artsy chic

Stubbs & Wootton lyckas skapa ett ha-begär för handbroderade tofflor och skor. Kundkretsen känns en aning konservativ, men skorna är kreativa och lekfulla. Räkna med omkring 900 dollar för ett par. Stubbs & Wootton i New York ligger på Lexington Avenue vid 74:e gatan. Även om priserna är rätt sannslösa är den tjusiga butiken (som också har handbroderade väskor!) värd ett besök.

Ikea som öppnade i Brooklyn i den 18 juni är som Ikea i Barkarby, fast lite roligare. Gratisbåtar går fram och tillbaka mellan Wall Street på Manhattan och Brooklyn. Utöver själva transporten är det en liten mini-sightseeing att ta båten som ger en vy över Manhattans strand och Brooklyn Bridge.

Det är rätt kul att se hur folk flockas undrande över hyllan med osthyvlar - kan det vara jättestora potatisskalare? Svenskt godis är ju också trevligt. "Vad är egentligen det där för tabletter?", undrade en nyfiken kassörska och pekade på ett kit med fyra Läkerolaskar. "I think they're supposed to be refreshing", svarade mitt sällskap med famnen full av Ahlgrens bilar.

Metro New York hade en rätt rolig artikel tidigare i sommar som handlade om Eurostarka européer som åker till New York på semester nu när dollarn är låg.

Hur känner man igen dem?

• Paris-tjejen klagar över maten och kastar elaka blickar på förbipasserande på gatan.

• Det gifta brittiska paret pratar högt (roligt skrivet tycker jag - engelsmännen brukar själva tala om jänkarna som väldigt LOUD), ber konstant om ursäkt, har fula solglasögon samt kommenterar matportionernas storlek och hur billigt allt är.

• De tyska grabbarna, aldrig utan back-packs och gärna med oanständigt korta shorts, stirrar liiite för länge på de andra passagerarna i tunnelbanan och har ingen känsla för "personal space".

När jag läste artikeln fick jag lust att maila en komplettering till journalisten om hur man känner igen en svensk, men kom inte riktigt på något som kändes klockrent. Ändå kan man som svensk känna igen en annan svenne på flera mil. Men varför? Tror att det är något med blicken, kroppsspråket och....hela uppenbarelsen.

Att återinföra entréavgifter på muséerna var ingen hit. En majoritet av svenskarna är för fri entré på de statliga muséerna, även en stor del av de borgerliga väljare. När man införde fri entré ökade besökarna på många muséer med över 80 procent. På flera muséer i Stockhom minskade besökstalen med omkring 35 procent när slopade detta, även om det skett en viss återhämtning det senaste året.

Nu vill Folkpartiet i Göteborg återinföra gratis entré på muséerna i stan. Grunden till förslaget är att de folkvalda i kommunfullmäkige tycker att det "krävs en lyhördhet mot vad invånarna efterfrågar" för att kunna utveckla kulturutbudet. Bra.

Fri entré på muséerna var ett välkommet initiativ, det ökade som sagt antalet besök kraftigt - utställningarna sågs av fler och lokalerna utnyttjades bättre. Kostnaden för reformen var jämförelsevis liten för staten och skattebetalarna.

På flera muséer i New York finns en föreslagen entréavgift, men besökarna betalar så mycket eller så lite de vill för sin biljett. Detta skulle kunna vara ett alternativ om man inte återinför fria entréer på muséerna. Fri eller frivilligt stor entréavgift  gynnar både turismen och öppnar dörren till statligt finansierade kulturskatter för allmänheten.

Madonna, nyss fyllda 50, har kickat igång sin åttonde världsturné - men Sverige står inte på konsertlistan den här gången heller. Trist! DN bland andra, har recenserat premiären i Cardiff som lite förvånande nog inte var slutsåld:

"Plötsligt säger Madonna att det är dags för publiken att önska låtar. En jättestadion av människor skriker i munnen på varandra och till ett enkelt trumkomp börjar hon sjunga en stump av "Express yourself". Sen avbryter hon sig med att säga "Fuck that shit! Det är jag som bestämmer. Jag väljer låtarna!" Och börjar hamra på en elgitarr så att den tre år gamla superhitten "Hung up" startar i ren garagerock." Publiken jublar dock som mest när de gamla 80-talshitsen spelas.

