artsy chic

                         Syns knappt. Men på grenen sitter en fin koltrast.

Har man bröllopsdag så har man. I New York är det inte svårt att hitta en passande restaurang om man vill smörja kråset. Det svåra är snarare att välja bland alla toppenställen man vill gå till. I lördags var vi på Del Posto i Meatpacking/Chelsea som har fått två stjärnor i Guide Rounge. Det är en av Mario Batalis restauranger och eftersom det fortfarande är svårt att sluta tänka på Babbo där vi var i höstas kändes den ganska lovande.

                          Ja, de visste om att vi firade bröllopsdag.

                         Efteråt var man mätt och belåten.

Och nej, man blir inte besviken. Del Posto är en stor italiensk restaurang i 20-talsstil med klassisk gangsterinredning, pianospel och filmstjärnetrappa till ett etageplan. På helgerna är det svårt att få bord och eftersom vi var ute i sista minuten (helgen innan) fick vi näst sista sittningen som börjar klockan 10. Även om man inte sover jättebra av sena middagar är det en upplevese att äta till halv ett på natten. Och så kan man gå på någon eller ett par av alla tjusiga barer som ligger i området.

New York är en underbar stad på alla möjliga sätt, kanske bästa staden i världen faktiskt. Ibland är den dessutom så himla varm och vänlig. Idag hände följande:

Jag blev erbjuden...

...att gå före i en lång kö.

...en extra shot espresso.

...en plats på ett fullsatt café.

Dagar som den här gör liksom New York ännu lite bättre.

                         Mats drack ett glas ekologiskt vin. Det enda som inte var fantastiskt.

Igår när vi egentligen var iställda på någonting helt annat sprang vi på Slice som ligger på 2:a avenyn här på Upper East Side. Och det är inte för inte de kallar sig för "Slice - The Perfect Food". Allt är ekologiskt, bottnarna är papperstunna och toppingen liknar garanterat inga pizzor du någonsin tidigare stött på. Eller vad sägs om "The Bomb" med chicken tikka masala? Det låter ju urmärkligt, men är himmelskt.

En hel pizzapie, som räcker och blir över för två kostar ca 20 dollar. Som hittat. Förrättssalladerna (3,5 dollar) med morots- och ingefärsdressing är också gudomliga. Till råga på allt är stället mysigare än de flesta, servisen rar och musiken bozzanova-marockansk-jazzig.

Den härskylten som hänger i en ganska bedårande bebis- och barnklädesbutik på Lexington Avenue hade nog inte existerat i Stockholm. Ändå lär New York vara enda staden i världen där kvinnor snittar en högre lön än män.

Hittills har jag lyckats undvika de sörsta amerikanska kedjorna (utom Starbuck's då). Det finns så mycket annat som är både fräshare och charmigare. Men igår kunde vi inte hålla oss. På eftermiddagen passerade vi en Dunkin Dounuts, tittade på varann, slank in och köpte en låda med sex dounuts för tre dollar. Sedan småsprang vi hela vägen hem från 86:e gatan (vi bor på 77:e). Och ja, de var ganska himmelska (vi åt inte upp alla på en gång).

Jag har alltid tyckt det är lite fjantigt att räkna kalorier, men den senaste tiden har jag börjat inse att det nog inte är så dumt att i alla fall ha en hum om hur mycket olika saker man sätter i sig innehåller. Till exempel en dounut. Samtidigt förtar det lite av glädjen, eller rättare sagt, glädjen blir lite mer syndig.

På kvällen tittade vi på härliga The Way We Were med Barba Streisand och Robert Redford (visst var han väl 70-talets Brad Pitt?). Carrie och Mr Big känns inte så lite inspirerade av K-k-katie och Hubble; de tar ju till och med själva upp parallellerna i ett avsnitt (ni vet, när Carrie (lockigt hår, komplicerad) säger till Mr. Big som precis gift/förlovat sig med Natasha (rakt hår, okomplicerad): "You're girl is lovely, Hubble").

                         Mats prövar glasögon i West Village.

                       Blue Ribbons bageri.

                         Gissa om det doftar gott här?

I lördags spatserade Mats och jag omkring i West Village. Kanske den mysigaste stadsdelen med sina låga hus, höga trappor och trädkantade gator. Tyvärr är det också där hyrorna lär vara som högst.

Vi åt lunch på populära och omskrivna Blue Ribbon Bakery. Trevligt och gott, med en ganska medveten publik som sippar Mimosas på lördagsförmiddagarna. Men lite överprisat är det faktiskt. Det finns flera alternativ i närheten om man inte känner för att lägga runt en 30 dollar (med dricks och skatt, en brunchrätt + kaffe) på en lunch. Men det fina med Blue Ribbon är att man får en korg med nybakat bröd, rykande färskt från deras bageri i stenkällaren, till varje beställning.

