artsy chic

För någon vecka sedan såg jag bröderna Coens nya film "Burn after reading". En av deras bästa. Mer humor än "No country for old men" som också var enormt bra. Brad Pitt är ful, korkad, men (relativt) godhjärtad och oförarglig. På gymmet där han jobbar hittar han en cd med en massa information som verkar tillhöra CIA. Förveckligarna och missförstånde börjar och skruvas upp rejält ju längre in i filmen man kommer. Underbart! George Clooney, Frances McDormand och John Malcovich är också strålande - i synnerhet Frances McDormand! Se trailern här. Filmen kommer till Sverige den 5 november. Missa inte!

Vägverket har presenterat den nya Fru Gårmanskylten. Vad säger man? För det första undrar jag vad kalaset har kostat - och kommer att kosta. För det andra undrar jag på vilket sätt Sverige blir ett mer jämställt land av att siluettmannen som markerar övergångsställena nu har kjol?

Men det blir väl käckt att visa upp när vi får utlandsbesök? Vägverkarna är ju så edgy att orden inte räcker till. Men tydligen var det Mp som kläckte idén från början.

Känner du igen det här stället? Troligtvis gör du det om du någon gång har sett Seinfeld. Det är ju här Jerry, Elaine, George och Kramer brukar hänga. Som ett troget Seinfeldfan var jag självklart tvungen att gå hit. Interiören är inte densamma - det mesta av serien är inspelat i studio. Men diner som diner, konceptet är likadant. Man skulle kunna tro att det det är en riktig turistfälla, men priserna är bra och pannkakorna är himmelska. Med andra ord är Tom's det perfekta stället för en söndagsbrunch i en nästan klichéartad amerikansk miljö. Stället ligger i hörnet 112 gatan och Broadway.

Att komma till en ny arbetsplats är roligt och lite läskigt. Man vet inte rikgt vad som gäller, hur folk beter sig och om det är känsligt att ta någons kaffemugg. Men oftast är det ju mest kul, kollegorna är nyfikna och förhoppningsvis också du på dem. Fast ibland kan det gå över styr, som när nya chefen gång på gång säger med eftertryck: "We are so THRILLED to have you here!" Hjäp! säger jag bara.

Pilates är vansinnigt tråkigt. Ingen peppande musik, bara en massa tekniska rörelser och medveten andning samtidgt som du bokstavligen skopar in magen under 50 minuter. Ändå pinar jag mig igenom passen. Bara för att jag en gång gick på ett pass där instruktören - trots en kornblå, korvskinnstight "catsuit" med långa ärmer och ben - hade en orimligt snygg kropp med långa smala muskler och getingmidja. Det måste vara Pilatesen, jag vägrar att tro att det är genetiskt. I så fall skulle jag ju slösa bort en massa timmar på gymmet helt i onödan.

Ända sedan jag läste Busenkelt har jag hyst någon slags kärlek till Charlotta Flinkenberg. Hon är härlig, rakt på och inte så himla ängslig att göra fel vad gäller mode (även om hon med åren blivit allt mer stilmedveten), socialt eller rent yrkesmässigt. Visst skulle också få piffiga modebloggare lägga upp en sån här bild på sig själva? Jag gillar Charlotta, hon vågra bjuda på sig själv. Sveriges Carrie Bradshaw som hon kallade sig in en intervju. Tja, vaför inte? I alla fall i vissa avseenden kanske. Vi behöver en Carrie i Sverige.

Idag när jag promenerade vid lunchtid längs Lexington Avenue var trängseln olidlig. Knep det hårdaste jag kunde med armen om min knapp- och blixtlåslösa axelremsväska när jag upptäckte att ungefär varannan människa i trängseln bar polisuniform. Låg väskryckarfaktor alltså. Igår var det Obama som var anledning till avspärrningarna, idag besöker Sarah Palin NYC.

Undrar förresten hur många gånger hon har varit i New York, hon verkar ju nämligen inte så berest när det gäller utlandsvistelser i alla fall. Det var inte länge sedan hon fick ett pass utfärdat för första gången. Men å andra sidan äger bara omkring tio procent av amerikanerna ett pass, enligt en relativt tillförlitlig muntlig källa.

