Gates, Bill Gates, FN och HIV.

                         Den här mannen skulle fått en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Det är inget fel på Slumdog Millionare, det är en färgsprakande och härlig film. Men 2008 års bästa? Nja, hos mig satte den sig i alla fall inte riktigt. Och Brad Pitt nominerad till bästa manliga huvudroll för Benjamin Buttom? Trams. Animationerna och sminket var imponerande, men då tycker jag att han gör en betydligt bättre prestation i Burn After Reading (som inte var nominerad i någon kategori). Nej, Mickey Rourke skulle fått för Randy i The Wrestler. Det bästa jag sett på mycket, mycket länge. Lite för mycket fattig verklighet och obekvämt naket för Hollywood kanske?

Läs även andra bloggares åsikter om Oscarsgalan, Slumdog Millionare, Brad Pitt, Benjamin Buttom, Burn After Reading, Mickey Rourke och The Wrestler.

Nu har jag precis läst ut Helena Henshens fantastiska bok om sin farmor Signe Thiel. Boken damp ner i brevlådan tillsammans med en påse bilar från bästa Maryam på min födelsedag för någon månad sedan. Vilken kvinna (Maryam också för den delen). Vilket liv i Stockholms och Berlins kulturkretsar på 10-20-30-talen. Två skilsmässor, sex (tror jag) barn och en stor passion. Motståndsrörelse under andra världskriget i Stockholm. Knappt att man kan lägga boken ifrån mig.


Nu blir det OK, Amen som handlar om ultraortodoxa judar i Williamsburg, Brooklyn, skriven av Nina Solomin. Men innan dess senaste numret av Vanity Fair som bland annat innehåller en fantastisk artikel om Joe Kennedys och Marlene Dietrichs affär. Hon var ju också en kvinna man häpnar över. Levde med samma man hela livet, men både hade alltid diverse älskare och älskarinnor som de semestrade tillsammans med som en stor familj under somrarna på franska rivieran. En del människor är helt enkelt före sin tid.

New York är invaderat av modeller. Det fullkomligt kryllar av dem, i alla fall i de coola områdena. Magra, unga och ihåligt vackra. Kanske beror det på att det snart är modevecka, för tillfället är det i alla fall värre (eller bättre kanske man ska säga) än vanligt. Suddig bild. Lite svårt att hänga med när en modell knatar på för fulla muggar. Det är ju ungefär lika lätt som att försöka hålla jämna steg med en giraff. Nej men snälla, jag är inte ett dugg avundsjuk.

Både i går och i förrgår var det så härligt att man fick påskkänslor i hela kroppen. Det var milt och soligt och i söndags tror jag varenda joggare som bor i närheten av Central Park tog sig en runda. Man undrade var alla dessa välträndade människor i shorts och kortärmat plötsligt kom ifrån.


Måndagen var också riktigt fin. Ljumna vindar och vår i luften. Passade på att ta lite bilder när jag tog mig från punkt A (tunnelbanelinje 6, 23 gatan, Park Avenue) till punkt B (Chelsea, 25 gatan 10e avenyn) och tillbaka till punkt A igen. I dag är det snöstorm som inte verkar gå över i första taget.


Jag kan liksom inte se mig mätt på MetLife. Jättekolossen placerad mitt i Park Avenue. Mäktigaste är försås att se den i mörkret. Kaxig och pontent skulle jag vilja kalla MetLife.


Det finns massor att göra för barn på Manhattan. Och då menar jag verkligen massor. Har aldrig förstått föräldrar som vill skydda sina barn för staden (i synnerhet inte Stockholm), barn i städer blir coola och streetsmarta. Att det sedan är en ekonomisk omöjlighet för de flesta familjer att bo på Manhattan är en annan diskussion.
                         Kompakt men snyggt.

                            Flatarion är också en favorit.

                          You Go Girl. Read More! Den här grafitin i Chelsea talade till mig.
                                 Spöklika hus. Också i Chelsea.

