artsy chic

Försöker följa med lite i vad som händer under modeveckan i Stockholm. Svenska designers är ju rackarns duktiga. I allmänhet lite mindre lekfulla och mer återhållsamma än internationella kollegor, men som sagt riktigt duktiga.

Här i New York är Acne, bland annat tack vare amerikanska Vogue och alla kändisar som visar upp sig med kläderna, väldigt hypat. Priserna är nästan de dubbla mot hemma, vilket är lite irriterande.

Fifth Avenue Shoe Repair är kanske de som imponerat mig mest under Stockholms modevecka. Det är kompicerat, svårburet, välskräddat och surrealistiskt. Man kan inte direkt anklaga dem för att vara publikfriande (Hej, Filippa K!). Ett intressant inslag på den svenska modescenen.

                         Hej, hej du lilla människa!

Igår pratade jag men en smart och rolig tjej som tyvärr nyligen blivit av med jobbet. Som så många andra. Och det är svårt att hitta ett nytt, massor med ansökningarn till varje rekrytering (låter ungefär som hemma...), vilket man inte upplevt tidigare på det här sättet i New York. Den amerikanska arbetsmarknaden är ju känd för att vara rörlig.

Under tiden Penny söker jobb, arbetar hon volontärt och sitter kattvakt åt en kissemiss på Upper East Side då matten är ute och roar sig. Men vänta nu....kattvakt? Att vara kattvakt för en helg, några dagar eller en vecka - det förstår jag. Stackarn måste ju få mat, vatten, lådan tömd och självklart sällskap. Men att sitta kattvakt i fyra, fem timmar är det märkligaste jag har hört talas om. Då har man inte förstått att katter (till skillnad från hundar) tycker att det är skönt att vara ensamma då och då. En del människor har helt enkelt för mycket tid (att oroa sig) och pengar. Och då syftar jag inte på Penny, cat sitting skulle jag också själv kunna signa upp för på fläcken. Att slappa i soffan, titta på TV och gosa med katten gör jag gärna för sisådär en 60-70 bucks.

                 Liksom allt annat blir pop corn-hinkarna bara större och större.

Det är roligt att gå på bio och här i New York lyckas vi alltid få toppenplatser trots att de är onumrerade. Jänkarna verkar nämligen inte gilla att sitta långt fram, vilket jag älskar. Rad tre till sju är bäst. Det är bara att välja och vraka, folk föredrar att sitta på sista raden, längst ut till höger/vänster, bakom en pelare, mot att sitta i mitten på perfekta femman.

                         Får man tycka att uniformerna är snygga?

Valkyrie. Tom Cruise var faktiskt riktigt bra som Claus von Stauffenberg, den ledande hjärnan bakom operation Valkyrie som skulle blåsa huvudet av Hitler med en bomb i en portfölj, inta SS högkvarter och arrestera Göring. Det är genom Hollywood jag fyller i historieluckorna, inte genom sömniga dokumentärer med autentiska svartvita filmer som får mig att gäspa så mycket att ögonen tåras.

Det enda som var lite sådär är att det bara är cirka trettio sekunder tyska i filmen (Tom Cruise gör denna språkinsats i inledningen), vilket drar ned lite på trovärdigheten. Resten är amerikansk (Cruise) och brittisk engelska (alla de andra). Den brittiska engelskan förbryllade mig i början och först visste jag inte om det var tyskarna eller britterna de skulle föreställa. Men jag antar att den brittiska varianten är nog exotisk för amerikanarna. Tyska hade blivit lite too much over here, men hade förmodligen gått bättre hem i Europa (eller i The Old World som många new yorkare lite andäktigt säger).

                         Ung, men gammal.