Woody Allens senaste film "Vicky Christina Barcelona" har nyligen haft premiär i USA. Många kritiker har jublat och jämfört den med Match Point - en fantastiskt bra och ganska ångestladdad film.

Här är några utdrag ut Woody Allens underbart roliga dagboksanteckningar från filminspelningen:

2 april:

Offered role to Scarlett Johansson. Said before she could accept, script must be approved by her agent, then by her mother, with whom she’s close. Following that it must be approved by her agent’s mother. In middle of negotiation she changed agents — then changed mothers. She’s gifted but can be a handful.

5 juni:

Shooting got off to a shaky start. Rebecca Hall, though young and in her first major role, is a bit more temperamental than I thought and had me barred from the set. I explained the director must be present to direct the film. Try as I may, I could not convince her and had to disguise as man delivering lunch to sneak back on the set.

30 juni:

Scarlett came to me today with one of those questions actors ask, “What’s my motivation?” I shot back, “Your salary.” She said fine but that she needed a lot more motivation to continue. About triple. Otherwise she threatened to walk. I called her bluff and walked first. Then she walked. Now we were rather far apart and had to yell to be heard. Then she threatened to hop. I hopped too, and soon we were at an impasse. At the impasse I ran into friends, and we all drank, and of course I got stuck with the check.

25 augusti:

Directed Javier in emotional scene today. Had to give him line readings. As long as he imitates me he’s fine. The minute he tries his own acting choices he’s lost. Then he weeps and wonders how he’ll survive when I’m no longer his director. I explained politely but firmly that he must do the best he can without me and to try to remember the tips I’ve given him. I know he was cheered because when I left his trailer, he and his friends were howling with laughter.


Hoppas att Woody Allen fortsätter spotta ur sig (bra) filmer i många år till!

Septembernumret av Vogue är en bibel, rent omfångsmässigt alltså. Det är knappt att man mäktar med; av 798 sidor skulle jag uppskatta att minst 650 sidor är vikta till reklam - innehållet drunknar i det massiva annonsomfånget.

Hur som helst ängar Vogueredaktionen två och en halv sida åt ett hyllande reportage om svenska Acne: Vogues Jane Herman har besökt Stockholm och träffat Jonny Johansson och resten av teamet bakom företaget. "Välkommen, Acne!" lyder rubriken.

Det är alltid roligt att läsa om Sverige från ett utländsk perspektiv: "On the way to the baggage claim in Terminal 5 at Stockholm-Arlanda Airport, there is a passageway wallpapered with billboard-size photos of celebrated Swedes. It's called the Stockholm Hall of Fame, and honored here are the country's pride - Her Majesty Queen Silvia, Alfred Nobel, Björn Borg and Greta Garbo. ABBA, too, is part of this welcoming committee, as are the Olympic gold medalists and many more national treasures who, if you're not Scandinavian, might semm totally obscure - handball prodigy Staffan Olsson? Pop singer Kayo?" (Ja, ibland undrar man ju hur de tänker - människorna på LFV/Arlanda alltså)

Resten av artikeln ägnas åt att berömma Acne:

"Acne, pronounced "ACK-nay" by the locals, stands for Ambition to Create Novel Expressions. It's bets known för in the in the States as a denim line, but in reality jeans aren't even the half of it. Acne, the enterprise, is a collective ideas machine powered by a diversely, talented and, it's worth mentioning, drop-dead-beautiful team of designers and agens."

Visst blir man ganska stolt?

Låter det konstigt att kombinera sushi med jalapeno, mango eller ananassalsa? Det är faktiskt jättegott och även om korsningen japanskt-brasilianskt känns otippad så är den kanske inte så konstisg eftersom världens största japanska befolkning utanför Japan bor i Sao Paolo i Brasilien.

Hur som helst är Sushi Samba verkligen värt ett besök, restaruanden i the Village ligger på nummer 87, Sjunde avenyn. Det är en stor och färgglad restaruang, men två våningar, två barer samt en uteterass. Personalen är ganska "säljig", men det går bra ändå.

Den här Genesislåten från 1987 passar bra på en fredag. Av någon anledning tänker jag på yuppies, Wallstreet, stora hår, axelvaddar, skrikiga cocktailklänningar och röriga börsgolv när jag hör den. Helt enkelt "too much is just not enough" som en viss designer brukar säga.

