artsy chic

Ända sedan jag läste Busenkelt har jag hyst någon slags kärlek till Charlotta Flinkenberg. Hon är härlig, rakt på och inte så himla ängslig att göra fel vad gäller mode (även om hon med åren blivit allt mer stilmedveten), socialt eller rent yrkesmässigt. Visst skulle också få piffiga modebloggare lägga upp en sån här bild på sig själva? Jag gillar Charlotta, hon vågra bjuda på sig själv. Sveriges Carrie Bradshaw som hon kallade sig in en intervju. Tja, vaför inte? I alla fall i vissa avseenden kanske. Vi behöver en Carrie i Sverige.

Nej, nej, nej. Karin Magnussons inlägg om att storleken på ditt husdjur och din samhällsklass skulle ha ett samband är det dummaste jag läst på länge. Ju finare du är destor större husdjur resonerar hon och frågar sig hur många som kan kalla sig arbetarklass som äger en Grand Danois eller en Afghanhund.

Är det någon som sett en person med Chanelväska dinglande på axeln plocka upp efter en Grand Danois? I plånboksstinna kvarteren på Upper East kryllar det av Cavalier King Charles-hundar och Yorkshireterriers, det är sällan man ser några stora bjässar (ok, jag medger att det kan finnas en praktisk anledning också, men ändå).

Och att bullterriers skulle vara arbetarklass? Om man vill kalla creddiga medietyper kring Nytorget för arbetarklass, så visst. Hästar och överklass? Ja, men det är väl inte så märkligt med tanke på att de kostar en förmögenhet att hålla.

Men det knäppaste av allt är nog att hon kallar katter för typiskt medelklass. Håller bara med argumentet att medelklassen är den största klassen och katter det vanligaste husdjuret. Katter är för smarta och fritänkande människor oavsett klass. Ta bara Ernest Hemingway, Doris Lessing och vårt eget styrelseproffs Peggy Bruzelius för att nämna några av tusentals klockrena exempel.

Stockholm är bäst på caféer. Mitt favoritställe var tidigare Café Lola på Renstiernas gata, nu när det är sålt är jag mer tveksam. Det finns så många bra och mysiga caféer i Stockholm och det är svårt att hitta lika bra fikaställen i New York. Men visst finns det, man får leta lite mellan alla Starbucks bara. Starbucks ska förresten stänga omkring 600 coffee shops i USA nästa år, i Australien ska de tydligen slå igen helt och hållet. Det finns kanske en ljusnande framtid för små personliga, lokala caféér?

Ovan en målning av Edward Hopper - titeln är ganska härlig: "Tables for Ladies"

Metro New York hade en rätt rolig artikel tidigare i sommar som handlade om Eurostarka européer som åker till New York på semester nu när dollarn är låg.

Hur känner man igen dem?

• Paris-tjejen klagar över maten och kastar elaka blickar på förbipasserande på gatan.

• Det gifta brittiska paret pratar högt (roligt skrivet tycker jag - engelsmännen brukar själva tala om jänkarna som väldigt LOUD), ber konstant om ursäkt, har fula solglasögon samt kommenterar matportionernas storlek och hur billigt allt är.

• De tyska grabbarna, aldrig utan back-packs och gärna med oanständigt korta shorts, stirrar liiite för länge på de andra passagerarna i tunnelbanan och har ingen känsla för "personal space".

När jag läste artikeln fick jag lust att maila en komplettering till journalisten om hur man känner igen en svensk, men kom inte riktigt på något som kändes klockrent. Ändå kan man som svensk känna igen en annan svenne på flera mil. Men varför? Tror att det är något med blicken, kroppsspråket och....hela uppenbarelsen.

TV-serien Weeds är nu inne på sin fjärde säsong och jag måste säga att jag tycker att den är rätt bra även om den inte når upp till samma nivå som några av HBO's populärkulturella mästerverk, exempelvis Sex and the City och Sopranos. Men Weeds är skruvad på ett underhållande sätt och även om jag inte riktigt får kläm på karaktärerna gillar jag dem. I korta drag handlar Weeds om den ensamstående mamman (änkan till och med) Nancy och hennes halvstora söner, Silas och Shane.

Som alltid när Suburbia skildras kokar det under ytan av intriger, otrohet och dramer. Handligen kretsar kring Nancy, tidigare hemmafru, som i början har det så  knapert efter makens död att hon börjar sälja marijuana och senare i serien själva odla Cannabis. Den första kundkretsen är grannfruarnas äkta män, sedan utökar hon så sakta (eller snarare så snabbt...) sin verksamhet. Det uppstår en hel del dråpligheter.

Det finns dock vissa (kanske irrelevanta) frågor som jag inte kan låta bli att ställa. Exempelvis, i början av serien har Nancy som sagt så lite pengar att hon inte kan betala sina räkningar och tömmer myntförråden för att ha råd med det nödvändigaste. Men varför köper hon ständigt alla dessa kaffe latte i så fall? Kan man inte ha så lite pengar att man inte ens har råd med köpt specialkaffe? Har det blivit en mänsklig rättighet i vår del av världen?