Brad Pitt gör en tyst, mystisk och snäll roll i The Curious Case of Benjamin Button. En lång film (nästan tre timmar) som jag såg alldeles för sent på kvällen. Men jag kunde uppskatta den ändå, även om jag kanske nickade till i någon halv sekund. Stordrama, lagom svulstig, sentimental, rolig och episk. Brad Pitt föds urgammal, ser ganska läskig ut som bebis. Växer upp på ett ålderdomshem, men blir till skillnad från de andra damerna och herrarna yngre och yngre. När han är fem ser han ut som 85...därefter blir han yngre för varje födelsedag. Det bisarra är att det verkligen är Brad Pitts ansikte i denna gamla femåring; liten i kroppen och rynkig som ett russin. Mycket märkligt. Sedan blir det kärlek, möten, anekdoter och märkliga händelser som vävs ihop. Allt berättat av en gammal kvinna på sin dödsbedd.

Som en blandning mellan Stekta gröna tomater och Forrest Gump sa jag när vi gick ut ur biosalongen. Blev rätt nöjd med mig själv när jag läste i Rolling Stone att det är samma manusförfattare som till Forrest Gump, Eric Roth. The Curious Case of Benjamin Button är dock baserad på en novell av F Scott Fitzgerald som tydligen är mindre publikfriande än filmen. Den hade tydligen inte Mr Pitt läst berättade han i Rolling Stone, men jag antar att man får prioritera en del med sex (visst är det sex?) barn i familjen. (Läste förresten i en skvallertidning att "Brad longs to hold another infant". Men herregud, karln fick ju tvillingar för ett halvår sedan!)

                         Jag låg och tog det lugnt på soffan strax före klisterfadäsen.

Placerar man ut drygt åtta råttfällor i en tvåa får man ju skylla sig själv. Tack och lov trampade jag inte i giljotinvarianten utan i den amerikanska klisterfällan som jag egentligen inte tror på. Men det är nästan så att jag får omvärdera åsikten, fällan satt nämligen fast som värsta superlimmet på fotsulan. När jag äntligen fick bort den lämnade den ett stort hål och en massa tjockt kladd på bästa strumbyxan. Sedan kan man förstås diskutera hur trevligt (och mushumant) det är med en husmus som levande klistras fast på en kartonbit. Urk.

PS. Det är inte bara jag som trampat i klistret det senaste dygnet. En viss annan jättemus (och det är inte husmusen jag talar om) gjorde svärande samma delikata misstag bara en någon halvtimme efter mig.

West Village är verkligen mysigt. Mindre Browstonehus med höga trappor, smågator, restauranger, barer och roliga butiker. Café Condesa är senaste upptäckten i området. Liten, trevlig och prisvärdrestaurang med amerikanskt-mexikanskt kök som i och för sig känns mer åt det spansk-fransk-italienska hållet. Sedan gjorde försås sällskapet minst halva kvällen.

Idag såg jag Broadwaypjäsen Equus och konstaterade efteråt att andra akten var betydligt piggare än den första. Vet inte om det berodde på att Daniel "Harry Potter" Radcliffe bokstavligen springer omkring helnäck på scenen med motskådespelerskan i vad som känns som en evighet eller på att andra akten faktiskt  är en halvtimme kortare. I vilket fall tog sig pjäsen liksom.

Lite krypande obehaglig handling om en kille (Daniel Radcliffe) som är besatt av hästar på ett heltossigt, dyrkande sätt och hans psykolog som försöker bena ut det märkliga fallet. Brittisk teatral engelska kräver fokus, vilket jag har en tendens att tappa när dialogen blir för pratig. Men ändå, den var bra och obegripligt intressant, kräver bara lite efterresearch för att dubbelkolla att jag fattade allt (eller åtminstone huvuddragen).

Så är man med ny husmus knappt två månader efter att den förra - bokstavligen - trampade i klaveret. Den som dök upp igår är fräckare och smartare. Än så länge har han undvikit jordnötssmöret som vi lagt ut som lockbete och gått direkt på de större grejerna i skafferiet istället. Tortellinipåsen var uppgnagd och skändad när vi kom hem idag. Och i natt spraga den runt i sovrummet medan nackhåren reste sig. Nu är det bara hårdhandskarna som gäller, två nya musfällor av klassisk typ håller i studen på att riggas upp. Det gäller bara att hålla tungan rätt i munnen när man själv tassar omkring i mörkret vid läggdags...

                         Vad är grejen med överdimensionerade pälshattar egentligen?
                         - En motreaktion på den krashade ekonomin?

