artsy chic

                       Lite Sergels torg eller hur?

På andlöst vackra hösten och tidiga våren eller under rea-säsongerna? Jag är mycket kluven. Å ena sidan har jag sällan sett någonting mer fulländat än körsbärsblommen i Central Park. Å andra sidan är det inte så dumt att tokfynda sidenklänningar på Diane von Furstenbergs sample sale heller. Jag är mycket kluven.

New York, Central Park, mode, Diande von Furstenberg.

                         Tom Hanks som Robert Langdon låg hela tiden steget före. Mig också.

                         Min amerikanska diet innan filmen. Fast hej, det kunde varit värre,
                         det här är en "liten" frappuccino.


För några veckor sedan hade uppföljaren till Dan Browns bok Da Vinci-koden premiär på bio. Jag har inte sett  filmen om Da Vinci-koden, men eftersom jag ändå gillade boken - Dan Brown är en mästare på historisk research och på att spruta ur sig "page-turners" - trodde jag att Angels and Demons skulle vara rätt spännande. Men nej. Den är så komplicerad och fullmatad med katolska ritualer och myter att man (i alla fall jag) snart tappar tråden.

Det har väl knappast undgått någon att Stellan Skarsgård har en större biroll som en typ av säkerhetsvakt i Vatikanen. Man blir ju lite fnissig av att han stoltserar för SVT över vilken "förfärligt dålig författare" Dan Brown är. Säger alltså mannen som spelade med i megakalkonen Deep Blue Sea. Fast visst är det ändå lite fint att han gör skitfilmerna för att finansiera sina roller i konstnärliga indipendentprojekt? Till skillnad från Brown alltså.

Angels and Demons, Änglar och demoner, Da Vinci-koden, Dan Brown, film, Stellan Skarsgård, Tom Hanks, SVT, katolicism och religion.

East Village har blivit ett favoritområde på Manhattan. Det är både tjusigt och ruffigt på samma gång, det finns oöverskådligt många roliga små indie butiker och massor med bra restauranger och barer.

                         Jag sitter på brandtrappan och läser In Cold Blood.

In Cold Blood är så perfekt skriven så att det nästan är skrämmande. Varje inledning, varje avslut och varje beskrivning är så träffande att man blir paff. Men så räknas Truman Capote också både stilistiskt och nytänkande till en av de största amerikanska författarna och journalisterna genom tiderna.

Capote reste till den avlägsna byn Holcomb i Kansas efter att ha läst en notis i New York Times om de brutala morden på familjen Clutter. Tillsammans med barndomsvännen och författaren Lee Harper producerade han nästan 8 000 sidor anteckningar under researcharbetet. Och det var innan mördarna ens var gripna. Efter gripandet fortsatte Capote på egen hand sin ingångna studie av Perry Smith och Dick Hickock.

När boken var klar publicerades den först som en följetong i The New Yorker som aldrig förr eller senare har haft en så stor upplaga i Kansas. En del kritiserade Capote för att ha hittat på eller tillrättalagt citat och händelser för att passa in i bokens dramaturgi. Och det är visserligen svårt att veta hur stor del av boken som är autentisk och hur mycket som är författat av Capote själv. Men In Cold Blood är en genial beskrivning av ett brott; av offer och förövare, av utredare, anhöriga och grannar. Det är så krypande verkligt och närvarande att det spelar mindre roll för upplevelsen om allt är dokumentärt eller inte.

Taggar: Turman Capote, In Cold Blood, böcker, författare, The New Yorker, New Journalism och USA.

Jag måste dela med mig av det kanske bästa tipset jag fått i hårväg: Moroccan Oil. Enligt min frisör använder ALLA i L.A. den fantastiska oljan. Mitt knepiga hår blir silkesmjukt och glansigt av bara några droppar. Jag beställde den från Amazon.com för 30 dollar - har nämligen inte hittat den här i New York. Ännu mer tveksamt om den finns i Sverige. Tur att nätet finns för livsnödvändiga produkter som Moroccan Oil, moisturizing gloves och antibiotikaplåster.

