artsy chic

                       Lite Sergels torg eller hur?

På andlöst vackra hösten och tidiga våren eller under rea-säsongerna? Jag är mycket kluven. Å ena sidan har jag sällan sett någonting mer fulländat än körsbärsblommen i Central Park. Å andra sidan är det inte så dumt att tokfynda sidenklänningar på Diane von Furstenbergs sample sale heller. Jag är mycket kluven.

New York, Central Park, mode, Diande von Furstenberg.

East Village har blivit ett favoritområde på Manhattan. Det är både tjusigt och ruffigt på samma gång, det finns oöverskådligt många roliga små indie butiker och massor med bra restauranger och barer.

I går följde jag med en kompis på ett "nätverks- och coachingmöte". Det lät ju lite intressant. Men så fort jag kom dit fick jag dåliga vibbar. Det var något med den illasittande, mossgröna kostymen och de glesa hårimplantaten hos "seminarieledaren" i kombination med spontana applåder och stående ovationer från publiken. Sedan fattade jag inte heller vad det handlade om, det var mest en massa floskler om varför man skulle gå med i nätverket (ca. 800 dollar för introduktionskursen och inskrivningsavgiften) och luddigt snack om verktygen för att "invent your life".

Efter två timmar var jag så uttråkat att jag satt och hoppade på stolen av stress. I pausen smet jag. Googlade på Landmark Education när jag kom hem, det klingade nämligen lite bekant. Mycket riktigt. DN har haft en artikelserie om "utbilndingssekten" (som tydligen har en hel del likheter med scientologerna - kände mig ganska skarp som själv gjort den kopplingen under första halvtimmen) och Kalla Fakta sänt ett granskande program om samma organisation. Efter det lade de tydligen ned sin verksamhet i Sverige. Samma sak med Frankrike. I USA har de också varit utsatta för skarp kritik av bl.a 60 Minutes och tidningen ELLE.

En bortkastad kväll kan man säga. Det enda som var bra var att jag upptäckte att snabbmatskedjan Chipotle har fantastiskt goda (och kanske rätt nyttiga) tacos.

Taggar: New York, Landmark Educaion, sekter, DN, TV4, Kalla Fakta, 60 Minutes, ELLE och Chipotle.

Utbast en kompis när hon fick höra att jag aldrig varit i skoaffären DSW vid Union Square. Jag har gått förbi hundra gånger, men både den fula loggan och butikens storlek avskräcker. Fast kanske skulle jag bli lika överraskad som av Momofuku Ssäm Bar i East Village, ett besök där och jag är beredd att säga att livet förändras. I alla fall livet för smaklökarna.

Massor av bloggare och tidningar har skrivit om Momofuku, men hur spännande låter till exemepel "steamed pork buns" (känner man för ett flottigt mellanmål för en dollar kan man ju slinka i vilket krypin som helst i Chinatown)? I fredags var dock jag tvungen att undersöka vad fussen handlar om.

Fan-tas-tiskt. Efter Babbo det bästa jag ätit i New York. Liksom obeskrivliga smakexplosioner; oväntat, kreativt, smart, fräscht och perfektionistiskt vällagat. Jag ville ge en stor kram till kockarna i köket. Gourmetmat när den är som bäst - till mellanklasspriser! Vägg i vägg med Ssäm Bar ligger Momofuku Milk Bar där doften av nybakad Chocolate Chip Cookies ligger tung. Det får bli nästa gång!

Till helgen ska det visst bli 86 grader, alltså cirka 28 grader C om prognoserna stämmer. Jaha, kan jag inte låta bli att tänka, nu börjas det alltså. Förra helgens cirka 20 grander var helt perfekt. Man storknar ju när det blir för varmt i en storstad. Det blir till att ligga under ett träd i parken. Med en bok och en iskaffe. Inte så dumt i och för sig.

I lördags vid Cedar Hill i Central Park. Vi var rätt tidiga på plats. Några timmar senare var det helt smockfullt. "Alla var där", kanske man kan säga.

Söndagens motorcykelparad lägs 3:e avenyn. De kom, de sågs, de dundrade förbi. Sedan återgick allt till det normala igen.