Helt plötsligt är det tydligen rätt med päls igen. I alla fall i vissa kretsar. På Park Avenue har nog päls alltid varit modernt, det kryllar av damer (i alla åldrar kanske jag ska tillägga) i långa, mellanlånga, korta, svarta, bruna, vita och spräckliga pälsar. En del hävdar att fuskpäls är extremt miljöfarligt att framställa; de består bara av en massa kemikalier som inte kan brytas ned. Man kanske i alla fall kan enas om att män i päls inte är särskilt tilltalande?

Det har varit mycket snack om Michelle Obamas klänning som hon bar på installationsbalen. Personligen tycker jag den är ganska underbar, även om den visserligen är förvillande lik en brudklänning. Jason Wu som designat klänningen är bara 26 år och räknas som ett underbarn på modescenen och en av Anna Wintours älsklingar. Själv lärde han sig att sy i redan i lägre tonåren genom att skapa klänningar och dräkter till dockor.

Nu är Obama president, man kan undra om han kunde sova i natt. TV sänder så klart non stop hela dagen och ikväll blir det fest lite överallt i New York. Nyss blev det lite dramatiskt när senator Edward Kennedy, 76, blev förd till ett sjukrum (i maj förra året rapporterades att han hade en hjärntumör), någon i närheten som jag inte vet namnet på blev då så upprörd att han var tvungen att köras bort i rullstol. Men Barack Obama räddade upp situationen och reportrarnas spekulationer med ännu ett lysande tal.

                         Här skulle jag kunna bo.

                         Afternoon Tea på Mandarin Oriental.

Förra veckan var så kall så att öronen höll på att trilla av, nu är det lite mildare - i gengäld har det kommit mängder av snö. Så här fint var det i Central Park i går. Och var firar man en födelsedagen bättre än på Mandarin Oriental?

Vilket ställe som serverar den bästa pizzan är ett omdiskuterat ämne här i New York.  Grimaldi's i Brooklyn brukar hamna bland topp tre, men riktiga locals vet att Di Fara, också i Brooklyn, slår alla konkurrenter. Det är en liten och ångade varm hörnlokal, ofta med så mycket kunder att kön går långt ut på gatan.

Pizzorna görs av Domenico DeMarco, en välklädd italienare en bra bit över 70, som lagat pizzor med outsinlig kärlek i snart 50 år. Det tar sin tid, en pizza i taget - alla ingredienser åker in i kylskåpet så fort de använts, basilikan klipps ny för varje pizza och olivoljan ringlas omsorgsfullt för att fullborda resultatet. Men det är värt väntan kan jag säga, beställ gärna två slices - annars kommer du garanterat att ångra dig!

                        Som två små konstverk i keramik.

Det är lättare sagt än gjort att skära ned på alla cup cakes och chocolate chip cookies, men igår besstämde jag mig - INGA mer sötsaker i veckorna (om Marc Jacobs kan avstå från både socker och alkohol borde jag kunna avstå från pain au chocolate och chocolates eclairs mellan måndag och fredag). Men vad händer? Redan första dagen trillar man så klart dit med en brownie stor som en mindre sexbitarstårta. Hur svårt ska det vara?

                         Hej då President Bush!

George Bush höll just sin sista presskonferens för de journalister och reportrar som följt honom genom åren. Tilltalet var personligt, han tackade för sin tid och öppnad för frågor om sina år som president. Mycket handlade förstås om den massiva kritik som riktats mot honom (här var det en hel del tunga suckar), vad han hade att säga om den och vilka misstag han tycker att han begått. Visst har jag gjort en del misstag så här i backspegeln, sa Bush och gav ett par exemepel från Irak och katastrofen efter stormen i New Orleans. Men överlag var han ändå nöjd:

"You can try to be popular". "I vissa delar av Europa skyller politkerna alla problem i Mellanöstern på Israel för att bli populära", sa han till exempel. Hm, undrar vilka han syftar på.....?

Sista veckan som president, sedan kliver George Bush av den politiska scenen. "All lycka till Obama, det är inte bara tomma ord, jag menar det verkligen", sa han med ett ärligt, men lite plågsamt uttryck uppenbart lättad av att nu få lämna över rodret.