Just nu pågår utställningen "Artic Hysteria: New Art from Finland" med 16 samtida, finska konstnärer på P.S. 1 Contemporary Art Center i Quees. P.S 1 är ett av de äldsta konstcentra i USA och tillhör numer MoMA. "The artists will introduce New York audiences to outlandish visions of aliens, utopias, animals, and psychedelia", skriver konstcentret om utställningen. P.S. 1 visar dessutom en utställning med tre verk av Olafur Eliasson - bland annat ett vattenfall som rinner uppåt, "Reversed Waterfall".

Gap är inte direkt en kedja man hoppar högt av, men de har en del intressanta samarbeten. Exempelvis sommarens T-shirtkollektion designad av 14 inflytelserika och samtida konstnärer. Förutom svenska Hanna Liden, ovan på bilden i egendesignad T-tröja, har Chuck Close, Jeff Koons, Marilyn Minter, Kiki Smith, Cai Guo-Qiang, Barbara Kruger, Ashley Bickerton, Kenny Scharf, Glenn Ligon, Rirkrit Tiravanija, Kerry James Marshall och Sarah Sze formgivit motivet på varsin T-tröja.

Den franske designer Pierre Hardy som vanligtvis gör otroligt snygga skor och stövlar, gjorde en sommarkollektion med sandaler och "wedges" till samma kedja, som jag peronligen inte var jätteförtjust i. Men fler spännande samarbeten är nog att vänta, det verkar ha blivit självklarhet för många kedjor och varuhus som vill hålla uppe sin modestatus.

TV-serien Weeds är nu inne på sin fjärde säsong och jag måste säga att jag tycker att den är rätt bra även om den inte når upp till samma nivå som några av HBO's populärkulturella mästerverk, exempelvis Sex and the City och Sopranos. Men Weeds är skruvad på ett underhållande sätt och även om jag inte riktigt får kläm på karaktärerna gillar jag dem. I korta drag handlar Weeds om den ensamstående mamman (änkan till och med) Nancy och hennes halvstora söner, Silas och Shane.

Som alltid när Suburbia skildras kokar det under ytan av intriger, otrohet och dramer. Handligen kretsar kring Nancy, tidigare hemmafru, som i början har det så  knapert efter makens död att hon börjar sälja marijuana och senare i serien själva odla Cannabis. Den första kundkretsen är grannfruarnas äkta män, sedan utökar hon så sakta (eller snarare så snabbt...) sin verksamhet. Det uppstår en hel del dråpligheter.

Det finns dock vissa (kanske irrelevanta) frågor som jag inte kan låta bli att ställa. Exempelvis, i början av serien har Nancy som sagt så lite pengar att hon inte kan betala sina räkningar och tömmer myntförråden för att ha råd med det nödvändigaste. Men varför köper hon ständigt alla dessa kaffe latte i så fall? Kan man inte ha så lite pengar att man inte ens har råd med köpt specialkaffe? Har det blivit en mänsklig rättighet i vår del av världen?

Apropå kaffe latte, läste jag en rätt bra ledare av Sakine Madon på Expressen idag. Hon skriver att hon aldrig träffat studenter som lever på nudlar, men att studentföreträdare fortsätter att tala om studenter som lever i misär och tvingas ta skitjobb för att leva humant:

"Somliga tycker att det är en rättighet att inte bara få gratis utbildning, utan också få hetidslön när de pluggar. Det ska vara gratis att åka kollektivtrafik och en rättighet att bo billigt i städernas centrala delar. Att några hundralappar blir över till nöje, för den student som inte extrajobbar, målas upp som något katastrofalt." Så länge studenter har råd med chailatte på hippa fik, ett kostsamt uteliv och märkeskläder är det inte pengar de saknar. Nudelmyten börjar bli dammig avslutar hon. Där satt den kanske man kan säga.

