artsy chic

Så är man tillbaka i New York, tre timmars flygtur från Miami. Bort från hav och horisont till tutande bilar och evig trängsel. Skönt! Befriande.

                         Larry har nyss fyllt tre. Har han tur kan han få 97 födelsedagar till.

Everglades är rätt roligt att göra en utflykt till när man är i Miami. Det är ett gigantiskt träskområde som upptar ungefär en femtedel av Floridas yta. Det mest spännande med Everglades är krokodil- och alligatorspaningarna man gör från en flodbåt (låga är de dessutom). Vi såg två krokodiler som gjorde sig så onslynliga som möjligt bland stockarna och vattenväxterna. Efter båtturen var det alligatoruppvisning àla Crocodile Dundee, mycket macho och kahki alltså.

Det är inte världens julstämning i Miami, men det är hav och sandstrand och palmer. Sista bilden ar fran News Cafe på Ocean Drive där Gianni Versace åt sin sista frukost innan han mördadades utanför sitt hem strax efteråt.

                                    Pimpade fortune cookies

Det bor en uteliggare vid vår port och för ett tag sedan köpte vi kinesmat som vi ställde på platsen där han brukar sova. När vi kom upp till lägenheten upptäckte jag att det låg en lyckokaka kvar i påsen som hämtmaten låg i. "You will enjoy good health, You will be surrounded by luxury." På något sätt hade det kännts väl ironiskt om han hade fått den.

Jag förstår inte vad folk pratar om som klagar på att vintern i New York är mörk. Själv tycker jag att det är en befrielse att solen är uppe ända till halv fem på kvällen, dagarna är dessutom oftast ljusa och eftersom sommaren är så lång känns inte vintern särskilt tung. I Stockholm är soltimmarna hittills i december sammanlagt sju, man blir ju (bokstavligen) mörkrädd. Undra på att folk blir deprimerade. Men nu har det i alla fall vänt , dagarna blir ljusare och ljusare.

Titta på snöstormen. Så här såg det ut i fredags förmiddag på Manhattan. Väldigt fint, men eftersom underbart är kort var så klart det mesta av snön redan borta på lördagen.

Så tråkigt att inte vara hemma när det kommer bebisar i kompisfamiljen. Men snart hoppas jag i alla fall att de första bilderna dyker upp i mailboxen. Kom igen nu då.

Warren Buffett är ju världens rikaste man, han och Bill Gates brukar turas om om den platsen. Såg Warren Buffett nyligen i en intervju och slogs återigen av hur sympatisk han verkar. Dels är han en lite udda miljardär eftersom han bor kvar i samma ganska modesta villa i Nebraska som han alltid har gjort. Dels är han så varm och skojfrisk.

Fast ena barnbarnet, Nicole Buffett konstnär som i och för sig inte känns som en jättetalang, har han gett kalla handen. Nicole sa nämligen i en tv-dokumnetär om klyftan mellan fattiga och rika i USA att "Money is the spoke in my grandfather's wheel of life". Det var inte populärt. Warren skickade ett argt brev där han sa upp kontakten. Warren har aldrig skämt bort sina barn och barnbarn, bra utbildning är i stort sett det enda han har försett dem med, men det måste ändå vara hårt att hamna ute i kylan. En Buffett är ju trots allt en Buffett.

För ett par år sedan läste jag Vikas Swarups bok "Q & A" om en indisk pojke, en hemlös servitör, som vinner den största summan någonsin i ett frågesportsprogram på tv. Han blir anklagad för fusk, för hur skulle han som inte gått i skolan kunna alla svaren? Man får  då pojkens historia berättad och som genom ett under har alla frågor i programmet kommit att handla om sådant som han har stött på under sina äventyr i Mumbai.

Nu har boken blivit film, Slumdog Millionare. En rörig - på ett bra sätt - färgsprakande och högljudd film med ett Bollywoodnummer i slutet. Var lite orolig för att jag inte skulle förstå den indiska engelskan, men kom sen på att de flesta
amerikaner inte heller skulle göra det - det var alltså inga problem. Slumdog Millionare är dessutom en Hollywoodfilm.

En bra sak med bio här är att få amerikaner verkar gilla att sitta långt fram. Alla trängs från mitten och bakåt. Framför rad fem där jag gillar att sitta är det sällan en kotte.

