artsy chic

Det behövs fler helgdagar på hösten! Därför gillar jag Thanksgiving. Man äter och äter. Själv firade jag gårdagen i New Jersey med två trevliga damer. Vi åt och åt och tittade på TV. Kravlöst och mysigt.

Idag är det Black Friday, en HYSTERISK readag (men flera butiker och varuhus hade som sagt tjuvstartat rean). Macy's öppnade klockan 04.00 imorse, köerna till varuhuset började låååångt innan dess. Rätt obegripligt. Själv har jag hittills aldrig satt min fot där eftersom de marknadsför sig som "The Word's Largest Store" vilket känns rätt skrämmande.

Efter Nasdaq flanerade jag hemmåt längs Femte avenyn och vek sedan av till Madison avenue som inte är direkt prisvärd oavsett reaprocent. Slank bland annat in på Calypso som har en hel del underbara plagg. Prövade en färgsprakande sidentopp i kimonostyle bara för att bevisa att den inte skulle klä mig. Självklart var den fabolous. Dessutom gick den att knyta på tre olika sätt! Nu har jag alltså myror i huvudet.

                         Potent.

                         Här inne var vi. Nedräkningen visades på bla på Fox.

                         Carrie på väg till öppningen av börsen.

Idag hände något vääälidgt Carrie Bradshaw, fast med färre piffiga människor. Jag var med och stängde Nasdaq på Times Square! Det är lite överdrivet, Lynn Brooks grundare av organisationen Big Apple Greeter, stängde börsen idag och hade bjudit med några till Nasdaqs broadcasting studio. Hon höll ett två-minuterstal och sen skrek vi alla i kör: TEN, NINE, EIGHT, SEVEN...!! Allt var över på en kvart; rappt, sorglöst och amerikanskt. Jag gillar sånt. Det enda som var synd var att jag inte kunde fälla Samantha Jones replik eftersom Nasdaq inte har någon floor trading:

"I love the stock market. A room full of screaming, sweaty men, all trying to get it up."


Läs gärna vad andra bloggare skriver om Nasdaq, börsen, New York, Sex and the City, Sarah Jessica Parker och Carrie Bradshaw och Samantha Jones.

I morse stod jag i en proppfull hiss. Tystnaden var tät, som den är i hissar. Förutom en liten korpulent man som stod och pratade med sig själv; en falsettröst och en mörkare. Fasettrösten blev tjatjigare och tjatigare tills basrösten lackade ur. På 22 våningen gick han av, konversationen verkade då ha övergått till ett gräl. Man hörde rösterna försvinna då han avlägsnade sig mot kontorsrummen och hissdörrarna stängdes. Så var det bara jag och en annan man kvar i hissen. Vi log lite förläget mot varann. "You gotta love New York", sa han menande. Det får bli dagens citat.

Nämen! Nitty Gritty har återuppstått! Vilken tur. Kan inte påstå att jag tillhör deras mest frekventa kunder men reorna är  himla trevliga. Apropå reor pågår höst- och vinterrean i New York för fulla muggar. Snopet för dem som tänkt sig åka hit och fynda efter nyår, men desto trevligare för alla som kommer för att julhandla, besvikna över den höga dollarn, och så *poff* är allt på 50 procent.

I söndags såg jag Ivanka Trump prova reaskor på Barney's. Fastighetsmarknaden har visserligen gått ner, men jag skulle nog gissat att hon snarare förbeställde från kollektionerna än sprang på varuhusreor, men vad gör man inte när det är lågkonjunktur?

Efter en och en halv månads förkylning är man inte direkt i någon fysisk toppform (inte för att jag var det innan heller, men ändå). För att mjukstarta träningen gick jag därför på Restorative Yoga, som i beskrivningen av passet lovade anti-aging-effekter. Bra inför 30-årsdagen, tänkte jag. LJUVLIGT.  Under en timme låg man under en filt och lyssnade till den mest behagliga stämma jag någonsin har hört som talade om djupavslappning och hur världen kan bli lite vackrare genom positiva tankar.  Då och då gick hon, instruktören alltså, runt i salen och gav var och en ansikts- och fotmassage (i den ordningen tack och lov). Min nya söndagsrutin från och med nu. Enda kruxet var att jag var pigg som en mört när jag skulle gå och lägga mig samma kväll.

När man tror att Louis Vuittons logga är så uttjatad som den kan bli på väskor, plånböcker och nyckelringar, kommer den här Thanksgiving-/julutsmyckningen som är jättefin. Hela Lous Vuitton-huset på 5e Avenyn är dekorerat med LV-mönstret - färgglatt och lekfullt.