Ebba von Sydow har en bra krönika i Expressen om varför modebloggarna bloggar om samma plagg och bär samma outfits - vi svenskar vill gärna vill ha det så. Många modebloggare ser klonade ut och ärligt talat är många "dagens outfits" ganska trista. Men ändå gillar jag flera svenska modebloggar, följer åtminstone tre. För att jag är svensk antar jag. Samtidigt är det skönt med personer som Patricia Field, kanske världens bästa stylist som ibland ser ganska galen ut, som ogillar allt vad trender och likriktning heter. Är det så att när mode blir trendigt är det inte längre mode? Fast egentligen är det ju en ganska snobbig tanke. Låt folk se ut som de vill. Samtidigt är det lite förtryckande och ängsligt när det som är rätt är de plagg, märken och stilar som alla andra bär och köper.

I söndagens T Magazine, bilaga til New York Times, fanns en artikel om unga, amerikanska modebloggare. De kan inte köpa den där Miu Miu-väskan som vi snart 30-åringar har råd med eller åtminstone kanske kan spara till, men de är desto mer innovativa och kreativa med vad som finns att tillgå. I artikeln intervjuas Tavi, 12 år (12 år!), hjärnan bakom bloggen Style Rookie:

‘‘I like creating characters. Example: I’m wearing a long sweater, glasses and a colorful blazer. I am a 23-year-old living in D.C. and I like to visit quaint coffee shops. My mother died when I was 3, and my father remarried this woman who is always buying me perfume I never use.’’ Blir man inte lite stum?

Jag älskar Laura Merciers Soufflé Body Cream i doften (eller smaken kanske man ska säga) Tarte au Citron. Det är nästan så att man vill äta upp sig själv. Om den inte redan är en klassiker bland krämer tror jag att den kommer att bli det tids nog. Är du en riktig godisgris tar du ett lager Eau Gormande, Crème Brûlée ovanpå din citronpaj och du är ready to hit the candy store.

En annan härlig Laura är Oh Laura. Tycker fortfarande att hennes Release Me är fantasisk. Vilket genialiskt drag av Saab att knyta den till sina produkter. Tror att alla som sitter eller har suttit på ett kontor mellan 9 och 18 någon gång känt sig som späckhuggaren i reklamen. Ta en paus, på med Realese Me och återgå sedan till ditt ansvarsfulla jag som betalar hyran.    

Under Huden som är del 1 av Doris Lessings självbiografi, sträcker sig från det att hon föds i Iran till dess att hon lämnar Zimbabwe (tidigare Rhodesia) och flyttar till London, ca 30 år gammal. Boken är en intressant reflektion och berättelse om familjen och hennes barndoms- och ungdomsår.

För den som är intresserad av politisk historia är den också spännade ur den aspekten, Lessing var själv aktiv i en kommunistisk grupp under delar av sina 20-någonting år och skriver vid sidan av åren i gruppen även om sitt "uppvaknande" och hur hon slutligen släppte taget om ideologin.

Precis som hon är känd för, är hon ganska vass i sina formuleringar och åsikter: Konsekvensen av alla de unga män som stupade i första världskriget är ett Europa som idag befolkas av medmåttor, skriver hon i inledningen. Förbered dig också på ett flertal matbeskrivningar som kommer att göra dig hungrig!

Idag publicerar DN en artikel, undertecknat ett antal teaterarbetare - bland annat skådespelarna Ingvar Hirdvall, Elin Klinga, Rolf Lassgård, Alexandra Rapaport och Ann Petrén, om alliansens kulturpolitik:

"Alliansens och oppositionspartiernas passivitet inför kulturpolitiken är djupt oroande. Urholkade anslag gör att teatrarna pressas att välja en mer kommersiell repertoar. Men ska vi leva i ett land eller i en galleria? Det är dags att vi börjar diskutera ett lands behov av andliga värden, skriver några av Sveriges främsta regissörer, skådespelare och dramaturger".

SvD:s bloggande ledareredaktion är inte sena med att svara:

"Kulturmänniskorna känner en genuin oro, inte tu tal om saken. De är alla nämligen fixerade vid den kulturpolitiska tanke som slogs fast 1974: att staten inte bara ska komplettera marknaden, utan aktivt utgöra alternativ och motkraft till den kultur som där skapas. De har aldrig upplevt en annan kulturpolitisk tanke än den, och har svårt att föreställa sig att någon sådan kan vara möjlig. Inom den liberala synen på marknaden kan man vidare ofta utläsa åsikten att staten inte ska lägga sig i för mycket, vilket från ett vänsterperspektiv tolkas som avsaknad av kulturpolitik".