Måste bara lägga upp en bild på gårdagens fynd från Barney's superrea. Särskilt skoavdelningarna är rena himmelriket- där skulle man kunna spendera många timmar. Och så gillar jag kassarna med peace&love-tema. New York är visserligen inte gjort för klackar, man knatar alldeles för mycket, men ibland måste man ju helt enkelt ge efter för sina lustar.

Idag har Nathalie Djurbergs nya utställning vernissage på - för att använda Vogues ord - "cutting-edge" galleriet Zach Feuer i Chelsea. Ska bli mycket spännande. Ju mer jag läser om henne, desto märkligare och intressantare verkar hon. Hon jobbar jämt, vilket i kombination med hennes begåvning skapar resultat som tagit konstmänniskorna världen över med storm. "America loves Djurberg" skriver Dodie Kazanjian i Vogue. Bara 19 år var hon när hon blev antagen till konsthögskolan i Malmö; Nathalie Djurberg var "exceptionellt outstanding" har en av hennes lärare sagt om anöskningsproverna till utbildningen. Utställningen på Zach Feuer pågår till den 24 januari.


Läs även gärna andra bloggare om New York, konst, Nathalie Djurberg och Zach Feuer Gallery.

Cindy Shermans utställning på galleriet Metro Pictures i Chelsea är fascinerande. Bedagade, rika kvinnor i slottsliknande miljöer. Sherman har gjort sig ett namn på att förklä sig till olika kvinnliga karaktärer genom vilka hon illustrerar kvinnlighet, sexualitet och makt. Utställningen på Metro Pictures sätter fokus på skönhet och åldrande - humoristiskt, ärligt och lite skrämmande. Bilden nedan är från ett samarbete i en kampanj med Marc Jacobs, 2006.

                         Tony säger hej.

Efter en trevlig helg med två fabolus damer i fredags, Rockefellergranen, ett intressant bageri i Chinatown, glöggparty och till sist avrundning med Sopranos, måste jag tipsa om en härlig och prisvärd restaurang med god mat i East Village. Esperanto (hörnet 9:e gatan, aveny C) är ett kubanskt ställe där jag verkligen kan rekommendera den grillade tonfisken (16 dollar) med en perfekt mojito till (6 dollar). För den som är på humör, ligger det också en trevlig vinbar (9:e gatan nära aveny C) runt hörnet.

Trots gårdagens räd, vill jag kalla mig djurvän. Därför känns det lite sorgligt att det nu sticker ut en tunn grå svans ur råttfällan med tak. Husmusen är borta. Jag satte dit honom med hjäp av en klick jordnötssmör stor som en ärta. Jordnötssmör är nämligen USA-mössens favoritmat.

När jag berättade om musen för kollegor (då visste jag fortfarande inte att den var haffad), var de väldigt stöttande. "Alla som bor i New York får möss förr eller senare. Det spelar ingen roll om du bor på Park Avenue. Vi hade en hel koloni - mycket svår att bli av med". Jag struntade i att berätta om halvmetersråttorna i Stockholm, det kändes som alltför dålig PR. För vad är egentligen en liten sammetsgrå mus mot en stor, gleshårig, åttformad råtta?

Det är då typiskt att man redan är gängad, nu kan man nämligen köpa Carries brudklänning som Vivienne Westwood designat. Sammanlagt 30 stycken ska sys upp, ca 15 000 dollar kostar kalaset för en klänning. Fast jag vet inte, den känns lite marrängig för en borgerlig vigsel och så hade jag ju inte riktigt samma budget heller.

Läs gärna andras bloggar om mode, Vivienne Westwood, Sex and the City, New York, Carrie Bradshaw, Sarah Jessica Parker.

                         Varför inte bara skaffa en sån här istället?

Jag var på mitt morbida humör när jag placerade ut sex råttfällor i vår tvårummare lite tidigare idag. Två av dem tror jag på, de är klassiska och effektiva - "Guaranteed to KILL" , "Solves Mouse Problem FAST", lovar dessutom förpackningarna. Till dessa köpte jag en stor burk jordnötssmör, just in case, även om man tydligen bara behöver ett kryddmått till varje musfälla.

De andra fyra musfällorna som jag fick av supern är lite annorlunda. Hela idén är att musen ska fastna (inte dö) i klistret på ena sidan av en kartongbit, stor som ett vanligt vykort. "När musen sitter där gör du bara så här", sa supern och vek ihop kartongbiten på mitten och klämde till.

Vet inte vad jag är mest rädd för - att musen ska komma fram igen när jag ligger och sover (har inte glömt bort musen som trampade runt i Carries hår i ett Sex and the City-avsnitt) eller att den ska fastna - pipandes - i klisterfällan. Vad gör man då?