Egentligen har jag inte sett särskilt mycket av Sarah Palin, hon är ju inte direkt generös med intervjuer. TV-bolaget ABC:s intervju med henne är den enda jag sett, vad jag vet har hon inte heller ställt upp i någon mer utfrågning. Mycket, mycket märligt.

Idag vädjade Whoopi Goldberg som är en av profilerna i diskussionsprogrammet "The View" (också ABC) att Sarah Palin skulle ställa upp som gäst. "Snälla, vi är inte ute efter att hänga ut dig, vi kommer att ställa schyssta frågor och du får så klart se dem i förväg". Märkligt är det som sagt.

Jag kan inte direkt skryta med att jag sett en massa kändisar sedan jag flyttade till New York. Men någong gång ibland passerar en del mer eller mindre kända ansikten på gatan. Här om dagen såg jag Julia Roitfeld fullastad med shoppingkassar i Meatpackingomårdet:

- Titta I N T E nu, men där är Julia Roitfeld!!
- Vem?? (hysteriskt stirrande fram och tilbaka på diverse trendiga kids i närheten)
- Julia R O I T F E L D! Dotter till Carine Roitfeld, chefredaktör på franska Vogue.
- Hur 17 kan du veta det??
- Hur 17 kan du INTE veta det??

Ja, vad säger man. Åren Gustav Wasa regerade och vem som kom efter honom är som en dimma, eller snarare ett svart hål. Men chefdesigners på Chanel och YSL sitter däremot som en smäck.

Idag är Barack Obama i New York och längs stora delar av Park Avenue spatserar poliser och militär längs kravallstaket. Trafiken på östra Manhattan är en röra och det är fantastiskt skönt att vara fotgängare. Det är en minst sagt turbulent tid för USA och jag kan inte låta bli att undra hur någon just nu kan vilja ta över rodret. 75 000 nya arbetslösa varje månad. 700 miljarder dollar (700 000 000 000 - fler nollor?) som ska rädda, eller snarare skjuta upp, finanskrisen. Inte konstigt att orgaisationer som Röda Korset i USA, som går med underskott och som bland annat lagt ner åtskilliga miljoner på att hjälpa folk som drabbats av orkaner, reagerar när staten plöjer in (lånade?) miljarder i bankerna.

Apropå pk och att se ut som alla andra, kan det vara trevligt att ta en shoppingrunda i Chinatown där det finns en massa små shoppar, självständiga designers med egna butiker, krims-krams och second-hand. Spana i NY Times fotoreportage om shoppingscenen i NYC:s eget Minikina.

Jag gillar verkligen Amelia Adamo. Hennes krönika om vad som är rätt och fel just nu kan vi nog alla (inbillar jag mig i alla fall) instämma i. Ändå fortsätter vi att tycka, klä och leva "så som man ska". Man blir ju så vansinnigt trött på allt som är inne och pk. Det är begränsande, ängsligt och smått totalitärt. I ett litet men trendkänsligt land som Sverige blir det kanske särskilt tydligt. Men jag har märkt en sak. Världen går inte under för att du beställer en kaffe latte efter maten eller äter efterrätten med sked istället för gaffel. I värsta fall kanske några tråkmånsar dömer ut dig som kusinen från landet. Men who cares? Våga vara motvalls och ärlig. Göra gärna en pudel (utan att be om ursäkt!) - eller helst något ännu större - då och då. Påstå inte att du är feminist om du inte är det. Det är så sanslöst tråååkigt med alla som tycker och pratar om samma saker.

