artsy chic

Jag har förgäves försökt argumentera att det är en myt att svenskar älskar att vara nakna hela tiden. Nej, alla badar inte näck (jag känner inte heller en kotte som har "en egen sjö"!). De finns också tjejer som solar med toppen på. Men envisa rykten om en "refined Barcelona girl" som drabbades av tredje gradens chockupplevelse när hon upptäckte att ingen - från småkusinerna till gammelmormor - hade en tråd på kroppen under en släktträff på en skärgårdsö som hennes (svenske så klart) kille släpat med henne till, är inte så lätta att mota bort. I morse kom dessutom den här länken som ger ytterligare vatten på kvarnen:

"Another proof that Swedish people like to be naked all the time!"

http://www.heatworld.com/Article/10132/Funny-stuff/Why-cant-Britains-Got-Talent-be-more-like-this

Utbast en kompis när hon fick höra att jag aldrig varit i skoaffären DSW vid Union Square. Jag har gått förbi hundra gånger, men både den fula loggan och butikens storlek avskräcker. Fast kanske skulle jag bli lika överraskad som av Momofuku Ssäm Bar i East Village, ett besök där och jag är beredd att säga att livet förändras. I alla fall livet för smaklökarna.

Massor av bloggare och tidningar har skrivit om Momofuku, men hur spännande låter till exemepel "steamed pork buns" (känner man för ett flottigt mellanmål för en dollar kan man ju slinka i vilket krypin som helst i Chinatown)? I fredags var dock jag tvungen att undersöka vad fussen handlar om.

Fan-tas-tiskt. Efter Babbo det bästa jag ätit i New York. Liksom obeskrivliga smakexplosioner; oväntat, kreativt, smart, fräscht och perfektionistiskt vällagat. Jag ville ge en stor kram till kockarna i köket. Gourmetmat när den är som bäst - till mellanklasspriser! Vägg i vägg med Ssäm Bar ligger Momofuku Milk Bar där doften av nybakad Chocolate Chip Cookies ligger tung. Det får bli nästa gång!

Till helgen ska det visst bli 86 grader, alltså cirka 28 grader C om prognoserna stämmer. Jaha, kan jag inte låta bli att tänka, nu börjas det alltså. Förra helgens cirka 20 grander var helt perfekt. Man storknar ju när det blir för varmt i en storstad. Det blir till att ligga under ett träd i parken. Med en bok och en iskaffe. Inte så dumt i och för sig.

I lördags vid Cedar Hill i Central Park. Vi var rätt tidiga på plats. Några timmar senare var det helt smockfullt. "Alla var där", kanske man kan säga.

Söndagens motorcykelparad lägs 3:e avenyn. De kom, de sågs, de dundrade förbi. Sedan återgick allt till det normala igen.


Vi har fortfarande inte varit på Guggenheim! För jag antar att inte shoppen räknas? Nu när inte delar är avspärrade för byggnationer längre finns det inga ursäkter.

Det kan inte hjälpas. Det blir väldigt mycket blombilder just nu. Men det slog till så plötsligt att man blir alldeles paff. Det var ju nyss vinter.

Just nu ligger det 155 miljober dollar i potten på New York Lottery. 155 miljoner. Dollar. Jag tror att jag skulle bli knäpp eller helt odräglig om jag vann. Men ett kan jag lova, blir det jag som vinner (måste förstås spela också om jag ska ha någon chans) är det förstaklass biljetter till New York, The Plaza och plundringar av butikerna på Madison Avenue som gäller för alla kära jag känner.

Det halvstora varvet i Central Park är åtta kilometer, perfekt för en morgonpromenad ett par dagar i veckan. För mig tar det ungefär en och en halv timme att gå, vilket ju låter onormalt länge - men det känns i alla fall som om jag pinnar på rätt bra. Här är promenaden i bilder:
Blir man fast mellan filerna på Park Avenue kan man alltid passa på att ta lite bilder. Så här tjusigt är det nu.


De här tornen på västra sidan är alltid maffiga att passera. Dakota Building där John Lennon och Yoko Ono bodde ligger i närheten. Vad jag vet bor hon fortfarande kvar. Det skulle nog jag också göra om jag tänker efter.

Intressant mössa. Det var inte jättevarmt i morse, men mössa kändes lite overkill måste jag säga. Fast det heter ju att man ska svettas in våren.

"The Lake" heter så kärnfullt den här fina dammen i södra delen av parken. Det är den näst största vattenanläggningen efter The Reservoir som ligger lite längre norrut i Central Park.

Det här trädet var så fint med alla fälda blomblad nedanför. Man får passa på att njuta av körbärsblommen (för visst är det väl körsbär?) innan den blommat ut.



Också till sist, nästan hemma igen, den här ilskna katten, eller puman kanske, som sitter på en lite bergsknalle.