                         Inte i lägenheten, tack så mycket.

Någonting disgusting har hänt. Jag ser i ögonvrån en skugga som rör sig under dörrspringan till min garderob. Det kanske är en mus, tänker jag - fortsätter skriva och glömmer bort det. Mycket riktigt. Ett par minuter senare kilar en mus (ca 5 centimenter) ut från garderoben, springer runt på golvet i stora cirklar och hastar sedan tillbaka till sitt gömställe när poletten trillar ner och jag börjar skrika.

"Ring supern då", säger Mats som passande nog är i Chicago. Men det ser ut som ett bombnedslag hemma (lite överdrivet, men ändå) - då måste jag ju städa och riskera att konfronteras med musen - igen! Ska man behöva checka in på hotell? Det som nästan är värst är att jag drömde att det var en mus i sovrummet i natt... Fortsättning följer.

                         Grisar gör sig bäst omålade


"Som att sätta läppstift på en gris", kallar Piratpartiets Christian Engström regeringens proposition om förändring av Ipred-lagen som handlar om fildelning. Uttrycket om grisen och läppstiftet upprepas i rubrik, ingress och brödtext. SvD måste varit alldeles till sig när Engström kom med en sådan slagkraftig och rolig liknelse.

Undrar om de hade missat att Obamas kommentar av republikanernas presidentvalskampanj i september som upprepades överallt, och då menar jag överallt, var just "You can put lipstick on a pig, it's still a pig". (Faktiskt har McCain också använt det om Hillary Clinton, men det är inte lika kännt.) Nu är uttrycket förstås lite äldre än så. Första gången - exakt ord för ord - det blev kännt var i Washington Post 1985 där man citerade en radiopratare i San Francisco. Fast jag tvivlar på att det var där Engström fick det från.


Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Christian Engström, politik, Ipred, SvD, USA, presidentvalskampanjen, Barrack Omaba, John McCain och Washington Post.

Den här bilden borde man ha in plånboken. Den är både motiverande och lite...intimidating. Ska man leta efter det negativa tycker jag att det är för mycket fjädrar - överallt. Det ser lätt hårigt ut. Annars är Madonna som vanligt delicious.

Det är lite överdrivet, värre saker kan väl hända än att tappa handskarna på tunnebanan. (Fast jag avskyr verkligen att glömma grejer). Men att ovanpå det - när man kommer hem trött, hungrig och irriterad - upptäcka att middagen man köpt är oätlig, är inte kul. Jag har ätit god snabbmisosoppa, men den här var hemsk på alla sätt. Urk. Jag hade ju kunna kila ut och köpa något i närmsta deli, det är ju inte så att man befinner sig på en enslig plats där det är svårt att hitta mat. Men inte ikväll, det är för jobbigt. Istället blir det lite för mycket Democrat Snacks som en fin vän hade med sig hit.

Amerikanska Vogue må vara en modebibel, men man kan lika gärna läsa den för de lysande artiklarna och reportagen. Perfekt för längre tunnelbaneresor till exempel. Jag hittar fortfarande intressanta uppslag i novembernumret som jag redan bläddrat i och läst hundra gånger. Intervjun som Jonathan Van Meter gjorde med Jill Biden, Joe Bidens fru, var bitvis väldigt rörande. Själv hade jag ingen aning om att Joe Biden förlorade sin första fru Neilia och 13 månaders dotter Naomi i en bilolycka strax efter att han valts till senator 1972, 29 år gammal. Efter olyckan bodde han i månader på ett sjukhus där hans två söner, som också var med i bilen, vårdades. Några år senare träffade han Jill som är lärare och som doktorerade i femtioårsåldern. Hon verkar cool, smart och varm.

Läs även andra bloggares åsikter om Vogue, presidentvalet, politik, Joe Biden och Jill Biden.

Ok, nu har jag sett nya Bond. Jag vet inte om det var popcornen eller Daniel Craig, men jag tappade fokus efter fem minuter. Förstår inte ens vad de bråkade om - en vattenkälla i Bolivia? Why? Det kanske är med Bondfilmerna som med viner, vissa år är gynnsamma, andra inte. Vilka faktorer som styr detta i Bonds fall vet jag inte. Quantum of Solace (någon som kan förklara vad det betyder?) har en allt för tunn och komplicerad story med för många referenser till föregångaren (hur ska man komma ihåg handligen och alla namn ett och ett halvt år senare?). Dessutom är det för mycket action och nördteknik - till och med för en Bondfilm. Men inledningen är i alla fall snygg. Fast den hade jag inte behövt se på bio.

