artsy chic

Ska media publicera misstänkta brottslingar vid namn? Jag vet inte. Jag är mycket kluven. Å ena sidan finns alltid risken att man hänger ut någon som ännu inte bevisats skyldig. Å andra sidan kan man ju tycka att det inte heller är en rättighet att vara anonym i de fall det är uppenbart att man gjort sig skyldig till ett grovt brott.

Men var i ligger egentligen allmänintresset att känna till för- och efternamn på en dittills okänd person som från en dag till en anna blir "mediebrottsling"? Jag tror att det finns ett behov av att få en identitet på den som begått fruktansvärda handlingar. Mordet på Engla är ett exempel. Enormt många människor var engagerade i sökandet av Engla och mediebevakningen massiv. När det efter gripandet av gärningsmannen kom fram att hon var mördad hopade sig frågorna - vem kunde vara skyldig till detta, varför gjorde han det, vem var han egentligen?

När det gäller skottdramat i Finland känner jag mig mer tveksam. Gärningsmannen är sjukligt uppmärksamhetssökande på ett fullständigt bakvänt sätt. Medieuppmärksamheten fanns med i planeringen. Och så finns alltid diskussionen om inspiration för andra innåtvända, störda och olyckliga, fulla av agressivitet och ångest.

I andra fall kan jag tycka att det är mindre kontroversiellt. Veterinären i Skåne till exempel som felaktigt diagnostiserade en hund som cancersjuk, namngavs av tidningen Norra Skåne. Namnpubliceringen saknar allmänintresse fastslog Pressombudsmannen. Visst blir det utpekande när det handlar om en enskild yrkesman, i det här fallet en veterinär som gjort ett (gravt) misstag i sin diagnos. Men samtidigt är det ett slags konsumentupplysning med ett tydligt intresse för allmänheten. Visst vill vi veta vi vilka restauranger som inte klarar hygieninspektionerna? Vilken är egentligen skillanden?