Vi har fortfarande inte varit på Guggenheim! För jag antar att inte shoppen räknas? Nu när inte delar är avspärrade för byggnationer längre finns det inga ursäkter.

Det kan inte hjälpas. Det blir väldigt mycket blombilder just nu. Men det slog till så plötsligt att man blir alldeles paff. Det var ju nyss vinter.

Just nu ligger det 155 miljober dollar i potten på New York Lottery. 155 miljoner. Dollar. Jag tror att jag skulle bli knäpp eller helt odräglig om jag vann. Men ett kan jag lova, blir det jag som vinner (måste förstås spela också om jag ska ha någon chans) är det förstaklass biljetter till New York, The Plaza och plundringar av butikerna på Madison Avenue som gäller för alla kära jag känner.

Det halvstora varvet i Central Park är åtta kilometer, perfekt för en morgonpromenad ett par dagar i veckan. För mig tar det ungefär en och en halv timme att gå, vilket ju låter onormalt länge - men det känns i alla fall som om jag pinnar på rätt bra. Här är promenaden i bilder:
Blir man fast mellan filerna på Park Avenue kan man alltid passa på att ta lite bilder. Så här tjusigt är det nu.


De här tornen på västra sidan är alltid maffiga att passera. Dakota Building där John Lennon och Yoko Ono bodde ligger i närheten. Vad jag vet bor hon fortfarande kvar. Det skulle nog jag också göra om jag tänker efter.

Intressant mössa. Det var inte jättevarmt i morse, men mössa kändes lite overkill måste jag säga. Fast det heter ju att man ska svettas in våren.

"The Lake" heter så kärnfullt den här fina dammen i södra delen av parken. Det är den näst största vattenanläggningen efter The Reservoir som ligger lite längre norrut i Central Park.

Det här trädet var så fint med alla fälda blomblad nedanför. Man får passa på att njuta av körbärsblommen (för visst är det väl körsbär?) innan den blommat ut.



Också till sist, nästan hemma igen, den här ilskna katten, eller puman kanske, som sitter på en lite bergsknalle.

                         Här bor vi. Snart med fingrannar.

Madonna har köpt sig ett hus på 81:a gatan mellan Lexington Avenue och 3:e avenyn. Bara ett stenkast från oss alltså (nåja, fyra kvarter); vi bor på 77:e gatan, också vid Lexington, fast på stripen mellan Park Avenue och Lex.

Till skillnad från oss har hennes nya lägenhet - eller fyravåningstownhouse - 26 rum, 14 badrum (varför alla dessa badrum??), 9 öppna spisar, vinkällare, två bibliotek och en gård. Ungefär 40 miljoner dollar kostade tydligen kalaset. Men tydligen blev hon lite avskräckt av tunnelbanan som går under huset (jag kan försäkra, den märks knappt efter ett par veckor), så vi får väl se om hon flyttar in eller inte.

Taggar: Madonna, New York.

Central Park är ett fyrverkeri av körsbärsblom och magnolia, så här vacker var påskdagen. Annika Östberg och Wanja Lundby Wedin känns väldigt långt borta. Bilderna ser märkligt fridfulla och folktomma ut, men egentligen fick man kryssa sig fram i folkmassorna och stå i fotografkö för att föreviga sig vid de vackraste träden.

På eftermiddagen var jag bjuden på ett alldeles fantastiskt afternoonthéparty i en hörnlägenhet som flödade av solljus på Park Avenue South. Så kan man alltså också bo när man lever det ljuva livet på Manhattan. Rykande scones, clotted cream, hembakta shortbreads, cupcakes i olika färger, mängder av lax-, gurk och picklesnittar, kakfat och rosablommigt théservis. Nästan så att Mandarin Hotel kan slänga sig i väggen.

Det var nog tjugo år sedan jag var på ett naturhistoriskt museum sist. De har liksom inte lockat mig att besöka. Föreställer mig samlingar med en massa dammiga, uppstoppade djur, foster och konstiga blötdjur i glasburkar och gamla skelett. Inte konstigt att jag blev positivt överraskad av Museum of Natural History. Där kan man ju spendera en heldag!