                 Truman Capote, ett av namnen som utvecklade New Journalism.
                 - Vilka profiler utvecklar vår tids nya journalistik?

I början av året skrev Andreas Malm en artikel på DN Kultur om Bruce Bawers bok While Europe Slept. I artikeln nämner Malm Johan Norberg som en tongivande kunskapskälla till Bawer, enligt Malm starkt islamofobisk. Malm hävdar att Norberg anser att Sverige kryper för islam och att muslimerna i Sverige är ”oproportionerligt våldsbenägna”. Johan Norberg, sedan många år förespråkare av fri invandring, förkastar Malms påståenden som grundlösa i en replik i samma tidning. På de få ställen i boken där Bawer citerar Norberg handlar det om hans syn på stat, marknad, tillväxt och fördelning. Repliken följs av ett direkt svar där Andreas Malm återupprepar argumenten i sin artikel. Därmed satte han punkt för debatten. I DN alltså. I bloggsfären kokade den för fullt.

Johan Norberg sammanfattar debatten på sin blogg och citerar de stycken i boken där Bawer nämner honom. Utifrån citaten är det omöjligt att dra några slutsatser som ens landar i närheten av de Andreas Malm publicerade i sin artikel. Bloggstödet för Norberg är massivt – även flera vänsterbloggar kritiserar DN. Maria Schottenius, redaktionschef för DN Kultur, blir en måltavla för kritikerna. Programmet Medierna i P1 gör ett inslag om debatten; Maria Schottenius går med på att träffa Norberg med villkoret att Malms artikel inte nämns. Det blir ett märkligt och innehållslöst samtal. Schottenius kallar Norberg för rättshaverist och Norberg ställer frågor till Schottenius om publiceringen av Malms artikel. Frågorna förblir obesvarade. Bloggandet fortsätter, allt mer upprört.

Johan Norberg ges utrymme att skriva en artikel på Expressens debattsida. DN:s islamofobanklagelser framstår som allt märkligare. Maria Schottenius svarar i DN, men inte på det kritiken handlar om, utan på mailströmmen från upprörda bloggare som bombarderat redaktionen med e-post sedan Malms artikel publicerades. ”En jättestor lobbyorganisation” och ”en organiserad kampanj” kallar hon blogg- och mailreaktionerna i en intervju i Medievärlden. Inte alls. Bloggarna är snarare en sund motvikt till inflytelserika redaktioner som DN-Kultur.

Ett annat exempel på bloggmakt jag kommer att tänka på är när utrikesminister Carl Bildt under FN-veckan i New York i september berättade om då han blev felaktigt tolkad i en intervju om FRA som SVT Rapport sände tidigare samma månad. Strax efter att inslaget sänts publicerade Bildt ett inlägg om detta på sin blogg. Snart var nyheten i rullning, Carl Bildt och Rapport-chefen Morgan Olofsson möttes i en debatt i P1:s Studio Ett. Olofsson stod på sig - Rapport hade inte gjort någonting fel. På Rapportredaktionen fördes dock en intern diskussion om FRA-debatten som gick att följa på SVT:s webbplats. Diskussionen resluterade i att  Morgan Olofsson, ungefär en veckan efter inslaget, bad tittarna om ursäkt. Bildt var naturligtvis inte sen att kommentera detta i bloggen.

Debatten på internet spretig, oöverskådlig och okontrollerad. Ibland en nagel i ögat för den som tidigare haft makt att välja vilka röster som ska släppas fram. Många bloggare når visserligen bara ut till en medveten och initierad elit. Men likväl finns de där och tillsammans spelar de en viktig roll för uppmärksamheten kring olika frågor. Jag tror inte att bloggarna är ett hot för den traditionella journalistiken, men de skapar och existerar i en sfär som delvis överlappar de gamla medierna. Det borde vara en spännande utmaning och ett tillfätte till utveckling för den yngre generationens journalister. Röster som annars aldrig skulle bli publicerade är nu en alternativ offentligenhet som ger demokratin ytterligare en grund att vila på.


Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, medier, DN Kultur, Andreas Malm, Maria Schottenius, Johan Norberg, SR, Carl Bildt, FRA, SVT, Rapport, Morgan Olofsson, New Journalism och Truman Capote.