artsy chic

                         Tom Hanks som Robert Langdon låg hela tiden steget före. Mig också.

                         Min amerikanska diet innan filmen. Fast hej, det kunde varit värre,
                         det här är en "liten" frappuccino.


För några veckor sedan hade uppföljaren till Dan Browns bok Da Vinci-koden premiär på bio. Jag har inte sett  filmen om Da Vinci-koden, men eftersom jag ändå gillade boken - Dan Brown är en mästare på historisk research och på att spruta ur sig "page-turners" - trodde jag att Angels and Demons skulle vara rätt spännande. Men nej. Den är så komplicerad och fullmatad med katolska ritualer och myter att man (i alla fall jag) snart tappar tråden.

Det har väl knappast undgått någon att Stellan Skarsgård har en större biroll som en typ av säkerhetsvakt i Vatikanen. Man blir ju lite fnissig av att han stoltserar för SVT över vilken "förfärligt dålig författare" Dan Brown är. Säger alltså mannen som spelade med i megakalkonen Deep Blue Sea. Fast visst är det ändå lite fint att han gör skitfilmerna för att finansiera sina roller i konstnärliga indipendentprojekt? Till skillnad från Brown alltså.

Angels and Demons, Änglar och demoner, Da Vinci-koden, Dan Brown, film, Stellan Skarsgård, Tom Hanks, SVT, katolicism och religion.

                         Jag sitter på brandtrappan och läser In Cold Blood.

In Cold Blood är så perfekt skriven så att det nästan är skrämmande. Varje inledning, varje avslut och varje beskrivning är så träffande att man blir paff. Men så räknas Truman Capote också både stilistiskt och nytänkande till en av de största amerikanska författarna och journalisterna genom tiderna.

Capote reste till den avlägsna byn Holcomb i Kansas efter att ha läst en notis i New York Times om de brutala morden på familjen Clutter. Tillsammans med barndomsvännen och författaren Lee Harper producerade han nästan 8 000 sidor anteckningar under researcharbetet. Och det var innan mördarna ens var gripna. Efter gripandet fortsatte Capote på egen hand sin ingångna studie av Perry Smith och Dick Hickock.

När boken var klar publicerades den först som en följetong i The New Yorker som aldrig förr eller senare har haft en så stor upplaga i Kansas. En del kritiserade Capote för att ha hittat på eller tillrättalagt citat och händelser för att passa in i bokens dramaturgi. Och det är visserligen svårt att veta hur stor del av boken som är autentisk och hur mycket som är författat av Capote själv. Men In Cold Blood är en genial beskrivning av ett brott; av offer och förövare, av utredare, anhöriga och grannar. Det är så krypande verkligt och närvarande att det spelar mindre roll för upplevelsen om allt är dokumentärt eller inte.

Taggar: Turman Capote, In Cold Blood, böcker, författare, The New Yorker, New Journalism och USA.

Nu har jag läst ut Peter Fröberg Idlings reportagebok Pol Pots leende. Eller reportagebok är kanske lite fel att säga eftersom den blandar fakta med fiktion, men hans ambition var att skriva en sanningsenlig bok om Kambodja som ska vara trovärdig även om man själv är kambodjan.

Många frågor i boken lämnas obesvarade och Idling ställer aldrig de han intervjuar mot väggen som en journalist skulle ha gjort. Det kanske är därför som han lyckas så bra; han gör inte anspråk på att ha alla svaren, men är samtidigt inte rädd för att ställa de obekväma frågorna.

Dessutom får man sig en bra dos historia som vad jag kan minnas aldrig ens berördes i skolan. En svensk delegation med Jan Myrdal i spetsen på studieresa mitt under brinnande folkmord. Bilden av resan man spred vidare vad den av leende bönder och onaggad kollektivism. I Kambodja hade kommunismen nått sin ädlaste form hette det i vänsterkretsar och från en och annan socialdemokrat. Knappt 30 år senare skrev Herman Lindqvist i Aftonbladet om Kambodja att ”alla utbildade dödades, alla med glasögon slogs ihjäl”. Inte heller det är sant.

