artsy chic

Liam Neesons fru Natasha Richardson har råkat ut för en tragisk skidolycka och sägs nu vara hjärndöd. Hon övade med en skidlärare i barnbacken, men föll riktigt illa (ytterligare en anledning till varför jag inte behöver lära mig åka utför). Tydligen mådde hon relativt bra direkt efteråt och gick tillbaka till hotellet för att vila. Men efter några timmar fick hon flera otäcka symptom och föll sedan i medvetslöshet, något som kan hända om hjärnan förflyttats och svullnar upp efter en smäll.

Nu ligger hon på Lenox Hill Hospital, mitt emot vårt hus, eftersom många i hennes familj bor i närheten. Där har det stått ett Fox-team sedan 4-tiden i morse för att haffa anhöriga som eventuellt rör sig in och ut ur sjukhuset. Man undrar vad ska det tillföra egentligen? Bara riktigt smaklöst.

Läs gärna vad andra bloggare skriver om Natasha Richardson, Liam Neeson, Fox News och New York.

Djurrättsorganisationen PETA är en mästare på att skapa publicitet. Nu föreslår de en ny smak på tofu - George Clooneys svett. PETA har enligt egna uppgifter fått tag på en av hans använda gymhanddukar och undersöker nu hur man kan använda Clooneys svettpartiklar för att smaksätta tofu. "CloFun" ska få folk att äta hälsosammare och bli mer miljövänliga har de skrivit i ett brev till Clooney. Sojaost med svettmak? Det låter ju inte direkt som en storsäljare, men är man populär så är man.

Nu är Obama president, man kan undra om han kunde sova i natt. TV sänder så klart non stop hela dagen och ikväll blir det fest lite överallt i New York. Nyss blev det lite dramatiskt när senator Edward Kennedy, 76, blev förd till ett sjukrum (i maj förra året rapporterades att han hade en hjärntumör), någon i närheten som jag inte vet namnet på blev då så upprörd att han var tvungen att köras bort i rullstol. Men Barack Obama räddade upp situationen och reportrarnas spekulationer med ännu ett lysande tal.

                         Hej då President Bush!

George Bush höll just sin sista presskonferens för de journalister och reportrar som följt honom genom åren. Tilltalet var personligt, han tackade för sin tid och öppnad för frågor om sina år som president. Mycket handlade förstås om den massiva kritik som riktats mot honom (här var det en hel del tunga suckar), vad han hade att säga om den och vilka misstag han tycker att han begått. Visst har jag gjort en del misstag så här i backspegeln, sa Bush och gav ett par exemepel från Irak och katastrofen efter stormen i New Orleans. Men överlag var han ändå nöjd:

"You can try to be popular". "I vissa delar av Europa skyller politkerna alla problem i Mellanöstern på Israel för att bli populära", sa han till exempel. Hm, undrar vilka han syftar på.....?

Sista veckan som president, sedan kliver George Bush av den politiska scenen. "All lycka till Obama, det är inte bara tomma ord, jag menar det verkligen", sa han med ett ärligt, men lite plågsamt uttryck uppenbart lättad av att nu få lämna över rodret.

Här hittar du andra bloggar som skriver om USA, politik, press, presidentvalet, George Bush, Barack Obama, Mellanöstern och Israel.

Jag förstår inte vad folk pratar om som klagar på att vintern i New York är mörk. Själv tycker jag att det är en befrielse att solen är uppe ända till halv fem på kvällen, dagarna är dessutom oftast ljusa och eftersom sommaren är så lång känns inte vintern särskilt tung. I Stockholm är soltimmarna hittills i december sammanlagt sju, man blir ju (bokstavligen) mörkrädd. Undra på att folk blir deprimerade. Men nu har det i alla fall vänt , dagarna blir ljusare och ljusare.

                         Grisar gör sig bäst omålade


"Som att sätta läppstift på en gris", kallar Piratpartiets Christian Engström regeringens proposition om förändring av Ipred-lagen som handlar om fildelning. Uttrycket om grisen och läppstiftet upprepas i rubrik, ingress och brödtext. SvD måste varit alldeles till sig när Engström kom med en sådan slagkraftig och rolig liknelse.

Undrar om de hade missat att Obamas kommentar av republikanernas presidentvalskampanj i september som upprepades överallt, och då menar jag överallt, var just "You can put lipstick on a pig, it's still a pig". (Faktiskt har McCain också använt det om Hillary Clinton, men det är inte lika kännt.) Nu är uttrycket förstås lite äldre än så. Första gången - exakt ord för ord - det blev kännt var i Washington Post 1985 där man citerade en radiopratare i San Francisco. Fast jag tvivlar på att det var där Engström fick det från.


Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Christian Engström, politik, Ipred, SvD, USA, presidentvalskampanjen, Barrack Omaba, John McCain och Washington Post.

                         John Lennon klarade sig utan bidrag.

- Hur ska Sverige bli en ledande kulturnation? Det är alltid bra att sikta högt, men målet att bli en världsledande kulturnation känns en aning apart. Jag undrar om man ens har varit utanför landets gränser om man tror att det är möjligt. Man blir lite fnissig när man tar del av målet med skuggutredningen, det vill säga den alternativa utredningen, signerad en rad kulturarbetare, till regeringens kulturutredning.

Per Gudmundsson har skrivit en bra och bitvis jätterolig ledare om Skuggutredningen. De exempel från Skuggutredningens förslag han lyfter fram hör väl till de tossigaste (får man hoppas). Men ändå, de ger en bild av hur oprecist tankarna går när det gäller att ge konkreta idéer på hur svensk kultur ska bli världsledande.

Två av förslagen som fick tårarna att spruta när jag läste Gudmundssons ledare:

1. "Ganska vanlig är tron att statliga satsningar på kulturlivet betalar sig genom ökade skatteintäkter och fler jobb. En skådespelare ser därför helst en satsning på den personalintensiva filmen – ”till en början minst trehundra filmer om året.” - I så fall är jag beredd att bli skådis själv, verkar rätt kul. Och kvalitetskraven kan ju inte vara allt för höga om det ska produceras så många filmer.

2. "En annan skådespelare ser samma samband. ”De pengar som man satsar kommer tillbaka. Ju mer man satsar desto mer kommer tillbaka”. - Men vad bra! Då har vi ju lösningen till den perfekta ekonomin. Staten anställer alla människor - ju mer man satsar desto mer kommer tillbaka.

Jag är för stora satsningar på kulturen, både från privat och offentligt håll. Det är underbart att leva in en stad där tusentals och åter tusentals olika kulturuttryck blomstrar. Men som konstnär är det tufft att slå sig fram i New York (precis som det är överallt) och det är (tack och lov) inte medelmåttorna som märks på kulturscenen, vilket skulle vara en överhängande fara om staten gick in med garantilöner (hur nu det skulle finansieras) till alla kulturarbetare som inte kan försörja sig på sin konst.


Läs även andra bloggares åsikter om Skuggutredningen, Per Gudmundsson, Kultururedningen, kultur, politik, regeringen.

Norrmännen vet hur man får press. Den 11 december kommer Scarlett Johansson att vara värd för Nobels Fredspriskonsert. Men varför välja någon lokalkändis när man kan få hela världens medieuppmärksamhet med hjälp av lite Hollywood goodwill? Vem som ska dela programledarskapet med S.J. har ännu inte avslöjats. Några gissningar?

Kollan in vad andra bloggare skriver om Scarlett Johansson och Nobelfesten.

Igår var John McCain....hilarious! McCain och Obama deltog vid den årliga middagen som hålls av Alfred E Smith Memorial Foundation. Middagen hölls på Waldorf Astoria och Obama rev ner de högsta applådåskorna när de båda presidentkandidaterna visade sig. Men McCaine, som banne mig var roligare, vann de högsta skratten. Då ska man också hålla i minnet att han jobbade i viss motvind med salen fylld av prominenta New Yorkare och demokrater.

Mc Cain:

"It's been that kind of contest and I come here tonight to the Al Smith Dinner knowing I'm the underdog in these final weeks, but if you know where to look there are signs of hope, even in the most unexpected of places, even in the room filled with proud Manhattan Democrats. I can't shake that feeling that some people here are pulling for me - I'm delighted to see you here tonight, Hillary."

Se ståupparen McCain på youtube här, här och här.

Läs gärna andra bloggares åsikter om John McCain, Barack Obama, presidentvalet, USA och New York.

Finanskrisen vilar tung över Wall Street och kyrkan ser nu en ny grupp att stödja: arbetslösa traders och invenstment bankers. Det här plakatet som gick jag passerade förra veckan satt på St Bart's på Park Avenue.

Läs även andra bloggares åsikter om Wall Street, finanskrisen och kyrkan.

DN.se har tagit "grepp på popvalet" i USA, det vill säga kändisarnas uppbackning av presidantkandidaterna. Egentligen inte något nytt , men nog så intressant att uppmärksamma. Massiv kändis-PR kan mycket väl påverka väljarna.

Men det som är mest i ögonfallande med artikeln, där det gödslas med ord som "popkulturen" och "popkulturella kapitalet" (= kändisar inom nöjesindustrin) är nog formuleringarna: "Ända sedan primärvalet har han (Barack Obama) samlat haft ett massivt kändisentourage med tjocka plånböcker och välkända nyllen. Maximal exponering." Är det bara i mina öron det låter märkligt (både med tanke på forum och artikeltyp)? Ledtråd: det är inte korrfelet i citatet som jag menar.