                        Kosherkorv i Central Park. Gott, men fingrarna håller på att ramla av

I helgen var det riktigt kallt. Bara 2 minusgrader, men enligt väderrapporten skulle det kännas som minus 20 på grund av vinden. Och det gjorde det verkligen. Nästan så att man önskade lite mer global warming.

                         John Lennon klarade sig utan bidrag.

- Hur ska Sverige bli en ledande kulturnation? Det är alltid bra att sikta högt, men målet att bli en världsledande kulturnation känns en aning apart. Jag undrar om man ens har varit utanför landets gränser om man tror att det är möjligt. Man blir lite fnissig när man tar del av målet med skuggutredningen, det vill säga den alternativa utredningen, signerad en rad kulturarbetare, till regeringens kulturutredning.

Per Gudmundsson har skrivit en bra och bitvis jätterolig ledare om Skuggutredningen. De exempel från Skuggutredningens förslag han lyfter fram hör väl till de tossigaste (får man hoppas). Men ändå, de ger en bild av hur oprecist tankarna går när det gäller att ge konkreta idéer på hur svensk kultur ska bli världsledande.

Två av förslagen som fick tårarna att spruta när jag läste Gudmundssons ledare:

1. "Ganska vanlig är tron att statliga satsningar på kulturlivet betalar sig genom ökade skatteintäkter och fler jobb. En skådespelare ser därför helst en satsning på den personalintensiva filmen – ”till en början minst trehundra filmer om året.” - I så fall är jag beredd att bli skådis själv, verkar rätt kul. Och kvalitetskraven kan ju inte vara allt för höga om det ska produceras så många filmer.

2. "En annan skådespelare ser samma samband. ”De pengar som man satsar kommer tillbaka. Ju mer man satsar desto mer kommer tillbaka”. - Men vad bra! Då har vi ju lösningen till den perfekta ekonomin. Staten anställer alla människor - ju mer man satsar desto mer kommer tillbaka.

Jag är för stora satsningar på kulturen, både från privat och offentligt håll. Det är underbart att leva in en stad där tusentals och åter tusentals olika kulturuttryck blomstrar. Men som konstnär är det tufft att slå sig fram i New York (precis som det är överallt) och det är (tack och lov) inte medelmåttorna som märks på kulturscenen, vilket skulle vara en överhängande fara om staten gick in med garantilöner (hur nu det skulle finansieras) till alla kulturarbetare som inte kan försörja sig på sin konst.


Läs även andra bloggares åsikter om Skuggutredningen, Per Gudmundsson, Kultururedningen, kultur, politik, regeringen.

Med risk för att låta pekoral tycker jag att naturen ofta skapar de vackraste möstrena. Skulle kunna tänka mig en en puffig sidenkjol, mycket tyg och mycket veck, med liknande former och färger som ovan. Mycket snyggt till ett par svarta Louboutin pumps och en svart topp.

Löven i trädet nedan ser ut som tusen japanska, vikta pappersfåglar. Vackert. Bilderna är tagna i Central Park för en dryg vecka sedan. Nu är det lite sent för "leaf hunting" - idag är det minus 3 grader. Kallt! I lördags var det däremot +18 och man såg en hel del shortsben spatsera omkring på stan.

De bästa hamburgarna jag ätit i New York är de på JG Melon som ligger på Upper East Side, 3 avenyn vid 74:e gatan. Himmelska är de. Och pommes fritsen är inte strimlade, utan räfflade och skivade potatisar. Mycket godare. För den som vill se locals är stället också perfekt - JG Melons är en gammal Upper East-institution, men få turister hittar hit. Publiken är blandad, men på söndagarna spottar man ofta unga paret (hon i hästsvans och pastellfärgad cashmeretröja + pärhalsband, han i utstoppad rutig eller blå buttom-down-skjorta) med svärföräldrarna i släptåg. Priserna är faktiskt lika bra som maten.

Varje gång jag går förbi Barney's måste jag sticka in huvudet och titta på Jennifer Meyers underbara halsband. Lagomlånga, superfinlänkade kedjor med ett runt, diamanbestrött litet hänge. Fast jag tycker bäst om vitt guld, för den som undrar.



Och, while I'm at it, Barney's har också kanske världens finaste ringar. Knappnålstunna ringar med pyttesmå diamanter runt om. Och de finns med svarta diamanter! Fast återigen - för den som undrar - tror jag att jag tycker jag bäst om vit platina och "vanliga" dimanter. Tyvärr blev jag lite nedslagen av priset när jag av en händelse surfade in på barneys.com och kollade. 2 700 dollar (före skatt dessutom). Suck.

