...när en kvinna i 70-års åldern i svart lädercatsuit och med rakat huvud på vilket en "metallvinge" är fasthäftat, spatserar på tjusiga Madison Avenue utan att någon tar notis.

...när man ska välja ingredienserna i en en lunchsallad själv och efter lite svettande, när man äntligen är klar med sitt val, får frågan om man vill ha den "chopped or not", om brödet till ska vara "baguette, seven grain, whole wheat or rye", om det ska vara "toasted or not", om kaffet ska vara "caf or decaf" med "skim milk, half and half, whole milk or soy milk" och om det till kaffet får lov att vara dagens cheesecake; "plain, chocolate, strawberry or cinnamon". Phu!

Läste för ett tag sedan en intervju med en kvinna som flytt kommunismen i Östeuropa i mitten på 80-talet för att hamna i en svensk småstad. Hon blev alldeles förlamad av alla små val hon tvingades göra dagligen: fisk eller kött till dagens lunch, Colgate eller Pepsodent, Sydsvenskan eller Skånska Dagbladet. Kan bara föreställa mig vilket trauma det då skulle vara att dimpa ned i New York där allt går att få på hundra olika sätt och där expediten otåligt börjar trumma med fingrarna på disken om svaret dröjer en sekund för länge. Men efter några månader blir man själv kulturellt adopterad; man blir nervös av eftertänksam obeslutsamhet och suckar högljutt åt alla sölputtar som stoppar upp strömmen.

Vill man titta på långa, magra människor och samtidigt äta kaloririk mat är Coffee Shop vid Union Square perfekt. Där var jag igår med två vänner; en tjej från London och en amerikansk tjej gift med en Nya Zeeländsk man. Vi kom fram till att Sverige, Storbritannien och Nya Zeeland inte så lite påminner om varandra när det gäller service. Nej, man kan inte beställa en pizzaslice, en hel "pie" är vad som gäller. Delivery är också lika med pizza - ska man beställa vanlig restaurangmat får man hämta den själv. Något av en chock för en amerikan, i alla fall om man är van vid New York-standarden. Däremot måste jag säga att drickssystemet i USA leder till att notan ofta hamnar på bordet innan man hunnit lassa in sista tuggan. Nu måste nya gäster anlända och börja konsumera. Annat är det hemma där man kan få vänta i en evighet på att få betala.

New York är invaderat av modeller. Det fullkomligt kryllar av dem, i alla fall i de coola områdena. Magra, unga och ihåligt vackra. Kanske beror det på att det snart är modevecka, för tillfället är det i alla fall värre (eller bättre kanske man ska säga) än vanligt. Suddig bild. Lite svårt att hänga med när en modell knatar på för fulla muggar. Det är ju ungefär lika lätt som att försöka hålla jämna steg med en giraff. Nej men snälla, jag är inte ett dugg avundsjuk.

Både i går och i förrgår var det så härligt att man fick påskkänslor i hela kroppen. Det var milt och soligt och i söndags tror jag varenda joggare som bor i närheten av Central Park tog sig en runda. Man undrade var alla dessa välträndade människor i shorts och kortärmat plötsligt kom ifrån.


Måndagen var också riktigt fin. Ljumna vindar och vår i luften. Passade på att ta lite bilder när jag tog mig från punkt A (tunnelbanelinje 6, 23 gatan, Park Avenue) till punkt B (Chelsea, 25 gatan 10e avenyn) och tillbaka till punkt A igen. I dag är det snöstorm som inte verkar gå över i första taget.


Jag kan liksom inte se mig mätt på MetLife. Jättekolossen placerad mitt i Park Avenue. Mäktigaste är försås att se den i mörkret. Kaxig och pontent skulle jag vilja kalla MetLife.


Det finns massor att göra för barn på Manhattan. Och då menar jag verkligen massor. Har aldrig förstått föräldrar som vill skydda sina barn för staden (i synnerhet inte Stockholm), barn i städer blir coola och streetsmarta. Att det sedan är en ekonomisk omöjlighet för de flesta familjer att bo på Manhattan är en annan diskussion.
                         Kompakt men snyggt.

                            Flatarion är också en favorit.

                          You Go Girl. Read More! Den här grafitin i Chelsea talade till mig.
                                 Spöklika hus. Också i Chelsea.

                         Jag gillar Chelsea. Så urbant och artsy att man nästan smäller av.

Jag är en mästare på att fika, men tycker att det är lite skralt med bra fikaställen i New York. Men svenska espressobaren FIKA som nyligen öppnat ett till café på Manhattan (läs min artikel i NWT här) vet hur man skapar upplägg för bra fikastämning. Kaffet är gott och kanelbullarna är HIMMELSKA! För folk med svåra Sverige-cravings går det att köpa svenskt kaffe (från Löfbergs Lila, hyllat av bland annat NY Times), smågodis, glögg och annat gott som man annars måste göra en halvdagsutflykt till IKEA för att komma åt. Litet utrdrag ur artikeln i NWT:

Igår var en riktig lördag i New York. Först promenad i Central Park. Strålande solsken och bitande kallt. "Ladda batterier" sa kameran och stängde av sig själv när jag skulle ta en bild över en för ovanlighetens skull folktom gångbro, gnistrande av snö och kantad av frostiga rosor i stenkrukor längs räckena.

