Capote och jag
In Cold Blood är så perfekt skriven så att det nästan är skrämmande. Varje inledning, varje avslut och varje beskrivning är så träffande att man blir paff. Men så räknas Truman Capote också både stilistiskt och nytänkande till en av de största amerikanska författarna och journalisterna genom tiderna.
Capote reste till den avlägsna byn Holcomb i Kansas efter att ha läst en notis i New York Times om de brutala morden på familjen Clutter. Tillsammans med barndomsvännen och författaren Lee Harper producerade han nästan 8 000 sidor anteckningar under researcharbetet. Och det var innan mördarna ens var gripna. Efter gripandet fortsatte Capote på egen hand sin ingångna studie av Perry Smith och Dick Hickock.
När boken var klar publicerades den först som en följetong i The New Yorker som aldrig förr eller senare har haft en så stor upplaga i Kansas. En del kritiserade Capote för att ha hittat på eller tillrättalagt citat och händelser för att passa in i bokens dramaturgi. Och det är visserligen svårt att veta hur stor del av boken som är autentisk och hur mycket som är författat av Capote själv. Men In Cold Blood är en genial beskrivning av ett brott; av offer och förövare, av utredare, anhöriga och grannar. Det är så krypande verkligt och närvarande att det spelar mindre roll för upplevelsen om allt är dokumentärt eller inte.
Taggar: Turman Capote, In Cold Blood, böcker, författare, The New Yorker, New Journalism och USA.
Kommentarer
Trackback