Kom att tänka på något som en svensk konstnär, bosatt i New York sedan 14 år, sa när vi träffades för någon dryg månad sedan. Det hon berättade är nämligen lite av en parallell till debatten om den svenska kulturpolitiken. För henne var det något av en kalldusch att komma ut i arbetslivet efter konstskolan och inse att det inte fanns några stipendier att söka som motsvarar de som finns i Sverige för svenska konstnärer. Stora konstnärsstipendier existerar inte i USA. De kanske tas för givet i Sverige, menade hon, men en konstnär i New York måste förlita sig på brödjobb och sin egen uppfinningsrikedom för att överleva. Det tog tid innan hon visste hur hon skulle bete sig för att nå ut med sin konst.

Hon ansåg ändå att det finns något positivt med att livet för konstnärer och kulturarbetare är mindre strukturerat i New York än i Sverige. I USA finansieras den stora delen av konstvärlden med privata pengar – på gott och ont. Hon berättade att den offentligt finansierade konsten i New York ofta väcker kritik och debatt. När konsten finansieras privat däremot har den färre intressen att ta hänsyn till. Privat finansierad konst kan därför bidra till ett större antal uttryck på konstscenen, ansåg hon. Men en liknande situation är kanske inte möjlig i Sverige?

Ovan en bild på ett av New Yorks alla offentliga konstprojekt som nu visas i stan. Konstnären heter James Yamada och konstveret som står på Fifth Avenue och sextionde gatan heter "Our Starry Night". Det är en knappt två meter hög skulptur i aliminium med nästan 2 000 små lysande dioder. När man går genom skulpturen svarar ljuspunkterna med olika signaler för varje person som passerar.

En annan av Metropolitans specialutställningar är Superheroes: Fashion and Fantasy. Dels visar den autentiska dräkter från superhjältefilmer, bland annat Batmandräkten som Christopher Bale bar under inspelningen av The Dark Knight och Rebecca Romijns/Mystique's dräkt - eller snarare applikationer - i X-Men. Dels visar utställningen hur superhjältarna inspirerat designers som John Galliano, Dolce & Gabbana, Jean-Paul Gaultier och Thierry Mugler.

Linn Ullmans "Ett välsignat barn" har översatts till engelska, boken har nu recenserats i NY Times.

Kritiken är mestadels berömmande:

"While Ullmann’s sentences, smoothly translated by Sarah Death, are a pleasure to read and her deft modern sensibility is winning, the deeper drama at work here is missing some crucial, potentially painful connections. Strategically, it makes sense to glance at Isak (man läser gärna Ingmar Bergman även om karaktären Isak är gynekolog...) indirectly instead of head-on. Who dares look straight at the face of a god? However, thematically and emotionally, the novel suggests that a grave charge will be leveled at Isak, a move the novel also resists, elides and elegantly avoids."

En bra sak med att bo i New York är att decaf-kaffe finns överallt. Varför kan man inte hitta koffeinfritt kaffe i Sverige? Varför?? Alla vi som blir superpigga av koffein - psyklogiskt relaterat eller inte - kan ju inte dricka kaffe efter klockan 15 om vi vill somna före klockan fyra på morgonen. Jag är i och för sig ingen kaffesnobb, men jag tycker inte heller att det är någon större skillnad i smaken mellan vanligt kaffe och decaf. Wayne's, kom igen nu. Hur svårt ska det vara.

Ett av alla varma, nyfikna och korta möten här i New York. Vladimir och Marcello. Marcello har just varit på ett av sina månatliga besök hos frisören och fått en uppdaterad version av "Parisian Style".

Ingen utom möjligtvis Frank Sinatra själv gör Frank SInatra så bra som Jamie Cullum. Visst blir man glad när man hör Jamie Cullums version av "Singin' in the Rain"?

En av Metropolitans specialutställningar är Jeff Koons med tre större skulpturer takterassen. Det är en ganska häftig utställning. Objekten är stora, färgglada och lekfulla, miljön - takterassen med utsikt över Central Park och Manhattan - bidrar förstås till upplevelsen. "Jeff Koons choice of objects and images forcefully addresses the impact of class, power, materialism, and consumerism in contemporary life", skriver muséet om konstnären. Koons har en fabriksliknande studio i New York med närmare hundra anställda som hjälper honom att producera sin konst. Hans riktigt stora verk tillverkas dock på annat håll.