Sedan gallerierunda i Chelsea där vi bland annat tittade in till Nancy Margolis Gallery som visar grupputställningen "Miami in New York" där keramikern Eva Hild ställer ut tre komplicerade och sköra skulpturer i vit lera. Gick också in till Jim Kempner Fine Art Gallery som ställer ut nya målningar och skulpturer av Robert Indiana. Ni vet, han som på 60-talet gjorde "Love"-tavlan+skulptur i olika utformanden. För tavlorna och skulpturerna på Jim Kempner hade det klassiska Love-motivet bytts ut till "Hope" á la Obamakampanjen. Gissa om de kommer att sälja. Från 130 000 dollar kostade kalaset. Skulle man någon gång bli nedlusad med pengar vore det ju himla käckt att ha en Love och en Hope-tava bredvid varann på en gigantisk vitkalkad vägg.


På kvällen jazzcluben Blue Note i Greenwich Village där sångerskan Robin McKelle (lyssna här!) uppträdde. Blue Note är ett av de mest kända jazzställena i New York och står omnämnt i flera guideböcker. Vi var alltså långt ifrån de enda New York-noviserna. Men artisterna håller hög kvalitet, stämningen är också fin och mörk som den ska vara på en jazzbar. 25 dollar för att sitta vid ett bord och lyssna, 15 för en stol i baren. Det här borde man göra mycket oftare.


Läs gärna andra bloggar om New York, USA, konst, Eva Hild, Robert Idiana, Barack Obama, Blue Note, musik, jazz och Robin McKelle.

                         Hej, hej du lilla människa!

Igår pratade jag men en smart och rolig tjej som tyvärr nyligen blivit av med jobbet. Som så många andra. Och det är svårt att hitta ett nytt, massor med ansökningarn till varje rekrytering (låter ungefär som hemma...), vilket man inte upplevt tidigare på det här sättet i New York. Den amerikanska arbetsmarknaden är ju känd för att vara rörlig.

Under tiden Penny söker jobb, arbetar hon volontärt och sitter kattvakt åt en kissemiss på Upper East Side då matten är ute och roar sig. Men vänta nu....kattvakt? Att vara kattvakt för en helg, några dagar eller en vecka - det förstår jag. Stackarn måste ju få mat, vatten, lådan tömd och självklart sällskap. Men att sitta kattvakt i fyra, fem timmar är det märkligaste jag har hört talas om. Då har man inte förstått att katter (till skillnad från hundar) tycker att det är skönt att vara ensamma då och då. En del människor har helt enkelt för mycket tid (att oroa sig) och pengar. Och då syftar jag inte på Penny, cat sitting skulle jag också själv kunna signa upp för på fläcken. Att slappa i soffan, titta på TV och gosa med katten gör jag gärna för sisådär en 60-70 bucks.

West Village är verkligen mysigt. Mindre Browstonehus med höga trappor, smågator, restauranger, barer och roliga butiker. Café Condesa är senaste upptäckten i området. Liten, trevlig och prisvärdrestaurang med amerikanskt-mexikanskt kök som i och för sig känns mer åt det spansk-fransk-italienska hållet. Sedan gjorde försås sällskapet minst halva kvällen.

Idag såg jag Broadwaypjäsen Equus och konstaterade efteråt att andra akten var betydligt piggare än den första. Vet inte om det berodde på att Daniel "Harry Potter" Radcliffe bokstavligen springer omkring helnäck på scenen med motskådespelerskan i vad som känns som en evighet eller på att andra akten faktiskt  är en halvtimme kortare. I vilket fall tog sig pjäsen liksom.

Lite krypande obehaglig handling om en kille (Daniel Radcliffe) som är besatt av hästar på ett heltossigt, dyrkande sätt och hans psykolog som försöker bena ut det märkliga fallet. Brittisk teatral engelska kräver fokus, vilket jag har en tendens att tappa när dialogen blir för pratig. Men ändå, den var bra och obegripligt intressant, kräver bara lite efterresearch för att dubbelkolla att jag fattade allt (eller åtminstone huvuddragen).

                         Här skulle jag kunna bo.

                         Afternoon Tea på Mandarin Oriental.

Förra veckan var så kall så att öronen höll på att trilla av, nu är det lite mildare - i gengäld har det kommit mängder av snö. Så här fint var det i Central Park i går. Och var firar man en födelsedagen bättre än på Mandarin Oriental?