Sedan hamnade vi på Bleecker Street. Och det slår aldrig fel. I varenda butik hör man svenska. Det är väl kanske framför allt Marc Jacobs-butikerna de flesta vallfärdar till. Men i ärlighetens namn är de ganska trista, alltid proppat med folk och en massa krims-krams med MJ-loggan. Men visst finns det fina saker också, men de försvinner liksom i havet av billiga nyckelringar, fickspeglar och indianarmband.

                         På 5:e Avenyn vid Metropolitan som kanske är mitt favoritmusem.

                         Rackarns duktiga musiker utanför museet.

Självklart har det blivit kallt igen, men så här härligt var det för ett par dagar sedan. Milt och skönt, alla var ute och kände in stadsvåren.

                         Vi bor i huset med den röda markisen som skymtar mitt över gatan.

                         Helt plötsligt var det en skog (typ) av tv-master runt knuten.

                         Tyvärr såg jag inte till den här damen.

Det var så klart inte bara Fox som bevakade Natasha Richardson som avled av skallskador dagen efter att hon tagits in på Lenox Hill Hospital. Istället upptäckte jag ganska snabbt att det var en hel armada av tv-staioner, reportrar och kameramän som stod och trampade utanför sjukhuset under något dygn. En hastig bild på Liam Neeson som vinkade sorgset allt jag såg på nyheterna, förutom en massa medicinska spekulationerna från reportrarna. Man undrar som sagt vad det tillförde.

Samtidigt pågick det en filminspelning med Sarah Jessica Parker bara ett par hundra meter bort vid hörnet Madison Avenue och 77:e gatan. Ett hundratal gigantiska lastbilar som hörde till filmteamet stod parkerade längs Madison och 5:e Avenyn. Själv försökte jag få en glimt av Sarah Jessica, som tyvärr inte syntes till. "Could you please look across the street, because we're shooting in your direcition", sa en från teamet till mig och en skock andra människor som också stannat till. Har man tur kanske man alltså kommer med en tusendelssekund i filmen - typiskt att jag redan glömt bort vad den hette.

St. Patrick's Day den 17 mars och en av de största paraderna längs 5:e Avenyn i New York. På kvällen var det fortfarande fullt ös, varje pub i kvarteret var så fullpackad av grön-vita glada typer - en hel del säckpipor och kiltar syntes också i vimlet - att det nästan var omöjligt att ens sticka in huvudet.

Alla ville vara med och fira. Igår var alla irländare, oavsett ursprung. Den infekterade men never ending story-debatten om integration hemma känns lite provinsiell i jämförelse. Det är visserligen att jämföra äpplen med päron, men grunden till interation - till arbete, deltagande, jämlikhet på flera fronter - ligger väl i att alla accepterar och omfamnar kulturerna som lever sida vid sida?

Läs även andra bloggares åsikter om St. Patrick's Day, New York, USA, Irland, integration och kultur.

Liam Neesons fru Natasha Richardson har råkat ut för en tragisk skidolycka och sägs nu vara hjärndöd. Hon övade med en skidlärare i barnbacken, men föll riktigt illa (ytterligare en anledning till varför jag inte behöver lära mig åka utför). Tydligen mådde hon relativt bra direkt efteråt och gick tillbaka till hotellet för att vila. Men efter några timmar fick hon flera otäcka symptom och föll sedan i medvetslöshet, något som kan hända om hjärnan förflyttats och svullnar upp efter en smäll.

Nu ligger hon på Lenox Hill Hospital, mitt emot vårt hus, eftersom många i hennes familj bor i närheten. Där har det stått ett Fox-team sedan 4-tiden i morse för att haffa anhöriga som eventuellt rör sig in och ut ur sjukhuset. Man undrar vad ska det tillföra egentligen? Bara riktigt smaklöst.

Läs gärna vad andra bloggare skriver om Natasha Richardson, Liam Neeson, Fox News och New York.

De här urgulliga fontänerna är gjorda av Tom Sachs (kolla in hemsidan så ser ni att de varit i Paris också) och står vid pampiga Lever Building på Park Avenue, känt bland annat för sina satsningar på utställningar med avantgardistiska konstnärer. De här Kittyfontänerna är enligt Sachs ett uttryck för friktionen mellan att vara konstnär och företagare. Kanske det, men söta är de i alla fall.