Vägverket har presenterat den nya Fru Gårmanskylten. Vad säger man? För det första undrar jag vad kalaset har kostat - och kommer att kosta. För det andra undrar jag på vilket sätt Sverige blir ett mer jämställt land av att siluettmannen som markerar övergångsställena nu har kjol?

Men det blir väl käckt att visa upp när vi får utlandsbesök? Vägverkarna är ju så edgy att orden inte räcker till. Men tydligen var det Mp som kläckte idén från början.

Idag när jag promenerade vid lunchtid längs Lexington Avenue var trängseln olidlig. Knep det hårdaste jag kunde med armen om min knapp- och blixtlåslösa axelremsväska när jag upptäckte att ungefär varannan människa i trängseln bar polisuniform. Låg väskryckarfaktor alltså. Igår var det Obama som var anledning till avspärrningarna, idag besöker Sarah Palin NYC.

Undrar förresten hur många gånger hon har varit i New York, hon verkar ju nämligen inte så berest när det gäller utlandsvistelser i alla fall. Det var inte länge sedan hon fick ett pass utfärdat för första gången. Men å andra sidan äger bara omkring tio procent av amerikanerna ett pass, enligt en relativt tillförlitlig muntlig källa.

Egentligen har jag inte sett särskilt mycket av Sarah Palin, hon är ju inte direkt generös med intervjuer. TV-bolaget ABC:s intervju med henne är den enda jag sett, vad jag vet har hon inte heller ställt upp i någon mer utfrågning. Mycket, mycket märligt.

Idag vädjade Whoopi Goldberg som är en av profilerna i diskussionsprogrammet "The View" (också ABC) att Sarah Palin skulle ställa upp som gäst. "Snälla, vi är inte ute efter att hänga ut dig, vi kommer att ställa schyssta frågor och du får så klart se dem i förväg". Märkligt är det som sagt.

Idag är Barack Obama i New York och längs stora delar av Park Avenue spatserar poliser och militär längs kravallstaket. Trafiken på östra Manhattan är en röra och det är fantastiskt skönt att vara fotgängare. Det är en minst sagt turbulent tid för USA och jag kan inte låta bli att undra hur någon just nu kan vilja ta över rodret. 75 000 nya arbetslösa varje månad. 700 miljarder dollar (700 000 000 000 - fler nollor?) som ska rädda, eller snarare skjuta upp, finanskrisen. Inte konstigt att orgaisationer som Röda Korset i USA, som går med underskott och som bland annat lagt ner åtskilliga miljoner på att hjälpa folk som drabbats av orkaner, reagerar när staten plöjer in (lånade?) miljarder i bankerna.

Jag gillar verkligen Amelia Adamo. Hennes krönika om vad som är rätt och fel just nu kan vi nog alla (inbillar jag mig i alla fall) instämma i. Ändå fortsätter vi att tycka, klä och leva "så som man ska". Man blir ju så vansinnigt trött på allt som är inne och pk. Det är begränsande, ängsligt och smått totalitärt. I ett litet men trendkänsligt land som Sverige blir det kanske särskilt tydligt. Men jag har märkt en sak. Världen går inte under för att du beställer en kaffe latte efter maten eller äter efterrätten med sked istället för gaffel. I värsta fall kanske några tråkmånsar dömer ut dig som kusinen från landet. Men who cares? Våga vara motvalls och ärlig. Göra gärna en pudel (utan att be om ursäkt!) - eller helst något ännu större - då och då. Påstå inte att du är feminist om du inte är det. Det är så sanslöst tråååkigt med alla som tycker och pratar om samma saker.

P1-programmet Medierna sände nyligen ett inslag som handlade om nyhetsvärdering. Fokus i inslaget var en Aktuelltsändning där orkanen Gustav som då var på väg att dra in mot New Orleans fick ett betydligt större utrymme än jordskalvet i Kina (100 000 kineser hemlösa) och översvämningarna i Indien (en miljon människor isolerade).

Räknat i sändningssekunder bedömde Aktuelltredaktionen Gustav (144 sekunder) som sex gånger viktigare än jordbävningarna (23 sekunder) och åtta gånger viktigare än översvämningarna (18 sekunder). DN gjorde en liknande nyhetsvärdering.

Är amerikaners liv viktigare än kinesers och indiers? frågar sig Medierna. Torbjörn Tennsjö vid Stockholms universitet som intervjuas i inslaget menar att nyhetsvärderingen beror på en skev världsbild med grund i rasism och kolonialism. Alla är värda lika mycket uppmärksamhet, anser han. Ganska förenklat och populistiskt egentligen, men svårt att argumentera emot för den som ska leverera den lite mer komplicerade och nyanserade bilden.