...är en av mina favoritskribenter. Igår kväll satt jag och läste en dryg veckogammal DN-kultur och slogs återigen av hur skicklig och berörande han är. Eftersom jag inte hittar krönikan på dn.se är jag helt fräck och publicerar texten direkt här på bloggen:

En mild natt. Göran Rosenberg på sen promenad i ett nytt Amerika.

Klockan är två på morgonen i Amerika den 5 november och jag promenerar från det nybyggda Sverigehuset på bästa strandtomten i Washington DC till mitt hotell några kvarter längre bort. Natten är mild och det regnar lägg och Barack Obama har just valts till USA:s nästa president.

Jag har promenerat samma väg varje dag i snart en vecka nu och varje gång passerar jag en tiggare som sitter hopkurad och orörlig med en pappmugg utsträckt i luften. Han är vit och har tovigt skägg och en gråsmutsig täckjacka över en sliten t-shirt och jag får för mig att han är en Vietnamveteran som farit illa.

Det finns många tiggare i Washington DC, men just den här mannen har satt sig på en strategisk plats, vid ena fästet till en bro som jag inte kan undvika att passera, och han sitter alltid där, i samma position, orörlig.

Också nu, klockan två på natten den 5 november 2008.

Jag har aldrig gett honom något, tänkt att han är amerikanernas problem inte mitt. Dessutom härdat mitt kallsinne med att han röker. Folk som tigger ska köpa bröd för pengarna, inte cigaretter.

Nattluften genljuder av tutande bilar och glädjetjut. Händer med Obamaskyltar sträcks ut genom takluckor och sidoföntster. Grupper av ungdomar drar sjungande och stojande förbi på Pennsylvania Avenue i riktning mot Vita huset. Blickar glänser. Ansikten ler. Någon tar mig lätt i armen, som för att dra mig med.

Ja, natten är mild, människorna är milda och jag är på intet sätt oberörd.

Någonting stort har hänt i Amerika denna natt, och alla känner det, och alla ger sig ut i natten för att inte vara ensamma om att känna det, och alla söker varandras blickar för att börja försöka förstå vad det är, och jag känner att det här är natten då ett nytt Amerika faktsikt verkar möjligt, ett snällare och mildare Amerika, a kinder and gentler America.

Inte som den tomma valslogan George Bush den äldre en gång lanserade och svek, utan som den nyfödda politiska dröm som denna natt sakta börjar ta amerikanerna i besittning.

Gruppen av ungdomar drar vidare genom natten.

Jag vänder tillbaka över bron och lägger fem dollar i pappmuggen.

Den här natten är Amerikas tiggare också mitt problem.


Andra bloggare om USA, Göran Rosenberg, Barack Obama, Presidenvalet.

Det är så fint med alla små skyltar med korta meddelanden på parkbänkarna. Oftast har jag ingen aning om vilka personerna som står omnämnda är, men det spelar ingen större roll, det känns rart och personligt.

Michelle Obamas klädval skärskådas så klart. För det mesta är hon ursnygg, men klänningen av Narciso Rodriguez som hon bar under valkvällen fick en del kritik. Här en bildserie i NY Times på USA:s nästa First Lady.

Kolla in vad andra bloggare skriver om Michelle Obama, Narciso Rodriguez, NY Times, mode.

I fredags hade nya Bond-filmen premiär i USA. Recensenterna har varit ganska ljumma i sin kritik, men sen Daniel Craig blev Bond höjdes i alla fall intressevärdet i mina ögon. De flesta damer jag talat med verkar instämma, medan en och annan mansröst inte tycker att han är tillräcklig "classy" - för mycket muskler, för lite stil. Nope. Jag håller inte med.

Den kalejdoskopiska inledningen till Casiono Royal är bland det snyggaste jag sett. Min favoritreplik är så klart när bartendern frågar om han vill ha sin martini "shaken or stirred":

"Do I look like I give a damn?"

Självklart måste man också se "Quantum of Solace".

Taggar: James Bond, Daniel Craig.

Ett halvt kilo gojibär för 9 dollar får man nog kalla bra pris. Och enligt Chinatownapotekaren skulle de dessutom vara extra bra kvalitet, så nu ska sexveckorsförkylningen (som jag hävdar kommer från Sverige) äntligen bort. Nästa gång - om man vill slå på stort - kanske man vågar prova någon av alla mystiska, trokade svampar och rötter à 300 dollar hektot.