Vem var egentligen Pol Pot? Det kommer vi aldrig att få veta. Men Idlings bild av den anonyma diktatorn med bakgrund som fransklärare och gerillaledare, är frestande trovärdig.


Pol Pots leende, böcker, litteratur, journalistik, Peter Fröberg Idling, Pol Pot, Kambodja och politik.

                         Central Park West.

                         Några bokförsäljare i närheten av bion.

                         Upper West Side är tjusigt. Jerry Seinfeld bor på Central Park West.

Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell som hade premiär i New York den 6e mars visas på två biografer i stan. Recensionerna var så fina de kunde bli, ändå var den lilla salongon i Lincoln Plaza Cinema bara fylld till max en fjärdedel av en liten skara filmentusiaster.

Det är lite underligt att se svensk film i ett annat land. Istället för att koncentrera mig helhjärtat på filmen som jag egentligen tyckte om, satt jag och hoppades på att de andra i salongon skulle förstå att svenskar inte pruttar vid matbordet eller bruna tänder. Ibland blev tystnaden också lite väl tät och lång, men det är väl så när man vant sig vid Hollywood där inte en nanosekund får vara utan prat, musik eller andra ljud.

Kort utdrag ur NY Times: "There is sorrow and brutality in this film, but it is balanced by delicacy, humor and a sense of innocence that flirts with mawkishness."

Wall Street Journal: "This exquisite film by the Swedish master Jan Troell is about seeing clearly, and fearlessly. It's also about subdued passion, the birth of an artist and a woman's struggle to live her own life."

New York Press: "It’s through Troell’s sense of the landscape and seasons and his attention to gender sensibilities that Everlasting Moments represents the height of filmmaking technology and emotional sophistication. Lars von Trier, David Fincher and P.T. Anderson will never make a movie as impressive or as trenchant."

Läs gärna också vad andra bloggare skriver om Maria Larssons eviga ögonblick, Everlasting Moments, Jan Troell, film, New York, Jerry Seinfeld, NY Times och Wall Street Journal.

I går läste jag ut Nina Solomins fantastiska reportagebok Ok, amen om ultraortodoxajudar i Williamsburg, Brooklyn. Nina Solomin bodde i Williamsburg under några år i slutet på 90-talet och lyckades bli en i gänget bland chassiderna som är kända för att inte släppa in folk som lever sekulärt, judar eller inte. Inte nog med att hon är en skicklig skribent, berättare och journalist; hon skrev boken i 25-års åldern och skapade sig förtroende i en värld som ytterst få någonsin får tillgång till.

Det märliga med chassiderna är att de lever helt avskurna från det som händer runt omkring dem - tidningar, radio, tv, bio, internet är inte tillåtet - ändå lever de mitt i smeten i New York, i populära och trendiga Williamsburg. Missa inte Ok amen, man blir förundrad och vill bara veta mer, mer, mer om denna märkligt isolerade grupp i metropolen.

                         Den här mannen skulle fått en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Det är inget fel på Slumdog Millionare, det är en färgsprakande och härlig film. Men 2008 års bästa? Nja, hos mig satte den sig i alla fall inte riktigt. Och Brad Pitt nominerad till bästa manliga huvudroll för Benjamin Buttom? Trams. Animationerna och sminket var imponerande, men då tycker jag att han gör en betydligt bättre prestation i Burn After Reading (som inte var nominerad i någon kategori). Nej, Mickey Rourke skulle fått för Randy i The Wrestler. Det bästa jag sett på mycket, mycket länge. Lite för mycket fattig verklighet och obekvämt naket för Hollywood kanske?

Läs även andra bloggares åsikter om Oscarsgalan, Slumdog Millionare, Brad Pitt, Benjamin Buttom, Burn After Reading, Mickey Rourke och The Wrestler.