                         Här bor vi. Snart med fingrannar.

Madonna har köpt sig ett hus på 81:a gatan mellan Lexington Avenue och 3:e avenyn. Bara ett stenkast från oss alltså (nåja, fyra kvarter); vi bor på 77:e gatan, också vid Lexington, fast på stripen mellan Park Avenue och Lex.

Till skillnad från oss har hennes nya lägenhet - eller fyravåningstownhouse - 26 rum, 14 badrum (varför alla dessa badrum??), 9 öppna spisar, vinkällare, två bibliotek och en gård. Ungefär 40 miljoner dollar kostade tydligen kalaset. Men tydligen blev hon lite avskräckt av tunnelbanan som går under huset (jag kan försäkra, den märks knappt efter ett par veckor), så vi får väl se om hon flyttar in eller inte.

Taggar: Madonna, New York.

                         Den mest bärbara.

                         Lite Karl-Johansvampaktig.

                         Såg faktiskt märkligare ut än på bilden.     

                         20-talshatt.

                         Kinahatt?

På påskdagen var det också hattparad läng 5:e avenyn på Upper East Side och i Central Park. Eller parad är fel ord, snarare en massa människor med roliga, fina, fantasifulla, gräsliga, romantiska och konstiga hattar som minglade runt. Tyvärr missade jag det mesta,  men afternoon thé var ju inte så dumt det heller. Här är lite knasiga hattar jag provade på Barney's.

Central Park är ett fyrverkeri av körsbärsblom och magnolia, så här vacker var påskdagen. Annika Östberg och Wanja Lundby Wedin känns väldigt långt borta. Bilderna ser märkligt fridfulla och folktomma ut, men egentligen fick man kryssa sig fram i folkmassorna och stå i fotografkö för att föreviga sig vid de vackraste träden.

På eftermiddagen var jag bjuden på ett alldeles fantastiskt afternoonthéparty i en hörnlägenhet som flödade av solljus på Park Avenue South. Så kan man alltså också bo när man lever det ljuva livet på Manhattan. Rykande scones, clotted cream, hembakta shortbreads, cupcakes i olika färger, mängder av lax-, gurk och picklesnittar, kakfat och rosablommigt théservis. Nästan så att Mandarin Hotel kan slänga sig i väggen.

Det var nog tjugo år sedan jag var på ett naturhistoriskt museum sist. De har liksom inte lockat mig att besöka. Föreställer mig samlingar med en massa dammiga, uppstoppade djur, foster och konstiga blötdjur i glasburkar och gamla skelett. Inte konstigt att jag blev positivt överraskad av Museum of Natural History. Där kan man ju spendera en heldag!

Amerikanarna är verkligen bra på att göra fina muséer och bra utställningar. Dinosaurieutställningen, som för övrigt hade en medelålder på ungefär fem år bland besökarna, tar aldrig slut känns det som. Jag hade glömt bort att de (dinosaurierna alltså) var så galet stora. Filmen Cosmic Collision med Robert Redford som berättarröst är också fascinerande. Taket i biosalongen är en jättelik kupol, man sitter liksom omsluten av rymden. Trots fyra timmar såg vi bara en bråkdel av muséet. Kanske blir det ett återbesök snart - då vill jag se människoutställningarna.

Nu har jag läst ut Peter Fröberg Idlings reportagebok Pol Pots leende. Eller reportagebok är kanske lite fel att säga eftersom den blandar fakta med fiktion, men hans ambition var att skriva en sanningsenlig bok om Kambodja som ska vara trovärdig även om man själv är kambodjan.

Många frågor i boken lämnas obesvarade och Idling ställer aldrig de han intervjuar mot väggen som en journalist skulle ha gjort. Det kanske är därför som han lyckas så bra; han gör inte anspråk på att ha alla svaren, men är samtidigt inte rädd för att ställa de obekväma frågorna.

Dessutom får man sig en bra dos historia som vad jag kan minnas aldrig ens berördes i skolan. En svensk delegation med Jan Myrdal i spetsen på studieresa mitt under brinnande folkmord. Bilden av resan man spred vidare vad den av leende bönder och onaggad kollektivism. I Kambodja hade kommunismen nått sin ädlaste form hette det i vänsterkretsar och från en och annan socialdemokrat. Knappt 30 år senare skrev Herman Lindqvist i Aftonbladet om Kambodja att ”alla utbildade dödades, alla med glasögon slogs ihjäl”. Inte heller det är sant.

Vem var egentligen Pol Pot? Det kommer vi aldrig att få veta. Men Idlings bild av den anonyma diktatorn med bakgrund som fransklärare och gerillaledare, är frestande trovärdig.


Pol Pots leende, böcker, litteratur, journalistik, Peter Fröberg Idling, Pol Pot, Kambodja och politik.