I går kryllade det av HÖGLJUDDA, öldrickande herrar i kamoflageoveraller på en vanligtvis ganska lugn bar där jag och några förbryllade vänner försökte överrösta oväsendet. Idag, 24 timmar senare, trillade poletten ner. Det var ju Veteran's Day!

För mig är manikyr lite av den ultimata lyxen. Därför har jag heller aldrig gjort manikyr. Tills nu. 13 dollar inklusive skatt etc. 13 dollar spenderar man ju gladeligen på en massa annat tjafs utan att blinka, så varför skulle det vara så syndigt med manikyr? Nu lägger jag alla sådana skuldkänslor bakom mig. Men känner jag mig själv rätt kommer jag sitta där framför tv:n och knåpa nästa gång igen. Det är faktiskt ganska så trevligt också.

Obama är inte så lite av en stjärna. Förväntningarna på en av snart världens mäktigaste män är enorma. Han är ung, högintelligent, engagerad, en sann idealist samt en makalös talare och skribent. Dessutom är han snygg och har en lika snygg familj. När får vi se några nya, fräsha namn bland de svenska profilerna?

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Barack Obama, Mona Sahlin och Lars Ohly.

Hanna Sofia Öberg bodde på en svensk flyktingförläggning i Hultsfred under ett år. Hon mötte människorna och fick se en del skrämmande ansikten i den byråkratiska processen. Boken Glömda är en rapport om kvinnor och män, barn och gamla som tillbringar sin tid, ibland år, i en vakumliknande miljö under oviss och nedbrytande väntan på asyl.

I början hakade jag upp mig på det stilistiska som ibland haltar. Men personbeskrivningarna, iakttagelseförmågan och känsligheten inför den bortglömda och av många föraktade värld som en flyktigförläggning är, kompenserar. Snart gick det inte att lägga boken ifrån sig. Under några strålande vackra septemberdagar i här New York reciterade jag upprört långa stycken ur boken och talade oupphörligt om Migrationsverket, svensk flyktingpolitik och rasism till min mans stora förtret.

Det är svårt att läsa Glömda utan att vilja hugga huvudet av varenda tjänsteman på Migrationsverket. Det är naturligtvis inte individerna som är onda, utan den långa asylprocessen som är grym och nedbrytande. Men, för att nämna ett av flera exempel, vad sägs om 26-åringen, med Migrationssverket som första möte med arbetslivet, som tycker att ”det här med avvisningarna” är den roligaste biten med jobbet?

Hanna Sofia Öberg berättar ett antal människors historier och drömmar. De kommer från olika länder, har olika öden och bakgrunder och får liv genom hennes förmåga till förtrolighet och inkännande, utan att släppa den journalistiska rollen. Den berättelse som kanske berör allra starkast är Edona, född i Tyskland med föräldrar från Kosovo, som varit på flykt under hela sitt tioåriga liv. Öberg lär känna flickan och hennes familj först när de fått sitt definitiva avvisningsbeslut från Sverige. Den ensamstående mamman som lider av posttraumatisk stress är enligt FN för sjuk för att återvända till Kosovo, Edona tar själv hand om sin mamma och sina tre yngre syskon. Först när mamman tvångsintas på psyk reagerar Socialen och placerar de fyra barnen i ett akuthem.

Öberg lyckas göra ett granskande reportage i bokform, med en personlig vinkel, stark egen närvaro och reflektion. Som journalist på Norrköpings tidningar har hon skrivit flera reportage om människors vanmakt, Migrationsverket och Sveriges så kallade humana flyktingpolitik. År 2006 belönades hon med Röda Korsets journalistpris. Glömda är en bok att läsa på skolorna och universiteten för att ta död på myten om att svårt deprimerade barn spelar apatiska för att öka sina chanser att få stanna i Sverige. 


Läs gärna vad andra bloggares skriver om flyktingar, flyktingpolitik, asylprocessen, Migrationsverket, Hanna Sofia Öberg och Glömda.

För ett tag sedan såg jag "Rachel Getting Married". Med tanke på titeln och att Anne Hathaway spelar huvudrollen är det lätt att tro att det är en romantisk komedi om man inte känner till något om filmen. Det kunde inte vara mer fel. "Rachel Getting Married" är ett dunkelt amerikanskt familjedrama med en nattsvart historia.