Woody Allen sprutar ur sig filmer. Nu har jag ÄNTLIGEN sett hans senaste film Vicky Christina Barcelona. Du behöver inte vara ett Woody Allen fan som jag för att inte bli besviken. Den är bra, riktigt bra. Två unga amerikanska väninnor, Vicky och Christina, åker till Barcelona över sommaren. Där möter de Konstnären och snart blommar passionen, svartsjukan och otroheten. Det är ett alldeles underbart manus med en alldeles, alldeles underbar dialog och strålande vackra skådespelare. Dessutom verkar Woody Allen arbeta med briljanta kostymörer. Precis som man kan se Match Point hur många gånger som helst för det dirskreta, smakfulla och svindyra, engelska överklassmodet, är Vicky Christina Barcelona är en studie i avslappnad och tidlös semesterstil med mycket linne och bomull. Kommer till svenska biografer den 10 oktober.

P1-programmet Medierna sände nyligen ett inslag som handlade om nyhetsvärdering. Fokus i inslaget var en Aktuelltsändning där orkanen Gustav som då var på väg att dra in mot New Orleans fick ett betydligt större utrymme än jordskalvet i Kina (100 000 kineser hemlösa) och översvämningarna i Indien (en miljon människor isolerade).

Räknat i sändningssekunder bedömde Aktuelltredaktionen Gustav (144 sekunder) som sex gånger viktigare än jordbävningarna (23 sekunder) och åtta gånger viktigare än översvämningarna (18 sekunder). DN gjorde en liknande nyhetsvärdering.

Är amerikaners liv viktigare än kinesers och indiers? frågar sig Medierna. Torbjörn Tennsjö vid Stockholms universitet som intervjuas i inslaget menar att nyhetsvärderingen beror på en skev världsbild med grund i rasism och kolonialism. Alla är värda lika mycket uppmärksamhet, anser han. Ganska förenklat och populistiskt egentligen, men svårt att argumentera emot för den som ska leverera den lite mer komplicerade och nyanserade bilden.

På Aktuellt får boven i dramat Janne Lindström frågan om han känner sig närmre en amerikan än en indier. Svaret dröjer, han tycker att frågan är svår. Vem skulle inte göra det? Här riskerade han nämligen att bli en av dem med - för att citera Tennsjö - "rasistisk syn på världen". USA är en supermakt på många områden, mycket som händer där påverkar oss i Sverige. Därför fick orkanen Gustav större uppmärksamhet i Aktuellt än jordbävningarna i Kina och översvämningarna i Indien, resonerar han.

Mia Holmgren på DN förklarar mycket pedagogiskt att Gustav har ett större intresse än vilket oväder som helst på grund av det som hände för tre år sedan då orkanen Katrina som drog över New Orleans fick enroma konsekvenser - för den enskilda samt rent ekonomiskt och politiskt.

Men på något sätt känns det som om förklaringarna till nyhetsvärderingen inte räcker. Det hänger redaktionernas-dolda-agenda-atmosfär över inslaget. Att USA är en stormakt som påverkar våra nyheter duger inte, nej, det är rasimsen och kolonialismen som är utgångspunkten för svensk nyhetsrapportering.

Men är det så konstigt om vi svenskar lättare identifierar oss med amerikaner? De flesta av oss har väl något slags personlig relation till USA genom resor, utbyten, bekanta eller släktingar. För att inte tala om alla tv-program, filmer och annan media som köps in från USA. Det betyder dock inte att en amerikans liv är mer värt än en indiers, även om USA:s politiska och ekonomiska inverkan på Sverige och vår eventuella identifikation med amerikaner påverkar nyhetsrapporteringen.

Och som Sanna Rayman på SvD skriver ska vi inte heller glömma att Kinas förra jordbävning som riskerade att få konsekvenser för OS skildrades betydligt mer ingående i svensk media. "Hur Tännsjös rasistiska och kolonialistiska tolkning spelar mot detta faktum kan man undra", skriver hon.

En liten parentes kring Tennsjös utlägg om en rasistisk syn på världen - omkring 70 procent av invånarna i New Orleans är svarta. Det var också de som drabbades hårdast av Katrina. Omkring 30 procent av invånarna i New Orleans lever under fattigdomsstrecket. Ovan nyhetsbilder från New Orleans efter stormen Katrina.