Nu har jag precis läst ut Helena Henshens fantastiska bok om sin farmor Signe Thiel. Boken damp ner i brevlådan tillsammans med en påse bilar från bästa Maryam på min födelsedag för någon månad sedan. Vilken kvinna (Maryam också för den delen). Vilket liv i Stockholms och Berlins kulturkretsar på 10-20-30-talen. Två skilsmässor, sex (tror jag) barn och en stor passion. Motståndsrörelse under andra världskriget i Stockholm. Knappt att man kan lägga boken ifrån mig.


Nu blir det OK, Amen som handlar om ultraortodoxa judar i Williamsburg, Brooklyn, skriven av Nina Solomin. Men innan dess senaste numret av Vanity Fair som bland annat innehåller en fantastisk artikel om Joe Kennedys och Marlene Dietrichs affär. Hon var ju också en kvinna man häpnar över. Levde med samma man hela livet, men både hade alltid diverse älskare och älskarinnor som de semestrade tillsammans med som en stor familj under somrarna på franska rivieran. En del människor är helt enkelt före sin tid.

Vad kostade den här reklamen (runt 23 gatan och Park Avenue) för Clintans senaste film? Snygg är den i alla fall. Eftersom jag inte kan sluta tänka på Super Bowl, kan jag ju passa på att nämna att en 30-sekunders reklamspot kostade 3 miljoner dollar. För sändningstiden alltså. Budgeten för produktionen är en annan femma.

                 Liksom allt annat blir pop corn-hinkarna bara större och större.

Det är roligt att gå på bio och här i New York lyckas vi alltid få toppenplatser trots att de är onumrerade. Jänkarna verkar nämligen inte gilla att sitta långt fram, vilket jag älskar. Rad tre till sju är bäst. Det är bara att välja och vraka, folk föredrar att sitta på sista raden, längst ut till höger/vänster, bakom en pelare, mot att sitta i mitten på perfekta femman.

                         Får man tycka att uniformerna är snygga?

Valkyrie. Tom Cruise var faktiskt riktigt bra som Claus von Stauffenberg, den ledande hjärnan bakom operation Valkyrie som skulle blåsa huvudet av Hitler med en bomb i en portfölj, inta SS högkvarter och arrestera Göring. Det är genom Hollywood jag fyller i historieluckorna, inte genom sömniga dokumentärer med autentiska svartvita filmer som får mig att gäspa så mycket att ögonen tåras.

Det enda som var lite sådär är att det bara är cirka trettio sekunder tyska i filmen (Tom Cruise gör denna språkinsats i inledningen), vilket drar ned lite på trovärdigheten. Resten är amerikansk (Cruise) och brittisk engelska (alla de andra). Den brittiska engelskan förbryllade mig i början och först visste jag inte om det var tyskarna eller britterna de skulle föreställa. Men jag antar att den brittiska varianten är nog exotisk för amerikanarna. Tyska hade blivit lite too much over here, men hade förmodligen gått bättre hem i Europa (eller i The Old World som många new yorkare lite andäktigt säger).

                         Ung, men gammal.

Brad Pitt gör en tyst, mystisk och snäll roll i The Curious Case of Benjamin Button. En lång film (nästan tre timmar) som jag såg alldeles för sent på kvällen. Men jag kunde uppskatta den ändå, även om jag kanske nickade till i någon halv sekund. Stordrama, lagom svulstig, sentimental, rolig och episk. Brad Pitt föds urgammal, ser ganska läskig ut som bebis. Växer upp på ett ålderdomshem, men blir till skillnad från de andra damerna och herrarna yngre och yngre. När han är fem ser han ut som 85...därefter blir han yngre för varje födelsedag. Det bisarra är att det verkligen är Brad Pitts ansikte i denna gamla femåring; liten i kroppen och rynkig som ett russin. Mycket märkligt. Sedan blir det kärlek, möten, anekdoter och märkliga händelser som vävs ihop. Allt berättat av en gammal kvinna på sin dödsbedd.