Två systrar och en kompicerad syskonrelation står i centrum: Hathaway som missbrukare och Rosemarie DeWitt, Rachel, som storasystern som ska gifta sig. Båda spelar fantastiskt bra. Det känns ärligt och (för att vara en amerikansk film) osminkat.

Däremot har i alla fall jag hunnit tröttna på den superskakiga handkameran som i Rachel Getting Married är väldigt påtaglig. Sedan är parallellerna till Thomas Vinterbergs "Festen" från 1998 förbluffande många. Fast Rachel Getting Married är lite gladare och lite mer nyanserad. Framför allt är slutet (tack och lov) mer av en happy ending. USA goes festen alltså. I Sverige har Rachel Getting Married premiär den 5 december.

Kolla in vad andra bloggare skrivit om Rachel Getting Married och Anne Hathaway.

Igår kväll ägnade Saturday Night Live två timmar åt politisk satir i ett specialprogram inför presidentvalet. Roligare än så här blir det inte. Här kan man se sketcherna i efterhand. Den här scenen där Mr Bush försöker hjälpa John McCains och Sarah Palins kampanj är en av de bästa.

SvD har ett bildspel på kändisar som röstar på Obama respektive McCain. Bland republikanerna är det idel medelålders+ män, vilket känns lite talande.

Apropå politisk satir är den här gamla bilden ganska roligt. What's going on egentligen?



Läs gärna andra blogginägg om Saturday Night Live, USA, presidentvalet, George Bush, John McCain och Sarah Palin.

Idag är det alltså Election Day. Här en underbart klipp från Family Guy om obeslutsamma väljare.

Igår var det maraton och vi stod och hejade för fulla halsar på alla svenskar som sprang mot målet i ett höstsoligt Central Park. Kanske ett femtontal under den dryga en och en halv timme vi stod och hejade - de första blågula vi såg måste fått riktigt bra tider och varit bland de 100 första av de 37 000 som sprang loppet. Högst upp Paula Radcliffe - på väg att springa ur bild - från England som vann damernas.

I fredags var det Halloween och tyvärr blev det inte så mycket spännande bilder som jag planerat. Bland kostymerna kryllade det av sexiga djävular, sexiga poliser, sexiga sjuksköterskor, sexiga katter, sexiga bunnies och klassiska monsteroutfits (det senare bara bland manliga utklädda så klart) inhandlade på närmsta Ricky's. Lite väl förutsägbart.

Men så fanns det så klart en del kreativa uppstickare som knåpat ihop sina dräkter själva. Med valet i antågande såg man också en hel del politiker, jag tror Sarah Palin var mest populär. Enligt en kollega var Halloweenparade i New York betydligt mer artsy för ca 20 år sedan. Låter kul, men å andra sidan, vem har tid att lägga veckor på en Halloweenoutfit idag?

Scen: butik i Soho med lördagsshoppare. Jag sitter på en bänk och läser min bok (Angela's Ashes), Cissi shoppar. Plötsligt: Jag hör en upprörd kvinna och en säkerhetsvakt halvbråka bakom några klädstänger. Hon hävdar att han felaktigt anklagat henne för att stjäla. Kvinnan stormar ut ur butiken.

Ett par minuter senare kommer hon tillbaka gråtande: "WHY did yo pick ME??" Jag har slutat läsa, mina öron är på helspänn.Modigt att hon kom tillbaka tänker jag. Cissi kommer med en kasse, vi är redo att gå. Plötsligt hör man från någon som verkar vara butikschefen: "We both know it was just a matter of time before you would steal anlyting. We have items worth 3-400 dollars, we have to check suspect people". Mycket skumt, känns som scenen i Pretty Woman där Julia Roberts bli nekad att handla i en butik på Rodeo Drive. Vi blir stående och vet inte riktigt vad vi ska göra.

"Did they check your bags??", frågar kvinnan plötsligt och vänder sig mot oss. "Öh, no...", säger vi. "Then why did you check me??" frågar hon butikschefen och vakten igen. Samma konstiga svar. Vi börjar småprata lite med kvinnan och drar oss ut i butiken tillsammans. Säger att vi förstår att hon är upprörd, att vi är ledsna för hennes skull, att hon måste berätta för alla hon känner - vilken dålig PR för butiken. Plötsligt är vi omringade av ett kamerateam från ABC som gör ett program om hur männsikor reagerar i olika situationer. Svart kvinna som blir grundlöst anklagad för snatteri. Gravid kvinna som beställer en drink i en bar. Ska sändas om en månad. Hjälp! Hade man vetat det här skulle man ju piffat till sig lite.