artsy chic

Idag publicerar DN en artikel, undertecknat ett antal teaterarbetare - bland annat skådespelarna Ingvar Hirdvall, Elin Klinga, Rolf Lassgård, Alexandra Rapaport och Ann Petrén, om alliansens kulturpolitik:

"Alliansens och oppositionspartiernas passivitet inför kulturpolitiken är djupt oroande. Urholkade anslag gör att teatrarna pressas att välja en mer kommersiell repertoar. Men ska vi leva i ett land eller i en galleria? Det är dags att vi börjar diskutera ett lands behov av andliga värden, skriver några av Sveriges främsta regissörer, skådespelare och dramaturger".

SvD:s bloggande ledareredaktion är inte sena med att svara:

"Kulturmänniskorna känner en genuin oro, inte tu tal om saken. De är alla nämligen fixerade vid den kulturpolitiska tanke som slogs fast 1974: att staten inte bara ska komplettera marknaden, utan aktivt utgöra alternativ och motkraft till den kultur som där skapas. De har aldrig upplevt en annan kulturpolitisk tanke än den, och har svårt att föreställa sig att någon sådan kan vara möjlig. Inom den liberala synen på marknaden kan man vidare ofta utläsa åsikten att staten inte ska lägga sig i för mycket, vilket från ett vänsterperspektiv tolkas som avsaknad av kulturpolitik".

Kom att tänka på något som en svensk konstnär, bosatt i New York sedan 14 år, sa när vi träffades för någon dryg månad sedan. Det hon berättade är nämligen lite av en parallell till debatten om den svenska kulturpolitiken. För henne var det något av en kalldusch att komma ut i arbetslivet efter konstskolan och inse att det inte fanns några stipendier att söka som motsvarar de som finns i Sverige för svenska konstnärer. Stora konstnärsstipendier existerar inte i USA. De kanske tas för givet i Sverige, menade hon, men en konstnär i New York måste förlita sig på brödjobb och sin egen uppfinningsrikedom för att överleva. Det tog tid innan hon visste hur hon skulle bete sig för att nå ut med sin konst.

Hon ansåg ändå att det finns något positivt med att livet för konstnärer och kulturarbetare är mindre strukturerat i New York än i Sverige. I USA finansieras den stora delen av konstvärlden med privata pengar – på gott och ont. Hon berättade att den offentligt finansierade konsten i New York ofta väcker kritik och debatt. När konsten finansieras privat däremot har den färre intressen att ta hänsyn till. Privat finansierad konst kan därför bidra till ett större antal uttryck på konstscenen, ansåg hon. Men en liknande situation är kanske inte möjlig i Sverige?

Ovan en bild på ett av New Yorks alla offentliga konstprojekt som nu visas i stan. Konstnären heter James Yamada och konstveret som står på Fifth Avenue och sextionde gatan heter "Our Starry Night". Det är en knappt två meter hög skulptur i aliminium med nästan 2 000 små lysande dioder. När man går genom skulpturen svarar ljuspunkterna med olika signaler för varje person som passerar.

Den 16 augusti fyllde Madonna 50 år. Det rapporterades naturligtvis en del om detta i svensk dagspress, här kommer några utdrag från olika artiklar i de större tidningarna:

Anna Rabe, radio- och TV-krönikör på SvD, skrev om Kanal 5:s helkväll tillägnad Madonna: ”Madonna som artist är högst medelmåttig; det som gör henne stor är hennes målmedvetenhet och hennes outtröttliga uthållighet. Hennes sångröst är tunn och besitter inte något större register, hennes dans är förvisso skicklig men knappast bättre än någon annans. Hon är enligt traditionella mått mätt inte ens speciellt snygg och även om hon har haft en del hitlåtar under åren är hennes musikaliska gärning tämligen blygsam om man jämför med många andra.” Diskussionen känns gammal och irrelevant. Madonnas sångröst har återkommande kritiserats genom åren som otillräcklig och halvdan. Men att sångrösten inte är nummer ett för en karriär inom popindustrin är väl ett faktum? Jag förstår inte heller det intressanta i Rabes beskrivningen av Madonna som ”inte speciellt snygg”. Men visst ligger det något i att den outsinliga energin och viljestyrkan har hållit henne kvar i toppen under alla dessa år. Samtidigt är ju inte det någonting unikt för Madonna, utan gäller för de flesta som gjort en internationell karriär - oavsett bransch. Nej, pop- och mediefenomenet Madonna går inte att förklara genom att bryta ut några få element som röst, useende och målmedvetenhet.

Fredrik Strage på DN ger tre råd till Madonna i sin födelsedagshyllning: 1. Spela in en skiva med Pet Shop Boys (du gillade ju deras remix av "Sorry" så –mycket att du framförde den live). 2. Skriva en bok om hur det var att hänga i New York 1979 och dejta Jean-Michel Basquiat. 3. Uppträda i Sverige (det är pinsamt att du inte har gjort ett riktigt gig här –sedan 1990). Det sista håller jag definitivt med om, även om jag inte längre räknar mig till hennes fans – jag klamrar mig fortfarande fast vid Madonnas 80-talshits – känns det viktigt att någon gång se henne live.

Aftonbladets Susanne Nylén rapporterade om femtioårsfirandet som gick loss på i,2 miljoner: ”Draperad med ett glittrigt halsband från Givenchy, genomskinlig känning, lårhöga stövlar och en kuvertväska med sitt eget namn gick Madonna på nattklubben Volstead i West End.

Expressen, med Mail on Sunday som källa, skriver att maken Guy Richie nu gått med på att adoptera ett till barn – paret har tidigare varit oense om detta – lagom till födelsedagen. Enligt brittiska tidningar vill Madonna adoptera en malawisk flicka som heter Mercy. Om adoptionen går igenom blir det Madonnas fjärde barn.