Vilket ställe som serverar den bästa pizzan är ett omdiskuterat ämne här i New York.  Grimaldi's i Brooklyn brukar hamna bland topp tre, men riktiga locals vet att Di Fara, också i Brooklyn, slår alla konkurrenter. Det är en liten och ångade varm hörnlokal, ofta med så mycket kunder att kön går långt ut på gatan.

Pizzorna görs av Domenico DeMarco, en välklädd italienare en bra bit över 70, som lagat pizzor med outsinlig kärlek i snart 50 år. Det tar sin tid, en pizza i taget - alla ingredienser åker in i kylskåpet så fort de använts, basilikan klipps ny för varje pizza och olivoljan ringlas omsorgsfullt för att fullborda resultatet. Men det är värt väntan kan jag säga, beställ gärna två slices - annars kommer du garanterat att ångra dig!

I går var Mats och jag på Nobu Next Door i Tribeca (tack för julklappen!) och det var bra, riktigt bra. Men när man har superhöga förväntningar (typ att man ska försvinna in i en psykedelisk, färgsprakande och underbar värld när man tar första tuggan), är risken att de inte infrias till hundra procent ganska överhängande. Delvis är det Mats fel som pratat om Nobus obeskrivligt FAN-TAS-TISKA black cod, tuna belly sushi och wagyu biff i snart två år.

Hur som helst var alltig enormt fräsht, vällagat och delikat på alla sätt och vis. Vi åt några olika rullar och sushibitar, salmon skin salad (GOD!), lobster tempura, black cod (förstås) och varm "valrhona chocolate souffle cake". Sedan hamnade vi på en bar i närheten, i och för sig trevlig, men som tyvärr var proppad till bredden med fulla engelsmän. Ibland är man helt enkelt på rätt plats vid fel tidpunkt.

                         Så här såg man inte ut på nyårsdagen. Fast inte så ofta annars heller.

Under årets första promenad i Cetral Park utspelar sig följande scen:

- Äkskjus mi, do jo know wär the Dakåta biliding is, wär Jånn Lännon lived?
- Är du möjligtvis från Sverige...?
- Men guuuuud! Det är ju helt otrooooligt! MAGGAN!!!!! LASSE!!!! Kom hit dååå! (Ett par som står halvt bakom ett träd tittar upp från en upp-och-nedvänd karta). Jag har sån himla tuur, här är två "SWEDISH GIRLS" som kan berätta vart vi ska!! (Några förbipasserande vänder på huvudet, en del kanske förväntar sig något annat än två glasögonprydda typer i virkade mösser, lite oglamorösa och svenniga Ugly Bettys).

Ibland är man med om söta möten.

På nyårsafton vad det snö och bitande kyla i New York. I Central Park firades det av så mycket fyrverkerier att man till slut nästan började önska att de skulle avrunda, så kallt var det alltså. Finalen var fantastisk, eller helt hysteriska kanske man ska säga. Luften var tjock av krutlukt och öronbedövande knallar, himlen fylld av färger, glitter och runda former som avlöste varann innan de tidigare suddats ut. En bra start på 2009.

Så är man tillbaka i New York, tre timmars flygtur från Miami. Bort från hav och horisont till tutande bilar och evig trängsel. Skönt! Befriande.

Titta på snöstormen. Så här såg det ut i fredags förmiddag på Manhattan. Väldigt fint, men eftersom underbart är kort var så klart det mesta av snön redan borta på lördagen.

                         Tony säger hej.

Efter en trevlig helg med två fabolus damer i fredags, Rockefellergranen, ett intressant bageri i Chinatown, glöggparty och till sist avrundning med Sopranos, måste jag tipsa om en härlig och prisvärd restaurang med god mat i East Village. Esperanto (hörnet 9:e gatan, aveny C) är ett kubanskt ställe där jag verkligen kan rekommendera den grillade tonfisken (16 dollar) med en perfekt mojito till (6 dollar). För den som är på humör, ligger det också en trevlig vinbar (9:e gatan nära aveny C) runt hörnet.

Idag är det Black Friday, en HYSTERISK readag (men flera butiker och varuhus hade som sagt tjuvstartat rean). Macy's öppnade klockan 04.00 imorse, köerna till varuhuset började låååångt innan dess. Rätt obegripligt. Själv har jag hittills aldrig satt min fot där eftersom de marknadsför sig som "The Word's Largest Store" vilket känns rätt skrämmande.

Efter Nasdaq flanerade jag hemmåt längs Femte avenyn och vek sedan av till Madison avenue som inte är direkt prisvärd oavsett reaprocent. Slank bland annat in på Calypso som har en hel del underbara plagg. Prövade en färgsprakande sidentopp i kimonostyle bara för att bevisa att den inte skulle klä mig. Självklart var den fabolous. Dessutom gick den att knyta på tre olika sätt! Nu har jag alltså myror i huvudet.