Sex And The City säsong 2, avsnittet "The Caste System" innehåller en riktigt rolig scen där Jeff Koons kommer upp i dialogen. En känd skådespelare kommer in till Charlotte Yorks galleri och frågar när han står framför brandsläckaren:

- How much for this piece?
- The fire extinguisher? Oh, that’s a real fire extinguisher. For the gallery, in case there’s a fire.
- I guess I’m a total idiot.
- No, it happens all the time. You can have it. Take it. You can say you got it at the gallery. People will probably think it’s a Jeff Koons. 

Han har ju faktiskt gjort damsgare i plexiglasskåp.....

Är det hemlängtan till Sommarsverige eller var sommarpratarna ovanligt bra i år? Jag har nog aldrig lyssnat så nitiskt tidigare och tycker att många var ganska briljanta. Har fortfarande flera intressanta värdar kvar att lyssna på - podradio är ju toppen, synd bara att låtarna försvinner - de är ju halva programmen. Hoppas att SR tänker över detta till ett annat år.

Här kommer mina favoriter:

1. Karin Mamma Andersson. Ett jättefint program uppbyggt av "noveller" ur livet.

2. Björn Ulaeus. Medelålders+, man och megakändis som talar om sin vacklande självkänsla genom livet. Befriande!

3. Lars Winnerbäck. Visste mycket lite om honom innan jag hörde programmet som handlar om medelklassångets och andra begränsningar. Ärligt och uttrycksfullt.

4. Robyn Carlsson. Reflekterar över sin tid och sina upplevelser i USA. Intressant!

5. Jonas Whalström. Trygg- och säkerheten personlifierad, samtidigt som han är så rolig! Berättar en massa anekdoter om både sitt privata och sitt ovanliga yrkesliv.

Och så några till som är jättebra:

6. Elisabeth Massi Fritz. Vilken kvinna!

7. Amelia Adamo. Jag får aldrig nog av Amelia, hon är så inspirerande. Spännande att höra mer om hennes bakgrund och ungdomsår.

8. Jens Lapidus. Det jag fastnade mest för var när han talade om att inte ta ställning till hundra procent, utan att se nyanser, vinklar och argument. Kan känna igen mig i detta, men har inte sett på det lika positivt som Jens Lapidus när han beskriver detta.

9. Antonia Ax:son Johnsson. Bakgrunden, karriären - mycket fascinerande. Har alltid varit nyfiken på henne.

10. Margot Wallström. Ett trevligt program om hur det är att vara EU-kommisionär. Jag gillar låtvalen, synd som sagt att man bara på några sekunder av introna när man laddar ner programmen.

Här kan du läsa en radiokrönika i SvD där undertecknad tycker att sommarvärdarna var ovanligt uppblåsta och egocentriska i år. Hm, Intressant.

För dig som har möjlighet, missa för guds skull inte musikalen Hair som nu spelas i Central Park alla dagar utom måndagar till och med den sista augusti. Biljetterna är gratis och släpps vid Delacorte Theater klockan 13.00 samma dag som föreställningen ges. Var ute i GOD tid - köerna ringar långa redan innan biljetterna börjat släppas. Uppsättningen har fått fantastisk kritik:

Hair is without reservation a welcome acid flashback to a time in which cynicism kept pace with idealism and the American Dream was still something that could be taken seriously enough to be trashed by a bunch of dirty, irrelevant hippies cavorting in a park. Director Diane Paulus has done a phenomenal casting job, Karole Armitage’s group choreography is pulsating and the band is supremely groovy, skriver David Cote i Time Out.

Kan du inte gå kan du i alla fall trösta dig några minuter med låten Aquarius från filmen Hair.

Den här kvarteten gick jag förbi under en promenad i Central Park i helgen. Det svängde ordentligt även bilden ser rätt stillsam ut. Det är så härligt med alla uppträdanden runt om i parken, många är fantastiskt duktiga. Samtidigt blir man påmind om hur tufft det är att etablera sig musikaliskt trots att man är enormt skicklig.