I går följde jag med en kompis på ett "nätverks- och coachingmöte". Det lät ju lite intressant. Men så fort jag kom dit fick jag dåliga vibbar. Det var något med den illasittande, mossgröna kostymen och de glesa hårimplantaten hos "seminarieledaren" i kombination med spontana applåder och stående ovationer från publiken. Sedan fattade jag inte heller vad det handlade om, det var mest en massa floskler om varför man skulle gå med i nätverket (ca. 800 dollar för introduktionskursen och inskrivningsavgiften) och luddigt snack om verktygen för att "invent your life".

Efter två timmar var jag så uttråkat att jag satt och hoppade på stolen av stress. I pausen smet jag. Googlade på Landmark Education när jag kom hem, det klingade nämligen lite bekant. Mycket riktigt. DN har haft en artikelserie om "utbilndingssekten" (som tydligen har en hel del likheter med scientologerna - kände mig ganska skarp som själv gjort den kopplingen under första halvtimmen) och Kalla Fakta sänt ett granskande program om samma organisation. Efter det lade de tydligen ned sin verksamhet i Sverige. Samma sak med Frankrike. I USA har de också varit utsatta för skarp kritik av bl.a 60 Minutes och tidningen ELLE.

En bortkastad kväll kan man säga. Det enda som var bra var att jag upptäckte att snabbmatskedjan Chipotle har fantastiskt goda (och kanske rätt nyttiga) tacos.

Taggar: New York, Landmark Educaion, sekter, DN, TV4, Kalla Fakta, 60 Minutes, ELLE och Chipotle.

Jag har förgäves försökt argumentera att det är en myt att svenskar älskar att vara nakna hela tiden. Nej, alla badar inte näck (jag känner inte heller en kotte som har "en egen sjö"!). De finns också tjejer som solar med toppen på. Men envisa rykten om en "refined Barcelona girl" som drabbades av tredje gradens chockupplevelse när hon upptäckte att ingen - från småkusinerna till gammelmormor - hade en tråd på kroppen under en släktträff på en skärgårdsö som hennes (svenske så klart) kille släpat med henne till, är inte så lätta att mota bort. I morse kom dessutom den här länken som ger ytterligare vatten på kvarnen:

"Another proof that Swedish people like to be naked all the time!"

http://www.heatworld.com/Article/10132/Funny-stuff/Why-cant-Britains-Got-Talent-be-more-like-this

Utbast en kompis när hon fick höra att jag aldrig varit i skoaffären DSW vid Union Square. Jag har gått förbi hundra gånger, men både den fula loggan och butikens storlek avskräcker. Fast kanske skulle jag bli lika överraskad som av Momofuku Ssäm Bar i East Village, ett besök där och jag är beredd att säga att livet förändras. I alla fall livet för smaklökarna.

Massor av bloggare och tidningar har skrivit om Momofuku, men hur spännande låter till exemepel "steamed pork buns" (känner man för ett flottigt mellanmål för en dollar kan man ju slinka i vilket krypin som helst i Chinatown)? I fredags var dock jag tvungen att undersöka vad fussen handlar om.

Fan-tas-tiskt. Efter Babbo det bästa jag ätit i New York. Liksom obeskrivliga smakexplosioner; oväntat, kreativt, smart, fräscht och perfektionistiskt vällagat. Jag ville ge en stor kram till kockarna i köket. Gourmetmat när den är som bäst - till mellanklasspriser! Vägg i vägg med Ssäm Bar ligger Momofuku Milk Bar där doften av nybakad Chocolate Chip Cookies ligger tung. Det får bli nästa gång!

Till helgen ska det visst bli 86 grader, alltså cirka 28 grader C om prognoserna stämmer. Jaha, kan jag inte låta bli att tänka, nu börjas det alltså. Förra helgens cirka 20 grander var helt perfekt. Man storknar ju när det blir för varmt i en storstad. Det blir till att ligga under ett träd i parken. Med en bok och en iskaffe. Inte så dumt i och för sig.

I lördags vid Cedar Hill i Central Park. Vi var rätt tidiga på plats. Några timmar senare var det helt smockfullt. "Alla var där", kanske man kan säga.

Söndagens motorcykelparad lägs 3:e avenyn. De kom, de sågs, de dundrade förbi. Sedan återgick allt till det normala igen.


Vi har fortfarande inte varit på Guggenheim! För jag antar att inte shoppen räknas? Nu när inte delar är avspärrade för byggnationer längre finns det inga ursäkter.