                         Jag gillar Chelsea. Så urbant och artsy att man nästan smäller av.

Vad kostade den här reklamen (runt 23 gatan och Park Avenue) för Clintans senaste film? Snygg är den i alla fall. Eftersom jag inte kan sluta tänka på Super Bowl, kan jag ju passa på att nämna att en 30-sekunders reklamspot kostade 3 miljoner dollar. För sändningstiden alltså. Budgeten för produktionen är en annan femma.

                         Ingår inte i Super Bowl-dieten

Nej, jag förstår mig inte på amerikansk fotboll. Spring med boll i famn och bufflingar mellan jättar i sju sekunder. Sedan stopp. Domaren blåser av. En spelare som sprungit över planen och lyckats ta sig genom försvaret hamnar på lektaren. Och får syrgas som belöning för ansträngningen. Why? Men för den som inte kan uppskatta spelet blir Buffalo chicken wings, macaronis and cheese, chips med diverse olika röror desto mer intressanta. 

                         Den legitima kroppskontakten.

Idag är det Super Bowl som jag förstått är finalen i fotbollssäsongen. Jag fattar ärligt talat ingenting av amerikansk fotboll. Men eftersom det är en stor nationell dag idag som ska firas med hinkar fulla av friterade kycklinglår, chips, öl och andra nyttigheter är jag inte den som bangar. Rapport kommer (kanske, om jag nått en större insikt då) senare.

Jag är en mästare på att fika, men tycker att det är lite skralt med bra fikaställen i New York. Men svenska espressobaren FIKA som nyligen öppnat ett till café på Manhattan (läs min artikel i NWT här) vet hur man skapar upplägg för bra fikastämning. Kaffet är gott och kanelbullarna är HIMMELSKA! För folk med svåra Sverige-cravings går det att köpa svenskt kaffe (från Löfbergs Lila, hyllat av bland annat NY Times), smågodis, glögg och annat gott som man annars måste göra en halvdagsutflykt till IKEA för att komma åt. Litet utrdrag ur artikeln i NWT:

Igår var en riktig lördag i New York. Först promenad i Central Park. Strålande solsken och bitande kallt. "Ladda batterier" sa kameran och stängde av sig själv när jag skulle ta en bild över en för ovanlighetens skull folktom gångbro, gnistrande av snö och kantad av frostiga rosor i stenkrukor längs räckena.

Sedan gallerierunda i Chelsea där vi bland annat tittade in till Nancy Margolis Gallery som visar grupputställningen "Miami in New York" där keramikern Eva Hild ställer ut tre komplicerade och sköra skulpturer i vit lera. Gick också in till Jim Kempner Fine Art Gallery som ställer ut nya målningar och skulpturer av Robert Indiana. Ni vet, han som på 60-talet gjorde "Love"-tavlan+skulptur i olika utformanden. För tavlorna och skulpturerna på Jim Kempner hade det klassiska Love-motivet bytts ut till "Hope" á la Obamakampanjen. Gissa om de kommer att sälja. Från 130 000 dollar kostade kalaset. Skulle man någon gång bli nedlusad med pengar vore det ju himla käckt att ha en Love och en Hope-tava bredvid varann på en gigantisk vitkalkad vägg.


På kvällen jazzcluben Blue Note i Greenwich Village där sångerskan Robin McKelle (lyssna här!) uppträdde. Blue Note är ett av de mest kända jazzställena i New York och står omnämnt i flera guideböcker. Vi var alltså långt ifrån de enda New York-noviserna. Men artisterna håller hög kvalitet, stämningen är också fin och mörk som den ska vara på en jazzbar. 25 dollar för att sitta vid ett bord och lyssna, 15 för en stol i baren. Det här borde man göra mycket oftare.


Läs gärna andra bloggar om New York, USA, konst, Eva Hild, Robert Idiana, Barack Obama, Blue Note, musik, jazz och Robin McKelle.