artsy chic

...när man ska välja ingredienserna i en en lunchsallad själv och efter lite svettande, när man äntligen är klar med sitt val, får frågan om man vill ha den "chopped or not", om brödet till ska vara "baguette, seven grain, whole wheat or rye", om det ska vara "toasted or not", om kaffet ska vara "caf or decaf" med "skim milk, half and half, whole milk or soy milk" och om det till kaffet får lov att vara dagens cheesecake; "plain, chocolate, strawberry or cinnamon". Phu!

Läste för ett tag sedan en intervju med en kvinna som flytt kommunismen i Östeuropa i mitten på 80-talet för att hamna i en svensk småstad. Hon blev alldeles förlamad av alla små val hon tvingades göra dagligen: fisk eller kött till dagens lunch, Colgate eller Pepsodent, Sydsvenskan eller Skånska Dagbladet. Kan bara föreställa mig vilket trauma det då skulle vara att dimpa ned i New York där allt går att få på hundra olika sätt och där expediten otåligt börjar trumma med fingrarna på disken om svaret dröjer en sekund för länge. Men efter några månader blir man själv kulturellt adopterad; man blir nervös av eftertänksam obeslutsamhet och suckar högljutt åt alla sölputtar som stoppar upp strömmen.