artsy chic

Jaques Loussier gör Bach som ingen annan. Lyssna bara på det här. Det är så obeskrivligt vackert.

Niel Strauss som skrev Spelet, handboken i hur man som kille ska ragga för att få napp, har kommit ut med den nya boken "Spelets regler" om hur man träffar drömkvinnan och hur reglerna funkar i ett förhållande. Känner mig lite skeptisk till konkreta tips och tekniker för hur man får napp. Fast visst, det kanske kan vara en bra start för den som är inbunden. Men att misstänka att en kille som tar kontakt har läst Strauss böcker från pärm till pärm är en riktig turn off. Eller vad säger ni om den här:

Sitter i Central Park och skriver dagbok. En svettig joggare springer förbi min filt ett antal gånger. Inget som jag direkt lägger märke till förrän lite senare. Plötsligt stannar han till om slänger ur sig på brittisk engelska:

- Do you find it better to write in the afternoon than in the morning?
- Excuse me?
- Do you find it better to write in the afternoon than in the morning?
- Oh, this is just my journal - I'm not writing every day so I wouldn't know. Why?
- I'm writing a book and I usually get up at least three hours before work to write - mornings work best for me. I'm working at Bloomberg, if you like writing you might find it interesting to see our news desk?

Äh, jag vet inte. Det känns så himla konstlat med pick-up lines. Vad hände med "Hej" och en komplimang?

Är inte jokern i The Dark Knight rätt lik Torsten Flinck? Personligen tycker jag att likheten är slående - inte bara utseendemässigt - kroppsspåket och, som jag inbillar mig, personligheten finns också där. Heath Ledger som jokern är hur som helst briljant - en av anledningarna till att den senaste Batmanfilmen är ganska fantastisk. Sorgligt att han inte lever längre.

Madonna, nyss fyllda 50, har kickat igång sin åttonde världsturné - men Sverige står inte på konsertlistan den här gången heller. Trist! DN bland andra, har recenserat premiären i Cardiff som lite förvånande nog inte var slutsåld:

"Plötsligt säger Madonna att det är dags för publiken att önska låtar. En jättestadion av människor skriker i munnen på varandra och till ett enkelt trumkomp börjar hon sjunga en stump av "Express yourself". Sen avbryter hon sig med att säga "Fuck that shit! Det är jag som bestämmer. Jag väljer låtarna!" Och börjar hamra på en elgitarr så att den tre år gamla superhitten "Hung up" startar i ren garagerock." Publiken jublar dock som mest när de gamla 80-talshitsen spelas.

Woody Allens senaste film "Vicky Christina Barcelona" har nyligen haft premiär i USA. Många kritiker har jublat och jämfört den med Match Point - en fantastiskt bra och ganska ångestladdad film.

Här är några utdrag ut Woody Allens underbart roliga dagboksanteckningar från filminspelningen:

2 april:

Offered role to Scarlett Johansson. Said before she could accept, script must be approved by her agent, then by her mother, with whom she’s close. Following that it must be approved by her agent’s mother. In middle of negotiation she changed agents — then changed mothers. She’s gifted but can be a handful.

5 juni:

Shooting got off to a shaky start. Rebecca Hall, though young and in her first major role, is a bit more temperamental than I thought and had me barred from the set. I explained the director must be present to direct the film. Try as I may, I could not convince her and had to disguise as man delivering lunch to sneak back on the set.

30 juni:

Scarlett came to me today with one of those questions actors ask, “What’s my motivation?” I shot back, “Your salary.” She said fine but that she needed a lot more motivation to continue. About triple. Otherwise she threatened to walk. I called her bluff and walked first. Then she walked. Now we were rather far apart and had to yell to be heard. Then she threatened to hop. I hopped too, and soon we were at an impasse. At the impasse I ran into friends, and we all drank, and of course I got stuck with the check.