Apropå kaffe latte, läste jag en rätt bra ledare av Sakine Madon på Expressen idag. Hon skriver att hon aldrig träffat studenter som lever på nudlar, men att studentföreträdare fortsätter att tala om studenter som lever i misär och tvingas ta skitjobb för att leva humant:

"Somliga tycker att det är en rättighet att inte bara få gratis utbildning, utan också få hetidslön när de pluggar. Det ska vara gratis att åka kollektivtrafik och en rättighet att bo billigt i städernas centrala delar. Att några hundralappar blir över till nöje, för den student som inte extrajobbar, målas upp som något katastrofalt." Så länge studenter har råd med chailatte på hippa fik, ett kostsamt uteliv och märkeskläder är det inte pengar de saknar. Nudelmyten börjar bli dammig avslutar hon. Där satt den kanske man kan säga.

Jag älskar Laura Merciers Soufflé Body Cream i doften (eller smaken kanske man ska säga) Tarte au Citron. Det är nästan så att man vill äta upp sig själv. Om den inte redan är en klassiker bland krämer tror jag att den kommer att bli det tids nog. Är du en riktig godisgris tar du ett lager Eau Gormande, Crème Brûlée ovanpå din citronpaj och du är ready to hit the candy store.

En annan härlig Laura är Oh Laura. Tycker fortfarande att hennes Release Me är fantasisk. Vilket genialiskt drag av Saab att knyta den till sina produkter. Tror att alla som sitter eller har suttit på ett kontor mellan 9 och 18 någon gång känt sig som späckhuggaren i reklamen. Ta en paus, på med Realese Me och återgå sedan till ditt ansvarsfulla jag som betalar hyran.    

Linn Ullmans "Ett välsignat barn" har översatts till engelska, boken har nu recenserats i NY Times.

Kritiken är mestadels berömmande:

"While Ullmann’s sentences, smoothly translated by Sarah Death, are a pleasure to read and her deft modern sensibility is winning, the deeper drama at work here is missing some crucial, potentially painful connections. Strategically, it makes sense to glance at Isak (man läser gärna Ingmar Bergman även om karaktären Isak är gynekolog...) indirectly instead of head-on. Who dares look straight at the face of a god? However, thematically and emotionally, the novel suggests that a grave charge will be leveled at Isak, a move the novel also resists, elides and elegantly avoids."

Ett av alla varma, nyfikna och korta möten här i New York. Vladimir och Marcello. Marcello har just varit på ett av sina månatliga besök hos frisören och fått en uppdaterad version av "Parisian Style".

Är det hemlängtan till Sommarsverige eller var sommarpratarna ovanligt bra i år? Jag har nog aldrig lyssnat så nitiskt tidigare och tycker att många var ganska briljanta. Har fortfarande flera intressanta värdar kvar att lyssna på - podradio är ju toppen, synd bara att låtarna försvinner - de är ju halva programmen. Hoppas att SR tänker över detta till ett annat år.

Här kommer mina favoriter:

1. Karin Mamma Andersson. Ett jättefint program uppbyggt av "noveller" ur livet.

2. Björn Ulaeus. Medelålders+, man och megakändis som talar om sin vacklande självkänsla genom livet. Befriande!

3. Lars Winnerbäck. Visste mycket lite om honom innan jag hörde programmet som handlar om medelklassångets och andra begränsningar. Ärligt och uttrycksfullt.

4. Robyn Carlsson. Reflekterar över sin tid och sina upplevelser i USA. Intressant!

5. Jonas Whalström. Trygg- och säkerheten personlifierad, samtidigt som han är så rolig! Berättar en massa anekdoter om både sitt privata och sitt ovanliga yrkesliv.

Och så några till som är jättebra:

6. Elisabeth Massi Fritz. Vilken kvinna!

7. Amelia Adamo. Jag får aldrig nog av Amelia, hon är så inspirerande. Spännande att höra mer om hennes bakgrund och ungdomsår.

8. Jens Lapidus. Det jag fastnade mest för var när han talade om att inte ta ställning till hundra procent, utan att se nyanser, vinklar och argument. Kan känna igen mig i detta, men har inte sett på det lika positivt som Jens Lapidus när han beskriver detta.

9. Antonia Ax:son Johnsson. Bakgrunden, karriären - mycket fascinerande. Har alltid varit nyfiken på henne.

10. Margot Wallström. Ett trevligt program om hur det är att vara EU-kommisionär. Jag gillar låtvalen, synd som sagt att man bara på några sekunder av introna när man laddar ner programmen.

Här kan du läsa en radiokrönika i SvD där undertecknad tycker att sommarvärdarna var ovanligt uppblåsta och egocentriska i år. Hm, Intressant.

Måste bara visa en trottoarskylt som jag passerade nyligen. Den gjorde min dag - den är både rolig och rörande på samma gång. "Look Like a Million Bucks", "Haircuts 19.95", "MetroHair NYC - A Saloon for Men". Och så mannen på bilden. Synd att bilden inte blev bättre, men han såg liksom självlysande ut i sin silverkostym och med sina onaturligt ljusblå ögon.

Välkommen till ännu en blog. Om du är intresserad av kultur – konst, mode, böcker och film till exempel – eller bara vill ha lite tips till NY-resan kanske jag har något för dig. Jag är 29 år, bor i New York och skriver om det som är på gång och annat som kan vara intressant för alla som tycker att populärkultur är härligt!

Vi ses!

L