Nej, det här tror jag inte alls på. Ifrågasätter starkt att reklam skulle vara mer effektiv än PR. Reklam och PR kompletterar i och för sig varann och personligen tycker jag att det är lite förvånande att inte reklam- och PR-människor oftare arbetar tillsammans med sina kampanjer. Men ta det här till exempel. I speptembernumret av amerikanska Vogue ägnas ett långt reportage om Acne - om trendfaktorn, om de skickliga teamet bakom märket och om alla kändisar som älskar Acne. Skulle det kunnat ersättas med ett uppslag annons bland ca 600 andra sidor annonser? Knappast. Och det finns många fler bra exepel på detta. Det finns dessutom en hel del annat att tillföra undersökningens tillförlitlighet också.

Bor man i New York översköljs man av förfrågningar från vänner och ibland perifera bekanta om att köpa diverse prylar som är billigare i USA eller inte finns i Sverige. Ipods, Iphones, antibiotikakrämer och - det hittills mest udda - en trombon. Det var ett jäkla tjafs med trobonen som till slut levererades oskadd någon månad innan vännerna kom över. Trombonfarsen inkluderade bland annat en ambitiös mailväxling, dar nedanstånde mail - helt autentiskt - var ett i skörden:

"Vore otroligt värdefullt om M hade tid att wobbla rörmensureringen
i den amerikanska östra tidszonen eftersom att interfereringen på de
höga tonerna då skulle elimineras utifrån den lokala luftfuktigheten
som råder för tillfället.

Hälsa M och tacka på förhand"

Vad gör man inte för sina kära vänner?

Nej, nej, nej. Karin Magnussons inlägg om att storleken på ditt husdjur och din samhällsklass skulle ha ett samband är det dummaste jag läst på länge. Ju finare du är destor större husdjur resonerar hon och frågar sig hur många som kan kalla sig arbetarklass som äger en Grand Danois eller en Afghanhund.

Är det någon som sett en person med Chanelväska dinglande på axeln plocka upp efter en Grand Danois? I plånboksstinna kvarteren på Upper East kryllar det av Cavalier King Charles-hundar och Yorkshireterriers, det är sällan man ser några stora bjässar (ok, jag medger att det kan finnas en praktisk anledning också, men ändå).

Och att bullterriers skulle vara arbetarklass? Om man vill kalla creddiga medietyper kring Nytorget för arbetarklass, så visst. Hästar och överklass? Ja, men det är väl inte så märkligt med tanke på att de kostar en förmögenhet att hålla.

Men det knäppaste av allt är nog att hon kallar katter för typiskt medelklass. Håller bara med argumentet att medelklassen är den största klassen och katter det vanligaste husdjuret. Katter är för smarta och fritänkande människor oavsett klass. Ta bara Ernest Hemingway, Doris Lessing och vårt eget styrelseproffs Peggy Bruzelius för att nämna några av tusentals klockrena exempel.

Här i New York pågår modeveckan för fullt. Diane von Furstenberg som visade igår kallar sin vår-/sommarkollektion för "Rock Goddess". Som vanligt är klänningarna och mönstrena underbara och smickrande, även om det inte känns klockrent att kalla dem rockiga. Men strunt samma, de är härliga och väldigt "wearable". Såg en dokumentär om Diane von Furstenberg på TV8 i våras. Mitt främsta minne av programmet är att hon sa att kvinnor är mycket starkare än de tror. Hon menade också att få kvinnor utnyttjar sin kapacitet till fullo. Tror inte att hon talade om sig själv. Missa inte hennes fantastiska butik på 14 gatan i Meatpacking district nästa gång du är i NYC. Varning för kontokortshaveri.

Jaques Loussier gör Bach som ingen annan. Lyssna bara på det här. Det är så obeskrivligt vackert.