Som en blandning mellan Stekta gröna tomater och Forrest Gump sa jag när vi gick ut ur biosalongen. Blev rätt nöjd med mig själv när jag läste i Rolling Stone att det är samma manusförfattare som till Forrest Gump, Eric Roth. The Curious Case of Benjamin Button är dock baserad på en novell av F Scott Fitzgerald som tydligen är mindre publikfriande än filmen. Den hade tydligen inte Mr Pitt läst berättade han i Rolling Stone, men jag antar att man får prioritera en del med sex (visst är det sex?) barn i familjen. (Läste förresten i en skvallertidning att "Brad longs to hold another infant". Men herregud, karln fick ju tvillingar för ett halvår sedan!)

Jag har fått för mig att Jonathan Safran Foer (som något irriterande bara är två år äldre än mig) är lite över min nivå och därför undvikit romanerna Everything Is Illuminated och Extremely Loud and Incredibly Close. Men i decembernumret av amerikanska Vogue skriver han en lysande artikel som (nästan) fick mig att springa till Barnes & Noble och köpa böckerna.

Artikeln handlar om hur Jonathan Sarfran Foer lärde känna målaren Francesco Clemente (som i artikeln målar ett porträtt av Natalia Vodianova, så snygg att man knappt står ut) i Berlin över pingis:

De spelade "a communal form of Ping-Pong that, as far as I know, is played nowhere else on Earth. About 30 young people - however many people are there and in the mood - orbit the table. When it's your turn, you hit the ball to the person opposite, then continue to orbit until you make it to the other side of the table and it's your shot again. When you miss a shot - or the person across from you hits the winner (which as in the very old days of tennis, os frowned upon) - you're out.

As the circle thins, it necessarily orbits faster, as there's more distance for each person to cover. By the time there are only a handful of players, trotting has become running. And when there are only two, the finalists play a short game to five, according to the customary rules. This is as simple to undertand in person as as it is hard to describe on paper".

Jag tycker att det är en mycket fin beskrivning av rundpingis, som spelas (i alla fall spelades) på varenda fridigsgård i Sverige. Tror att jag måste skicka ett mail till honom om det.


Läs gärna vad andra bloggares skriver om Jonathan Safran Foer, Vogue, Natalia Vodianova och Francesco Clemente.

För ett par år sedan läste jag Vikas Swarups bok "Q & A" om en indisk pojke, en hemlös servitör, som vinner den största summan någonsin i ett frågesportsprogram på tv. Han blir anklagad för fusk, för hur skulle han som inte gått i skolan kunna alla svaren? Man får  då pojkens historia berättad och som genom ett under har alla frågor i programmet kommit att handla om sådant som han har stött på under sina äventyr i Mumbai.

Nu har boken blivit film, Slumdog Millionare. En rörig - på ett bra sätt - färgsprakande och högljudd film med ett Bollywoodnummer i slutet. Var lite orolig för att jag inte skulle förstå den indiska engelskan, men kom sen på att de flesta
amerikaner inte heller skulle göra det - det var alltså inga problem. Slumdog Millionare är dessutom en Hollywoodfilm.

En bra sak med bio här är att få amerikaner verkar gilla att sitta långt fram. Alla trängs från mitten och bakåt. Framför rad fem där jag gillar att sitta är det sällan en kotte.

Ok, nu har jag sett nya Bond. Jag vet inte om det var popcornen eller Daniel Craig, men jag tappade fokus efter fem minuter. Förstår inte ens vad de bråkade om - en vattenkälla i Bolivia? Why? Det kanske är med Bondfilmerna som med viner, vissa år är gynnsamma, andra inte. Vilka faktorer som styr detta i Bonds fall vet jag inte. Quantum of Solace (någon som kan förklara vad det betyder?) har en allt för tunn och komplicerad story med för många referenser till föregångaren (hur ska man komma ihåg handligen och alla namn ett och ett halvt år senare?). Dessutom är det för mycket action och nördteknik - till och med för en Bondfilm. Men inledningen är i alla fall snygg. Fast den hade jag inte behövt se på bio.