Amerikanarna är verkligen bra på att göra fina muséer och bra utställningar. Dinosaurieutställningen, som för övrigt hade en medelålder på ungefär fem år bland besökarna, tar aldrig slut känns det som. Jag hade glömt bort att de (dinosaurierna alltså) var så galet stora. Filmen Cosmic Collision med Robert Redford som berättarröst är också fascinerande. Taket i biosalongen är en jättelik kupol, man sitter liksom omsluten av rymden. Trots fyra timmar såg vi bara en bråkdel av muséet. Kanske blir det ett återbesök snart - då vill jag se människoutställningarna.

                         Syns knappt. Men på grenen sitter en fin koltrast.

Har man bröllopsdag så har man. I New York är det inte svårt att hitta en passande restaurang om man vill smörja kråset. Det svåra är snarare att välja bland alla toppenställen man vill gå till. I lördags var vi på Del Posto i Meatpacking/Chelsea som har fått två stjärnor i Guide Rounge. Det är en av Mario Batalis restauranger och eftersom det fortfarande är svårt att sluta tänka på Babbo där vi var i höstas kändes den ganska lovande.

                          Ja, de visste om att vi firade bröllopsdag.

                         Efteråt var man mätt och belåten.

Och nej, man blir inte besviken. Del Posto är en stor italiensk restaurang i 20-talsstil med klassisk gangsterinredning, pianospel och filmstjärnetrappa till ett etageplan. På helgerna är det svårt att få bord och eftersom vi var ute i sista minuten (helgen innan) fick vi näst sista sittningen som börjar klockan 10. Även om man inte sover jättebra av sena middagar är det en upplevese att äta till halv ett på natten. Och så kan man gå på någon eller ett par av alla tjusiga barer som ligger i området.

New York är en underbar stad på alla möjliga sätt, kanske bästa staden i världen faktiskt. Ibland är den dessutom så himla varm och vänlig. Idag hände följande:

Jag blev erbjuden...

...att gå före i en lång kö.

...en extra shot espresso.

...en plats på ett fullsatt café.

Dagar som den här gör liksom New York ännu lite bättre.

                         Mats drack ett glas ekologiskt vin. Det enda som inte var fantastiskt.

Igår när vi egentligen var iställda på någonting helt annat sprang vi på Slice som ligger på 2:a avenyn här på Upper East Side. Och det är inte för inte de kallar sig för "Slice - The Perfect Food". Allt är ekologiskt, bottnarna är papperstunna och toppingen liknar garanterat inga pizzor du någonsin tidigare stött på. Eller vad sägs om "The Bomb" med chicken tikka masala? Det låter ju urmärkligt, men är himmelskt.

En hel pizzapie, som räcker och blir över för två kostar ca 20 dollar. Som hittat. Förrättssalladerna (3,5 dollar) med morots- och ingefärsdressing är också gudomliga. Till råga på allt är stället mysigare än de flesta, servisen rar och musiken bozzanova-marockansk-jazzig.

Den härskylten som hänger i en ganska bedårande bebis- och barnklädesbutik på Lexington Avenue hade nog inte existerat i Stockholm. Ändå lär New York vara enda staden i världen där kvinnor snittar en högre lön än män.

Hittills har jag lyckats undvika de sörsta amerikanska kedjorna (utom Starbuck's då). Det finns så mycket annat som är både fräshare och charmigare. Men igår kunde vi inte hålla oss. På eftermiddagen passerade vi en Dunkin Dounuts, tittade på varann, slank in och köpte en låda med sex dounuts för tre dollar. Sedan småsprang vi hela vägen hem från 86:e gatan (vi bor på 77:e). Och ja, de var ganska himmelska (vi åt inte upp alla på en gång).

Jag har alltid tyckt det är lite fjantigt att räkna kalorier, men den senaste tiden har jag börjat inse att det nog inte är så dumt att i alla fall ha en hum om hur mycket olika saker man sätter i sig innehåller. Till exempel en dounut. Samtidigt förtar det lite av glädjen, eller rättare sagt, glädjen blir lite mer syndig.