                         Central Park West.

                         Några bokförsäljare i närheten av bion.

                         Upper West Side är tjusigt. Jerry Seinfeld bor på Central Park West.

Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell som hade premiär i New York den 6e mars visas på två biografer i stan. Recensionerna var så fina de kunde bli, ändå var den lilla salongon i Lincoln Plaza Cinema bara fylld till max en fjärdedel av en liten skara filmentusiaster.

Det är lite underligt att se svensk film i ett annat land. Istället för att koncentrera mig helhjärtat på filmen som jag egentligen tyckte om, satt jag och hoppades på att de andra i salongon skulle förstå att svenskar inte pruttar vid matbordet eller bruna tänder. Ibland blev tystnaden också lite väl tät och lång, men det är väl så när man vant sig vid Hollywood där inte en nanosekund får vara utan prat, musik eller andra ljud.

Kort utdrag ur NY Times: "There is sorrow and brutality in this film, but it is balanced by delicacy, humor and a sense of innocence that flirts with mawkishness."

Wall Street Journal: "This exquisite film by the Swedish master Jan Troell is about seeing clearly, and fearlessly. It's also about subdued passion, the birth of an artist and a woman's struggle to live her own life."

New York Press: "It’s through Troell’s sense of the landscape and seasons and his attention to gender sensibilities that Everlasting Moments represents the height of filmmaking technology and emotional sophistication. Lars von Trier, David Fincher and P.T. Anderson will never make a movie as impressive or as trenchant."

Läs gärna också vad andra bloggare skriver om Maria Larssons eviga ögonblick, Everlasting Moments, Jan Troell, film, New York, Jerry Seinfeld, NY Times och Wall Street Journal.

Djurrättsorganisationen PETA är en mästare på att skapa publicitet. Nu föreslår de en ny smak på tofu - George Clooneys svett. PETA har enligt egna uppgifter fått tag på en av hans använda gymhanddukar och undersöker nu hur man kan använda Clooneys svettpartiklar för att smaksätta tofu. "CloFun" ska få folk att äta hälsosammare och bli mer miljövänliga har de skrivit i ett brev till Clooney. Sojaost med svettmak? Det låter ju inte direkt som en storsäljare, men är man populär så är man.

...när en kvinna i 70-års åldern i svart lädercatsuit och med rakat huvud på vilket en "metallvinge" är fasthäftat, spatserar på tjusiga Madison Avenue utan att någon tar notis.

I går läste jag ut Nina Solomins fantastiska reportagebok Ok, amen om ultraortodoxajudar i Williamsburg, Brooklyn. Nina Solomin bodde i Williamsburg under några år i slutet på 90-talet och lyckades bli en i gänget bland chassiderna som är kända för att inte släppa in folk som lever sekulärt, judar eller inte. Inte nog med att hon är en skicklig skribent, berättare och journalist; hon skrev boken i 25-års åldern och skapade sig förtroende i en värld som ytterst få någonsin får tillgång till.

Det märliga med chassiderna är att de lever helt avskurna från det som händer runt omkring dem - tidningar, radio, tv, bio, internet är inte tillåtet - ändå lever de mitt i smeten i New York, i populära och trendiga Williamsburg. Missa inte Ok amen, man blir förundrad och vill bara veta mer, mer, mer om denna märkligt isolerade grupp i metropolen.

...när man ska välja ingredienserna i en en lunchsallad själv och efter lite svettande, när man äntligen är klar med sitt val, får frågan om man vill ha den "chopped or not", om brödet till ska vara "baguette, seven grain, whole wheat or rye", om det ska vara "toasted or not", om kaffet ska vara "caf or decaf" med "skim milk, half and half, whole milk or soy milk" och om det till kaffet får lov att vara dagens cheesecake; "plain, chocolate, strawberry or cinnamon". Phu!

Läste för ett tag sedan en intervju med en kvinna som flytt kommunismen i Östeuropa i mitten på 80-talet för att hamna i en svensk småstad. Hon blev alldeles förlamad av alla små val hon tvingades göra dagligen: fisk eller kött till dagens lunch, Colgate eller Pepsodent, Sydsvenskan eller Skånska Dagbladet. Kan bara föreställa mig vilket trauma det då skulle vara att dimpa ned i New York där allt går att få på hundra olika sätt och där expediten otåligt börjar trumma med fingrarna på disken om svaret dröjer en sekund för länge. Men efter några månader blir man själv kulturellt adopterad; man blir nervös av eftertänksam obeslutsamhet och suckar högljutt åt alla sölputtar som stoppar upp strömmen.