På Aktuellt får boven i dramat Janne Lindström frågan om han känner sig närmre en amerikan än en indier. Svaret dröjer, han tycker att frågan är svår. Vem skulle inte göra det? Här riskerade han nämligen att bli en av dem med - för att citera Tennsjö - "rasistisk syn på världen". USA är en supermakt på många områden, mycket som händer där påverkar oss i Sverige. Därför fick orkanen Gustav större uppmärksamhet i Aktuellt än jordbävningarna i Kina och översvämningarna i Indien, resonerar han.

Mia Holmgren på DN förklarar mycket pedagogiskt att Gustav har ett större intresse än vilket oväder som helst på grund av det som hände för tre år sedan då orkanen Katrina som drog över New Orleans fick enroma konsekvenser - för den enskilda samt rent ekonomiskt och politiskt.

Men på något sätt känns det som om förklaringarna till nyhetsvärderingen inte räcker. Det hänger redaktionernas-dolda-agenda-atmosfär över inslaget. Att USA är en stormakt som påverkar våra nyheter duger inte, nej, det är rasimsen och kolonialismen som är utgångspunkten för svensk nyhetsrapportering.

Men är det så konstigt om vi svenskar lättare identifierar oss med amerikaner? De flesta av oss har väl något slags personlig relation till USA genom resor, utbyten, bekanta eller släktingar. För att inte tala om alla tv-program, filmer och annan media som köps in från USA. Det betyder dock inte att en amerikans liv är mer värt än en indiers, även om USA:s politiska och ekonomiska inverkan på Sverige och vår eventuella identifikation med amerikaner påverkar nyhetsrapporteringen.

Och som Sanna Rayman på SvD skriver ska vi inte heller glömma att Kinas förra jordbävning som riskerade att få konsekvenser för OS skildrades betydligt mer ingående i svensk media. "Hur Tännsjös rasistiska och kolonialistiska tolkning spelar mot detta faktum kan man undra", skriver hon.

En liten parentes kring Tennsjös utlägg om en rasistisk syn på världen - omkring 70 procent av invånarna i New Orleans är svarta. Det var också de som drabbades hårdast av Katrina. Omkring 30 procent av invånarna i New Orleans lever under fattigdomsstrecket. Ovan nyhetsbilder från New Orleans efter stormen Katrina.

Nej, det här tror jag inte alls på. Ifrågasätter starkt att reklam skulle vara mer effektiv än PR. Reklam och PR kompletterar i och för sig varann och personligen tycker jag att det är lite förvånande att inte reklam- och PR-människor oftare arbetar tillsammans med sina kampanjer. Men ta det här till exempel. I speptembernumret av amerikanska Vogue ägnas ett långt reportage om Acne - om trendfaktorn, om de skickliga teamet bakom märket och om alla kändisar som älskar Acne. Skulle det kunnat ersättas med ett uppslag annons bland ca 600 andra sidor annonser? Knappast. Och det finns många fler bra exepel på detta. Det finns dessutom en hel del annat att tillföra undersökningens tillförlitlighet också.

Ebba von Sydow har en bra krönika i Expressen om varför modebloggarna bloggar om samma plagg och bär samma outfits - vi svenskar vill gärna vill ha det så. Många modebloggare ser klonade ut och ärligt talat är många "dagens outfits" ganska trista. Men ändå gillar jag flera svenska modebloggar, följer åtminstone tre. För att jag är svensk antar jag. Samtidigt är det skönt med personer som Patricia Field, kanske världens bästa stylist som ibland ser ganska galen ut, som ogillar allt vad trender och likriktning heter. Är det så att när mode blir trendigt är det inte längre mode? Fast egentligen är det ju en ganska snobbig tanke. Låt folk se ut som de vill. Samtidigt är det lite förtryckande och ängsligt när det som är rätt är de plagg, märken och stilar som alla andra bär och köper.

I söndagens T Magazine, bilaga til New York Times, fanns en artikel om unga, amerikanska modebloggare. De kan inte köpa den där Miu Miu-väskan som vi snart 30-åringar har råd med eller åtminstone kanske kan spara till, men de är desto mer innovativa och kreativa med vad som finns att tillgå. I artikeln intervjuas Tavi, 12 år (12 år!), hjärnan bakom bloggen Style Rookie:

‘‘I like creating characters. Example: I’m wearing a long sweater, glasses and a colorful blazer. I am a 23-year-old living in D.C. and I like to visit quaint coffee shops. My mother died when I was 3, and my father remarried this woman who is always buying me perfume I never use.’’ Blir man inte lite stum?