Åh, vad jag gillar utomhusbio! Den här veckan är det filmfestival i Central Park och det bjuds på en hel del gamla godingar för dig som har vägarna förbi:

Nu ikväll visas Working Girl från 1988 med Melaine Griffith, Segnorey Weaver och Harrison Ford. Bortsett från att det är en underhållande film i sig är den också en studie i 80-talsmode då det tar ut svängarna som mest. Det musikaliska ledmotivet, "Let the River Run", är också rätt härligt bombastisk.

På onsdag visas klassikern The French Connection från 1971 med bland annat Gene Hackman. Filmen vann fem Oscar - bästa manliga huvudroll (Gene Hackman) och bästa regissör (William Friendkin) var två av dem.

Hitchcocks Strangers on a Train från 1951 visas på torsdag. I sann Hitchcockanda är det en psykologisk thriller om mord och planering med en spännande upplösning. En kort bit in i filmen visar sig också Hitchock själv som hastigast.

Den romantiska komedin Moonstruck (1987) med Cher och Nicolas Cage visas på fredag. Filmen vann tre Oscars - en av dem belönades Cher med för bästa kvinnliga huvudroll.

Festivalen avslutas på lördag med filmen August Rush från förra året. I filmen spelar bland andra Keri Russell
och Jonathan Rhys Meyers. Precis som de andra festivalfilmerna utspelar sig handlingen i New York. Varje film ska representera en av stadsdelarna Staten Island (Working Girl), Bronx (French Connection),  Queens (Strangers on a Train), Brooklyn (Moonstruck) och Manhattan (August Rush).

Filmerna börjar kockan 20 och visas vid Rumsey Playfield.

Den perfekt trimmade, blanka pagen. De vita, pressade byxorna. Guldsmyckena. Avsaknaden av underhudsfett efter år av sallader och Pilates. Den lilla jackan, den dyra handväskan och de stora solglasögonen. Jag hyser en skräckblandad beundran för alla dessa Upper East ladies.

Jhumpa Lahiri är en av mina favoritförfattare; hennes berättelser, hennes språk, karaktärer och beskrivningar, stämningarna - allt är fantastiskt. Därför är jag jätteglad att hon i år kommit ut med en ny bok, novellsamlingen Unaccustomed Earth, som precis som hennes tidigare böcker fått lysande recensioner. Hennes första bok, novellsamlingen The interpreter of Maladies vann Pulitzerpriset år 2000 och den efterföljande romanen The Namesake gjorde den hyllade regissören Mira Nair en film om med samma namn som hade premiär förra året.

Måste bara visa en trottoarskylt som jag passerade nyligen. Den gjorde min dag - den är både rolig och rörande på samma gång. "Look Like a Million Bucks", "Haircuts 19.95", "MetroHair NYC - A Saloon for Men". Och så mannen på bilden. Synd att bilden inte blev bättre, men han såg liksom självlysande ut i sin silverkostym och med sina onaturligt ljusblå ögon.

Förra veckan fick jag ett infall att gå på bio. Biografen som låg närmast visade Sisterhood of Travelling Pants 2 och Tropic Thunder. Självklart valde jag den senare. Jag menar, vad är det för titel - Sisterhood of Travelling Pants? En uppföljare dessutom, hade inte en aning om att det fanns en "etta". Dessutom gillar jag Ben Stiller. Jag vet att många har svårt för honom, men jag skrattar åt hans vulgoskämt som ibland blir för mycket. Genom Tropic Thunder har han lyckats reta upp handikapporganisatinerna i USA som demonstrerade utanför en biograf i Los Angeles samma dag som filmen hade premiär.

Jag måste säga att jag ändå tyckte att den var himla rolig. Filmen handlar som ett gäng skådespelare (Ben Stiller, Robert Downey Jr och Jack Black bland andra) som ska spela in en krigsfilm om Vietnamkriget. Lokalbefolkningen, eller snarare en lokal gerillarörelse, som inte känner till att filminspelningen pågår förklarar kring mot skådespelarna. Mest skrattade jag åt Robert Downey Jr som spelar en skådespelare som spelar en svart soldat. Att han lyckas göra sin roll med sådant allvar samtigit som han är så överdriven på alla sätt, utan att passera gränsen för vad som känns ok är lysande. När Tom Cruise gormar hot och hela registret grova svordomar blir det liiite obehagligt. Men glömmer man bort att han är scientolog är han faktiskt rätt rolig på ett gubbigt, galet sätt. Tropic Thunder kommer säkert att få urusla resensioner i Sverige i samband med att den har premiär den 19 september.