25 augusti:

Directed Javier in emotional scene today. Had to give him line readings. As long as he imitates me he’s fine. The minute he tries his own acting choices he’s lost. Then he weeps and wonders how he’ll survive when I’m no longer his director. I explained politely but firmly that he must do the best he can without me and to try to remember the tips I’ve given him. I know he was cheered because when I left his trailer, he and his friends were howling with laughter.


Hoppas att Woody Allen fortsätter spotta ur sig (bra) filmer i många år till!

Den här Genesislåten från 1987 passar bra på en fredag. Av någon anledning tänker jag på yuppies, Wallstreet, stora hår, axelvaddar, skrikiga cocktailklänningar och röriga börsgolv när jag hör den. Helt enkelt "too much is just not enough" som en viss designer brukar säga.

Under Huden som är del 1 av Doris Lessings självbiografi, sträcker sig från det att hon föds i Iran till dess att hon lämnar Zimbabwe (tidigare Rhodesia) och flyttar till London, ca 30 år gammal. Boken är en intressant reflektion och berättelse om familjen och hennes barndoms- och ungdomsår.

För den som är intresserad av politisk historia är den också spännade ur den aspekten, Lessing var själv aktiv i en kommunistisk grupp under delar av sina 20-någonting år och skriver vid sidan av åren i gruppen även om sitt "uppvaknande" och hur hon slutligen släppte taget om ideologin.

Precis som hon är känd för, är hon ganska vass i sina formuleringar och åsikter: Konsekvensen av alla de unga män som stupade i första världskriget är ett Europa som idag befolkas av medmåttor, skriver hon i inledningen. Förbered dig också på ett flertal matbeskrivningar som kommer att göra dig hungrig!

Ingen utom möjligtvis Frank Sinatra själv gör Frank SInatra så bra som Jamie Cullum. Visst blir man glad när man hör Jamie Cullums version av "Singin' in the Rain"?

Jhumpa Lahiri är en av mina favoritförfattare; hennes berättelser, hennes språk, karaktärer och beskrivningar, stämningarna - allt är fantastiskt. Därför är jag jätteglad att hon i år kommit ut med en ny bok, novellsamlingen Unaccustomed Earth, som precis som hennes tidigare böcker fått lysande recensioner. Hennes första bok, novellsamlingen The interpreter of Maladies vann Pulitzerpriset år 2000 och den efterföljande romanen The Namesake gjorde den hyllade regissören Mira Nair en film om med samma namn som hade premiär förra året.

Förra veckan fick jag ett infall att gå på bio. Biografen som låg närmast visade Sisterhood of Travelling Pants 2 och Tropic Thunder. Självklart valde jag den senare. Jag menar, vad är det för titel - Sisterhood of Travelling Pants? En uppföljare dessutom, hade inte en aning om att det fanns en "etta". Dessutom gillar jag Ben Stiller. Jag vet att många har svårt för honom, men jag skrattar åt hans vulgoskämt som ibland blir för mycket. Genom Tropic Thunder har han lyckats reta upp handikapporganisatinerna i USA som demonstrerade utanför en biograf i Los Angeles samma dag som filmen hade premiär.

Jag måste säga att jag ändå tyckte att den var himla rolig. Filmen handlar som ett gäng skådespelare (Ben Stiller, Robert Downey Jr och Jack Black bland andra) som ska spela in en krigsfilm om Vietnamkriget. Lokalbefolkningen, eller snarare en lokal gerillarörelse, som inte känner till att filminspelningen pågår förklarar kring mot skådespelarna. Mest skrattade jag åt Robert Downey Jr som spelar en skådespelare som spelar en svart soldat. Att han lyckas göra sin roll med sådant allvar samtigit som han är så överdriven på alla sätt, utan att passera gränsen för vad som känns ok är lysande. När Tom Cruise gormar hot och hela registret grova svordomar blir det liiite obehagligt. Men glömmer man bort att han är scientolog är han faktiskt rätt rolig på ett gubbigt, galet sätt. Tropic Thunder kommer säkert att få urusla resensioner i Sverige i samband med att den har premiär den 19 september.