Niel Strauss som skrev Spelet, handboken i hur man som kille ska ragga för att få napp, har kommit ut med den nya boken "Spelets regler" om hur man träffar drömkvinnan och hur reglerna funkar i ett förhållande. Känner mig lite skeptisk till konkreta tips och tekniker för hur man får napp. Fast visst, det kanske kan vara en bra start för den som är inbunden. Men att misstänka att en kille som tar kontakt har läst Strauss böcker från pärm till pärm är en riktig turn off. Eller vad säger ni om den här:

Sitter i Central Park och skriver dagbok. En svettig joggare springer förbi min filt ett antal gånger. Inget som jag direkt lägger märke till förrän lite senare. Plötsligt stannar han till om slänger ur sig på brittisk engelska:

- Do you find it better to write in the afternoon than in the morning?
- Excuse me?
- Do you find it better to write in the afternoon than in the morning?
- Oh, this is just my journal - I'm not writing every day so I wouldn't know. Why?
- I'm writing a book and I usually get up at least three hours before work to write - mornings work best for me. I'm working at Bloomberg, if you like writing you might find it interesting to see our news desk?

Äh, jag vet inte. Det känns så himla konstlat med pick-up lines. Vad hände med "Hej" och en komplimang?

Nu blir jag ledsen. Det är så tråkigt att sitta på andra sidan Atlanten och läsa om sina favoritspots i Stockholm som konkar. Street och Nitty Gritty. Måste säga att jag blev ganska förvånad - särskilt Nitty Gritty som har funnits i så herrans många år. Enligt en statlig undersökning blir bara två av tre svenska modeföretag äldre än tre år och på sju år har hälften försvunnit. Vad är det för fel? Svenskar som anses vara så medvetna och trendiga?

Är inte jokern i The Dark Knight rätt lik Torsten Flinck? Personligen tycker jag att likheten är slående - inte bara utseendemässigt - kroppsspåket och, som jag inbillar mig, personligheten finns också där. Heath Ledger som jokern är hur som helst briljant - en av anledningarna till att den senaste Batmanfilmen är ganska fantastisk. Sorgligt att han inte lever längre.

Nan Goldin, amerikansk fotograf, berör. Hennes bilder är berättelser om livet, vänner, platser och händelser. Missbruk, sjukdom och våld förekommer inte sällan i Nan Glodins fotografier som inte viker för att illustrera det svåra i tillvaron. Kulturhuset i Stockholm visar nu en samlingsutsällning av hennes arbete fyrtio år tillbaka i tiden.

Stockholm är bäst på caféer. Mitt favoritställe var tidigare Café Lola på Renstiernas gata, nu när det är sålt är jag mer tveksam. Det finns så många bra och mysiga caféer i Stockholm och det är svårt att hitta lika bra fikaställen i New York. Men visst finns det, man får leta lite mellan alla Starbucks bara. Starbucks ska förresten stänga omkring 600 coffee shops i USA nästa år, i Australien ska de tydligen slå igen helt och hållet. Det finns kanske en ljusnande framtid för små personliga, lokala caféér?

Ovan en målning av Edward Hopper - titeln är ganska härlig: "Tables for Ladies"

Den här damen är värd en bild eftersom hon är så snyggt klädd på ett avslappnat sätt. Gillar sandalerna, jeansen med dragkedja, det mjuka linnet, den korta jackan, hatten och färgskalan. Chict helt enkelt.

Så här cool kan bara en katt se ut i fiendeland. Canine Style är precis som det låter - en shop för hundar med stil. Personligen har jag aldrig riktigt förstått grejen med att klä på sina husdjur människoliknande kläder. Men visst det kan ju se rätt kul ut, även om djuret i fråga ser aningen beklämt ut. Hur som helst ligger det alltid en stor, randig katt i butikens skyltfönster. Det är inte lätt att få en bra bild eftersom det aldrig skulle falla honom in att fjäska för förbipasserande. Men han ser nöjd ut och verkar mer vara store manager än husdjur - till skillnad från kunderna alltså. Canine Style ligger på Lexington Avenue vid 81:a gatan.

Chanel är väl kanske den ultimata lyxen och är svårt att återskapa med billigare alternativ. Så här ska vi se ut i vinter enligt modehuset. Chanel har inte mindre är fyra butiker med lite olika inriktningar i New York - sightseeingstopp för alla modeintresserade. Nästa år kommer filmen Coco avant Chanel, regisserad av Anne Fontaine, med Audrey Tautou som ung Coco innan hon blev berömd. Spännande!