I fredags hade nya Bond-filmen premiär i USA. Recensenterna har varit ganska ljumma i sin kritik, men sen Daniel Craig blev Bond höjdes i alla fall intressevärdet i mina ögon. De flesta damer jag talat med verkar instämma, medan en och annan mansröst inte tycker att han är tillräcklig "classy" - för mycket muskler, för lite stil. Nope. Jag håller inte med.

Den kalejdoskopiska inledningen till Casiono Royal är bland det snyggaste jag sett. Min favoritreplik är så klart när bartendern frågar om han vill ha sin martini "shaken or stirred":

"Do I look like I give a damn?"

Självklart måste man också se "Quantum of Solace".

Taggar: James Bond, Daniel Craig.

Hanna Sofia Öberg bodde på en svensk flyktingförläggning i Hultsfred under ett år. Hon mötte människorna och fick se en del skrämmande ansikten i den byråkratiska processen. Boken Glömda är en rapport om kvinnor och män, barn och gamla som tillbringar sin tid, ibland år, i en vakumliknande miljö under oviss och nedbrytande väntan på asyl.

I början hakade jag upp mig på det stilistiska som ibland haltar. Men personbeskrivningarna, iakttagelseförmågan och känsligheten inför den bortglömda och av många föraktade värld som en flyktigförläggning är, kompenserar. Snart gick det inte att lägga boken ifrån sig. Under några strålande vackra septemberdagar i här New York reciterade jag upprört långa stycken ur boken och talade oupphörligt om Migrationsverket, svensk flyktingpolitik och rasism till min mans stora förtret.

Det är svårt att läsa Glömda utan att vilja hugga huvudet av varenda tjänsteman på Migrationsverket. Det är naturligtvis inte individerna som är onda, utan den långa asylprocessen som är grym och nedbrytande. Men, för att nämna ett av flera exempel, vad sägs om 26-åringen, med Migrationssverket som första möte med arbetslivet, som tycker att ”det här med avvisningarna” är den roligaste biten med jobbet?

Hanna Sofia Öberg berättar ett antal människors historier och drömmar. De kommer från olika länder, har olika öden och bakgrunder och får liv genom hennes förmåga till förtrolighet och inkännande, utan att släppa den journalistiska rollen. Den berättelse som kanske berör allra starkast är Edona, född i Tyskland med föräldrar från Kosovo, som varit på flykt under hela sitt tioåriga liv. Öberg lär känna flickan och hennes familj först när de fått sitt definitiva avvisningsbeslut från Sverige. Den ensamstående mamman som lider av posttraumatisk stress är enligt FN för sjuk för att återvända till Kosovo, Edona tar själv hand om sin mamma och sina tre yngre syskon. Först när mamman tvångsintas på psyk reagerar Socialen och placerar de fyra barnen i ett akuthem.

Öberg lyckas göra ett granskande reportage i bokform, med en personlig vinkel, stark egen närvaro och reflektion. Som journalist på Norrköpings tidningar har hon skrivit flera reportage om människors vanmakt, Migrationsverket och Sveriges så kallade humana flyktingpolitik. År 2006 belönades hon med Röda Korsets journalistpris. Glömda är en bok att läsa på skolorna och universiteten för att ta död på myten om att svårt deprimerade barn spelar apatiska för att öka sina chanser att få stanna i Sverige. 


Läs gärna vad andra bloggares skriver om flyktingar, flyktingpolitik, asylprocessen, Migrationsverket, Hanna Sofia Öberg och Glömda.

För ett tag sedan såg jag "Rachel Getting Married". Med tanke på titeln och att Anne Hathaway spelar huvudrollen är det lätt att tro att det är en romantisk komedi om man inte känner till något om filmen. Det kunde inte vara mer fel. "Rachel Getting Married" är ett dunkelt amerikanskt familjedrama med en nattsvart historia.