Det kan inte hjälpas. Det blir väldigt mycket blombilder just nu. Men det slog till så plötsligt att man blir alldeles paff. Det var ju nyss vinter.

Just nu ligger det 155 miljober dollar i potten på New York Lottery. 155 miljoner. Dollar. Jag tror att jag skulle bli knäpp eller helt odräglig om jag vann. Men ett kan jag lova, blir det jag som vinner (måste förstås spela också om jag ska ha någon chans) är det förstaklass biljetter till New York, The Plaza och plundringar av butikerna på Madison Avenue som gäller för alla kära jag känner.

Det halvstora varvet i Central Park är åtta kilometer, perfekt för en morgonpromenad ett par dagar i veckan. För mig tar det ungefär en och en halv timme att gå, vilket ju låter onormalt länge - men det känns i alla fall som om jag pinnar på rätt bra. Här är promenaden i bilder:
Blir man fast mellan filerna på Park Avenue kan man alltid passa på att ta lite bilder. Så här tjusigt är det nu.


De här tornen på västra sidan är alltid maffiga att passera. Dakota Building där John Lennon och Yoko Ono bodde ligger i närheten. Vad jag vet bor hon fortfarande kvar. Det skulle nog jag också göra om jag tänker efter.

Intressant mössa. Det var inte jättevarmt i morse, men mössa kändes lite overkill måste jag säga. Fast det heter ju att man ska svettas in våren.

"The Lake" heter så kärnfullt den här fina dammen i södra delen av parken. Det är den näst största vattenanläggningen efter The Reservoir som ligger lite längre norrut i Central Park.

Det här trädet var så fint med alla fälda blomblad nedanför. Man får passa på att njuta av körbärsblommen (för visst är det väl körsbär?) innan den blommat ut.



Också till sist, nästan hemma igen, den här ilskna katten, eller puman kanske, som sitter på en lite bergsknalle.

                         Här bor vi. Snart med fingrannar.

Madonna har köpt sig ett hus på 81:a gatan mellan Lexington Avenue och 3:e avenyn. Bara ett stenkast från oss alltså (nåja, fyra kvarter); vi bor på 77:e gatan, också vid Lexington, fast på stripen mellan Park Avenue och Lex.

Till skillnad från oss har hennes nya lägenhet - eller fyravåningstownhouse - 26 rum, 14 badrum (varför alla dessa badrum??), 9 öppna spisar, vinkällare, två bibliotek och en gård. Ungefär 40 miljoner dollar kostade tydligen kalaset. Men tydligen blev hon lite avskräckt av tunnelbanan som går under huset (jag kan försäkra, den märks knappt efter ett par veckor), så vi får väl se om hon flyttar in eller inte.

Taggar: Madonna, New York.

                         Den mest bärbara.

                         Lite Karl-Johansvampaktig.

                         Såg faktiskt märkligare ut än på bilden.     

                         20-talshatt.

                         Kinahatt?

På påskdagen var det också hattparad läng 5:e avenyn på Upper East Side och i Central Park. Eller parad är fel ord, snarare en massa människor med roliga, fina, fantasifulla, gräsliga, romantiska och konstiga hattar som minglade runt. Tyvärr missade jag det mesta,  men afternoon thé var ju inte så dumt det heller. Här är lite knasiga hattar jag provade på Barney's.

Central Park är ett fyrverkeri av körsbärsblom och magnolia, så här vacker var påskdagen. Annika Östberg och Wanja Lundby Wedin känns väldigt långt borta. Bilderna ser märkligt fridfulla och folktomma ut, men egentligen fick man kryssa sig fram i folkmassorna och stå i fotografkö för att föreviga sig vid de vackraste träden.

På eftermiddagen var jag bjuden på ett alldeles fantastiskt afternoonthéparty i en hörnlägenhet som flödade av solljus på Park Avenue South. Så kan man alltså också bo när man lever det ljuva livet på Manhattan. Rykande scones, clotted cream, hembakta shortbreads, cupcakes i olika färger, mängder av lax-, gurk och picklesnittar, kakfat och rosablommigt théservis. Nästan så att Mandarin Hotel kan slänga sig i väggen.