Journalistik som tar plats
Hanna Sofia Öberg bodde på en svensk flyktingförläggning i Hultsfred under ett år. Hon mötte människorna och fick se en del skrämmande ansikten i den byråkratiska processen. Boken Glömda är en rapport om kvinnor och män, barn och gamla som tillbringar sin tid, ibland år, i en vakumliknande miljö under oviss och nedbrytande väntan på asyl.
I början hakade jag upp mig på det stilistiska som ibland haltar. Men personbeskrivningarna, iakttagelseförmågan och känsligheten inför den bortglömda och av många föraktade värld som en flyktigförläggning är, kompenserar. Snart gick det inte att lägga boken ifrån sig. Under några strålande vackra septemberdagar i här New York reciterade jag upprört långa stycken ur boken och talade oupphörligt om Migrationsverket, svensk flyktingpolitik och rasism till min mans stora förtret.
Det är svårt att läsa Glömda utan att vilja hugga huvudet av varenda tjänsteman på Migrationsverket. Det är naturligtvis inte individerna som är onda, utan den långa asylprocessen som är grym och nedbrytande. Men, för att nämna ett av flera exempel, vad sägs om 26-åringen, med Migrationssverket som första möte med arbetslivet, som tycker att ”det här med avvisningarna” är den roligaste biten med jobbet?
Hanna Sofia Öberg berättar ett antal människors historier och drömmar. De kommer från olika länder, har olika öden och bakgrunder och får liv genom hennes förmåga till förtrolighet och inkännande, utan att släppa den journalistiska rollen. Den berättelse som kanske berör allra starkast är Edona, född i Tyskland med föräldrar från Kosovo, som varit på flykt under hela sitt tioåriga liv. Öberg lär känna flickan och hennes familj först när de fått sitt definitiva avvisningsbeslut från Sverige. Den ensamstående mamman som lider av posttraumatisk stress är enligt FN för sjuk för att återvända till Kosovo, Edona tar själv hand om sin mamma och sina tre yngre syskon. Först när mamman tvångsintas på psyk reagerar Socialen och placerar de fyra barnen i ett akuthem.
Öberg lyckas göra ett granskande reportage i bokform, med en personlig vinkel, stark egen närvaro och reflektion. Som journalist på Norrköpings tidningar har hon skrivit flera reportage om människors vanmakt, Migrationsverket och Sveriges så kallade humana flyktingpolitik. År 2006 belönades hon med Röda Korsets journalistpris. Glömda är en bok att läsa på skolorna och universiteten för att ta död på myten om att svårt deprimerade barn spelar apatiska för att öka sina chanser att få stanna i Sverige.
Läs gärna vad andra bloggares skriver om flyktingar, flyktingpolitik, asylprocessen, Migrationsverket, Hanna Sofia Öberg och Glömda.
Hej!
Tack för din engagerade och intresseväckande artikel om Hanna Sofia Öbergs rapport Glömda! (finns boken i pocket?) Det är inte för intet som dessa s.k. "apatiska flyktingbarn" börjar öka igen - just nu när tumskruvarna börjar dras åt kommer ofelbart reaktionerna som innebär ett uppgivande av livet genom att långsamt försöka "ta sig av daga" och samtidigt utropa ett mycket lågmält men hjärtskärande skrik på hjälp. Vi som ser och vet borde inte vara stillatigande utan envetet arbeta på att som droppen, visserligen långsamt men envetet, urholka stenen, inte med våld utan genom att falla ofta. Och ibland självklart agera genast.
Hejsan!
Boken finns i en typ av "finare" pocket med harda parmar, ca 160 kronor. Kan verkligen rekommendera den - rekommenderar den till alla faktiskt. Bland det basta jag last pa lange. Engagerande och skrammande, den humana bilden av Sverige naggas hart i kanten.
Manga halsningar,
Linnea
Vilken bra recension! Jag blir (lite) upprörd över byråkratin bara av att läsa din text. Det är ett bra förslag att boken borde användas i skolan och universitetsvärlden.
Kanske hade jag önskat att du utvecklat resonemanget kring den stilistiska stilen mer.
Ha det gott,
Susanne
Linnea,
Visst är det häftigt med journalistik som gör att man inte längre kan hålla tyst utan nästan citerar och diskuterar ihjäl sin omgivning.
Det är då man inser journalistikens verkliga makt - inte det inte handlar om att skrika högst på löpsedlar som är glömda dagen efter utan att ge människor nya insikter, impulser och försteålse som får dem att se samhället med lite andra ögon.
Det låter som att "Glömda" har bidragit till det i ditt fall - och jag kan bara hålla med dig om att detta är ett stycke kvalitetsjournalistik som du i ditt inlägg verkligen gör rättvisa!
//mia
bra att jag "sålt" in boken, är verkligen något jag vill tipsa om att läsa! Kan säga att du gjorde samma sak med ditt inlägg. Jag kommer garanterat läsa boken Glömda. Du redogör på ett intressant sätt. Precis som Katarina har förmågan att pendla mellan reporterrollen och det skönlitterära verkar Hanna ha liknande förmåga när det gäller boken glömda. Det är verkligen en begåva att klara av det!
Hälsningar Hanna :)
Vad spännande att boken väckt så mycket känslor.
Som du säger är problemen ju inte de anställda på migrationsverkets fel. Det måste vara ordentligt tungt att jobba där ibland. Har själv en vän som jobbar med att handlägga ensamkommande barn. Han trivs med det, men får se mer elände än man trodde skulle finnas.
Han som tycker att avvisningar är det bästa med jobbet verkar ju sinnessjuk. Det är konstigt hur en del människor tänker på ett sätt som är helt olikt ens eget. Stackars hans arbetskamrater, och framför allt de människor han skall avvisa!