Två systrar och en kompicerad syskonrelation står i centrum: Hathaway som missbrukare och Rosemarie DeWitt, Rachel, som storasystern som ska gifta sig. Båda spelar fantastiskt bra. Det känns ärligt och (för att vara en amerikansk film) osminkat.

Däremot har i alla fall jag hunnit tröttna på den superskakiga handkameran som i Rachel Getting Married är väldigt påtaglig. Sedan är parallellerna till Thomas Vinterbergs "Festen" från 1998 förbluffande många. Fast Rachel Getting Married är lite gladare och lite mer nyanserad. Framför allt är slutet (tack och lov) mer av en happy ending. USA goes festen alltså. I Sverige har Rachel Getting Married premiär den 5 december.

Kolla in vad andra bloggare skrivit om Rachel Getting Married och Anne Hathaway.

Vad är det för likhet mellan tv-serien Sex and the City och Steve Wonder?

Jo, här om dagen slog det mig att introt till SATC påminner en hel del om början av Steven Wonders Don't You Worry 'bout a Thing. Nu har jag i och för sig inte världens musiköra, men visst känns det som om några takter är tagna från Steve?


Taggar: Sex and the City och Steve Wonder.

Novembernumret av amerikanska Vouge ägnar tre sidor åt svenska Nathalie Djurberg, 30 år, som ställer ut på cutting-edge galleriet Zach Feuer i december, där hon är representerad i New York. "America loves Djurberg", skriver Dodie Kazanjian. Roligt!

Ovan en stillbild från en av Nathalie Djurbergs märkliga och fascinerande videor: "Tiger licking girl's butt".

Läs även andra bloggares åsikter Nathalie Djurberg, konst och NYC.

Här om dagen stod jag och bläddrade lite i bästsäljaren "Skinny Bitch" på Barnes and Noble. Om författarna, Rory Freedman och Kim Barnouin - f.d modellagent och f.d modell; den senare också med en master i någon form av näringslära, stod det så här:

"They may be bitches, but they are skinny bitches. And you'll be one too-after you get with the program and start eating right."

Boken verkar faktiskt ganska roligt skriven, men som vanligt tycker jag att tipsen - som jag i och för sig bara ögnade någon minut - verkade lite för krångliga för min smak. Bara frukt till frukost är tråkigt och vem orkar egentligen mixa ihop selleri- och tofusmoothies? En av poängerna är att man inte ska följa en diet, utan välja rätt livsstil. Lättare sagt en gjort.

För någon vecka sedan såg jag bröderna Coens nya film "Burn after reading". En av deras bästa. Mer humor än "No country for old men" som också var enormt bra. Brad Pitt är ful, korkad, men (relativt) godhjärtad och oförarglig. På gymmet där han jobbar hittar han en cd med en massa information som verkar tillhöra CIA. Förveckligarna och missförstånde börjar och skruvas upp rejält ju längre in i filmen man kommer. Underbart! George Clooney, Frances McDormand och John Malcovich är också strålande - i synnerhet Frances McDormand! Se trailern här. Filmen kommer till Sverige den 5 november. Missa inte!

Woody Allen sprutar ur sig filmer. Nu har jag ÄNTLIGEN sett hans senaste film Vicky Christina Barcelona. Du behöver inte vara ett Woody Allen fan som jag för att inte bli besviken. Den är bra, riktigt bra. Två unga amerikanska väninnor, Vicky och Christina, åker till Barcelona över sommaren. Där möter de Konstnären och snart blommar passionen, svartsjukan och otroheten. Det är ett alldeles underbart manus med en alldeles, alldeles underbar dialog och strålande vackra skådespelare. Dessutom verkar Woody Allen arbeta med briljanta kostymörer. Precis som man kan se Match Point hur många gånger som helst för det dirskreta, smakfulla och svindyra, engelska överklassmodet, är Vicky Christina Barcelona är en studie i avslappnad och tidlös semesterstil med mycket linne och bomull. Kommer till svenska biografer den 10 oktober.