Här hittar du andra bloggar som skriver om USA, politik, press, presidentvalet, George Bush, Barack Obama, Mellanöstern och Israel.

Ibland är jag sen med att upptäcka saker, insåg till exempel inte vilka mästerverk varken Sopranos eller Sex and the City är förrän sista avsnitten hade sänts. Då alla andra hade slutat prata om Carrie och Big och Tony och Carmela, var jag alldeles uppfylld efter att ha sett de första avnitten som då var flera år gamla.

Den senaste veckan har jag blivit smått förälskat i Blondinbellas blogg - vilken smart, rolig och ovanlig tjej! Helt plötsligt är jag också jätteengagerad i Let's Dance som aldrig tidigare intresserat mig. Hur ska det gå för Isabella Löwengrip? Måtte hon vinna!

I går var Mats och jag på Nobu Next Door i Tribeca (tack för julklappen!) och det var bra, riktigt bra. Men när man har superhöga förväntningar (typ att man ska försvinna in i en psykedelisk, färgsprakande och underbar värld när man tar första tuggan), är risken att de inte infrias till hundra procent ganska överhängande. Delvis är det Mats fel som pratat om Nobus obeskrivligt FAN-TAS-TISKA black cod, tuna belly sushi och wagyu biff i snart två år.

Hur som helst var alltig enormt fräsht, vällagat och delikat på alla sätt och vis. Vi åt några olika rullar och sushibitar, salmon skin salad (GOD!), lobster tempura, black cod (förstås) och varm "valrhona chocolate souffle cake". Sedan hamnade vi på en bar i närheten, i och för sig trevlig, men som tyvärr var proppad till bredden med fulla engelsmän. Ibland är man helt enkelt på rätt plats vid fel tidpunkt.

Den som har jobbat med press och PR, alltså på "andra sidan", blir snabbt medveten om hur journalistiken funkar i praktiken. Man lär sig hur olika tidningar förpackar en nyhet; hur rubrikerna och vinklarna skiljer sig mellan DN, SvD, GP eller Sydsvenskan (för att inte tala om kvällstidningarna). Vill man slå på stora trumman är DN kanske det främsta valet att ge ett matieral exklusivt till, men å andra sidan får man också räkna med mer drama än i exempelvis SvD. Ett typiskt exempel på detta var när en DN-journalist blåste upp en bistats i en omfattande rapport till något "fullständigt alarmerande" - hundratal lärare utbildades i onödan (nja, så var det nog inte riktigt). Detta har mindre med den enskilda journalisten än med tidningens profil att göra.

Bill Kovach och Tom Rosensteils bok "The Elements of Journalism" känns bitvis aningen pompös och svår för nyhetsredaktionerna att leva upp till. Självklart ska man kunna kräva att det som skrivs är sant, men som nyhetskonsument finns också ett ansvar att att sätta sig in i olika perspektiv i en fråga, att vara kritisk och inse att det det alltid finns mer till en händelse än det som nämns in en artikel eller ett inslag. Det ligger i nyhetsjournalistikens motor att lyfta fram konflikten, det spektakulära och det uppseendeväckande. Kovach och Rosenstein talar om medborgarlojalitet, men mer intressant är nog läsarlojalitet. Läsarna/nyhetskonsumenterna finns alltid med i nyhetsvärderingen, annars skulle medieföretag inte gå runt (jag lämnar diskussionen om presstöd till ett annat inlägg...). Att tala om medborgarlojalitet känns för brett och luddigt, medborgare är en odefinierad grupp som lätt blir till ideologiskt fluff i diskussioner om ändamålet med journalistiken.