På kvällen tittade vi på härliga The Way We Were med Barba Streisand och Robert Redford (visst var han väl 70-talets Brad Pitt?). Carrie och Mr Big känns inte så lite inspirerade av K-k-katie och Hubble; de tar ju till och med själva upp parallellerna i ett avsnitt (ni vet, när Carrie (lockigt hår, komplicerad) säger till Mr. Big som precis gift/förlovat sig med Natasha (rakt hår, okomplicerad): "You're girl is lovely, Hubble").

                         Mats prövar glasögon i West Village.

                       Blue Ribbons bageri.

                         Gissa om det doftar gott här?

I lördags spatserade Mats och jag omkring i West Village. Kanske den mysigaste stadsdelen med sina låga hus, höga trappor och trädkantade gator. Tyvärr är det också där hyrorna lär vara som högst.

Vi åt lunch på populära och omskrivna Blue Ribbon Bakery. Trevligt och gott, med en ganska medveten publik som sippar Mimosas på lördagsförmiddagarna. Men lite överprisat är det faktiskt. Det finns flera alternativ i närheten om man inte känner för att lägga runt en 30 dollar (med dricks och skatt, en brunchrätt + kaffe) på en lunch. Men det fina med Blue Ribbon är att man får en korg med nybakat bröd, rykande färskt från deras bageri i stenkällaren, till varje beställning.

Sedan hamnade vi på Bleecker Street. Och det slår aldrig fel. I varenda butik hör man svenska. Det är väl kanske framför allt Marc Jacobs-butikerna de flesta vallfärdar till. Men i ärlighetens namn är de ganska trista, alltid proppat med folk och en massa krims-krams med MJ-loggan. Men visst finns det fina saker också, men de försvinner liksom i havet av billiga nyckelringar, fickspeglar och indianarmband.

                         På 5:e Avenyn vid Metropolitan som kanske är mitt favoritmusem.

                         Rackarns duktiga musiker utanför museet.

Självklart har det blivit kallt igen, men så här härligt var det för ett par dagar sedan. Milt och skönt, alla var ute och kände in stadsvåren.

                         Vi bor i huset med den röda markisen som skymtar mitt över gatan.

                         Helt plötsligt var det en skog (typ) av tv-master runt knuten.

                         Tyvärr såg jag inte till den här damen.

Det var så klart inte bara Fox som bevakade Natasha Richardson som avled av skallskador dagen efter att hon tagits in på Lenox Hill Hospital. Istället upptäckte jag ganska snabbt att det var en hel armada av tv-staioner, reportrar och kameramän som stod och trampade utanför sjukhuset under något dygn. En hastig bild på Liam Neeson som vinkade sorgset allt jag såg på nyheterna, förutom en massa medicinska spekulationerna från reportrarna. Man undrar som sagt vad det tillförde.

Samtidigt pågick det en filminspelning med Sarah Jessica Parker bara ett par hundra meter bort vid hörnet Madison Avenue och 77:e gatan. Ett hundratal gigantiska lastbilar som hörde till filmteamet stod parkerade längs Madison och 5:e Avenyn. Själv försökte jag få en glimt av Sarah Jessica, som tyvärr inte syntes till. "Could you please look across the street, because we're shooting in your direcition", sa en från teamet till mig och en skock andra människor som också stannat till. Har man tur kanske man alltså kommer med en tusendelssekund i filmen - typiskt att jag redan glömt bort vad den hette.

St. Patrick's Day den 17 mars och en av de största paraderna längs 5:e Avenyn i New York. På kvällen var det fortfarande fullt ös, varje pub i kvarteret var så fullpackad av grön-vita glada typer - en hel del säckpipor och kiltar syntes också i vimlet - att det nästan var omöjligt att ens sticka in huvudet.

Alla ville vara med och fira. Igår var alla irländare, oavsett ursprung. Den infekterade men never ending story-debatten om integration hemma känns lite provinsiell i jämförelse. Det är visserligen att jämföra äpplen med päron, men grunden till interation - till arbete, deltagande, jämlikhet på flera fronter - ligger väl i att alla accepterar och omfamnar kulturerna som lever sida vid sida?

Läs även andra bloggares åsikter om St. Patrick's Day, New York, USA, Irland, integration och kultur.