Det kan kännas oönskat att majoriteten av nyhetsinnehållet kommer från företag, myndigheter och organisationer genom tips, pressmeddelanden och annat material. Enligt Kovach och Rosentstein spenderar journalisterna alltför mycket tid framför sina datorer matandes med nyheter, istället för att vara ute på fältet där det verkligen händer. Men för för en enskild journalist är det omöjligt att helt på egen hand, genom research och grävande, hålla sig insatt och informerad i ett område. Pressfolket och PR-människorna fyller en viktig funktion när det gäller att förse nyheter till journalisten, sedan är det naturligtvis hans eller hennes uppgift att granska, verifiera och nyansera informationen. För det får vi hoppas att man aldrig tummar på. Sedan ska vi så klart vara glada för att det finns namn som Janne Josefsson (för att ta ett slitet exempel) som ständigt arbetar för att avslöja orättvisor och missförhållanden i samhället. Återigen - Janne Josefsson eller inte - har dock den enskilda nyhetskonsumenten själv ett ansvar att förhålla sig kritisk till det som presenteras.

                         Lagom mycket toe cleavage.

Calypso St Barths är en klädkedja med pricy mode för semestrar i The Hamptons, Karibien eller franska rivieran. Hur som helst har de en outlet i Soho som nu har rea. Kikade in där igår och hittade de här fina ballerinaskorna i politiskt inkorrekt pythonormsskinn för 9,50 dollar paret. Det bisarra är att de hade kostad nästan 300 dollar, vilket i och för sig känns väldigt överprisat. På något underligt vis kände jag mig lite rikare när jag gick därifrån.

                         Så här såg man inte ut på nyårsdagen. Fast inte så ofta annars heller.

Under årets första promenad i Cetral Park utspelar sig följande scen:

- Äkskjus mi, do jo know wär the Dakåta biliding is, wär Jånn Lännon lived?
- Är du möjligtvis från Sverige...?
- Men guuuuud! Det är ju helt otrooooligt! MAGGAN!!!!! LASSE!!!! Kom hit dååå! (Ett par som står halvt bakom ett träd tittar upp från en upp-och-nedvänd karta). Jag har sån himla tuur, här är två "SWEDISH GIRLS" som kan berätta vart vi ska!! (Några förbipasserande vänder på huvudet, en del kanske förväntar sig något annat än två glasögonprydda typer i virkade mösser, lite oglamorösa och svenniga Ugly Bettys).

Ibland är man med om söta möten.

På nyårsafton vad det snö och bitande kyla i New York. I Central Park firades det av så mycket fyrverkerier att man till slut nästan började önska att de skulle avrunda, så kallt var det alltså. Finalen var fantastisk, eller helt hysteriska kanske man ska säga. Luften var tjock av krutlukt och öronbedövande knallar, himlen fylld av färger, glitter och runda former som avlöste varann innan de tidigare suddats ut. En bra start på 2009.

Jag har fått för mig att Jonathan Safran Foer (som något irriterande bara är två år äldre än mig) är lite över min nivå och därför undvikit romanerna Everything Is Illuminated och Extremely Loud and Incredibly Close. Men i decembernumret av amerikanska Vogue skriver han en lysande artikel som (nästan) fick mig att springa till Barnes & Noble och köpa böckerna.

Artikeln handlar om hur Jonathan Sarfran Foer lärde känna målaren Francesco Clemente (som i artikeln målar ett porträtt av Natalia Vodianova, så snygg att man knappt står ut) i Berlin över pingis:

De spelade "a communal form of Ping-Pong that, as far as I know, is played nowhere else on Earth. About 30 young people - however many people are there and in the mood - orbit the table. When it's your turn, you hit the ball to the person opposite, then continue to orbit until you make it to the other side of the table and it's your shot again. When you miss a shot - or the person across from you hits the winner (which as in the very old days of tennis, os frowned upon) - you're out.

As the circle thins, it necessarily orbits faster, as there's more distance for each person to cover. By the time there are only a handful of players, trotting has become running. And when there are only two, the finalists play a short game to five, according to the customary rules. This is as simple to undertand in person as as it is hard to describe on paper".

Jag tycker att det är en mycket fin beskrivning av rundpingis, som spelas (i alla fall spelades) på varenda fridigsgård i Sverige. Tror att jag måste skicka ett mail till honom om det.


Läs gärna vad andra bloggares skriver om Jonathan Safran Foer, Vogue, Natalia Vodianova och Francesco Clemente.