Olafur Eliasson, dansk-isländsk konstnär, är just nu aktuell med en ganska stor installation i form av fyra konstgjorda vattenfall här i New York. Vattenfallen är installerade längs Manhattans, Brooklyns och Governors Islands stränder, det fjärde från Brooklyn Bridge. Jag har sett dem lite hastigt vid några olika tillfällen och måste erkänna att de inte berörde mig så starkt. Ändå tycker jag att det är ett rätt häftigt projekt eftersom det är så omfattande - merparten av kostnaderna är finansierade av borgmästaren Michael Bloomberg personligen. Och så är det ju förstås särskilt roligt att det är en nordisk konstnär. Har hört att vattenfallen är vackrast på kvällen då de är belysta, måste verkligen se det före sista utställningsdagen, 13 oktober.

Bilden ovan tog jag en regntung tag, den gör verkligen inte vattenfallet rättvisa. På kampanjwebbplatsen finns riktigt fina fotografier.

Den 16 augusti fyllde Madonna 50 år. Det rapporterades naturligtvis en del om detta i svensk dagspress, här kommer några utdrag från olika artiklar i de större tidningarna:

Anna Rabe, radio- och TV-krönikör på SvD, skrev om Kanal 5:s helkväll tillägnad Madonna: ”Madonna som artist är högst medelmåttig; det som gör henne stor är hennes målmedvetenhet och hennes outtröttliga uthållighet. Hennes sångröst är tunn och besitter inte något större register, hennes dans är förvisso skicklig men knappast bättre än någon annans. Hon är enligt traditionella mått mätt inte ens speciellt snygg och även om hon har haft en del hitlåtar under åren är hennes musikaliska gärning tämligen blygsam om man jämför med många andra.” Diskussionen känns gammal och irrelevant. Madonnas sångröst har återkommande kritiserats genom åren som otillräcklig och halvdan. Men att sångrösten inte är nummer ett för en karriär inom popindustrin är väl ett faktum? Jag förstår inte heller det intressanta i Rabes beskrivningen av Madonna som ”inte speciellt snygg”. Men visst ligger det något i att den outsinliga energin och viljestyrkan har hållit henne kvar i toppen under alla dessa år. Samtidigt är ju inte det någonting unikt för Madonna, utan gäller för de flesta som gjort en internationell karriär - oavsett bransch. Nej, pop- och mediefenomenet Madonna går inte att förklara genom att bryta ut några få element som röst, useende och målmedvetenhet.

Fredrik Strage på DN ger tre råd till Madonna i sin födelsedagshyllning: 1. Spela in en skiva med Pet Shop Boys (du gillade ju deras remix av "Sorry" så –mycket att du framförde den live). 2. Skriva en bok om hur det var att hänga i New York 1979 och dejta Jean-Michel Basquiat. 3. Uppträda i Sverige (det är pinsamt att du inte har gjort ett riktigt gig här –sedan 1990). Det sista håller jag definitivt med om, även om jag inte längre räknar mig till hennes fans – jag klamrar mig fortfarande fast vid Madonnas 80-talshits – känns det viktigt att någon gång se henne live.

Aftonbladets Susanne Nylén rapporterade om femtioårsfirandet som gick loss på i,2 miljoner: ”Draperad med ett glittrigt halsband från Givenchy, genomskinlig känning, lårhöga stövlar och en kuvertväska med sitt eget namn gick Madonna på nattklubben Volstead i West End.

Expressen, med Mail on Sunday som källa, skriver att maken Guy Richie nu gått med på att adoptera ett till barn – paret har tidigare varit oense om detta – lagom till födelsedagen. Enligt brittiska tidningar vill Madonna adoptera en malawisk flicka som heter Mercy. Om adoptionen går igenom blir det Madonnas fjärde barn.

Som inbiten svenne börjar jag tröttna på flimsiga sommarklänningar och dröja mig kvar framför skyltltfönster som visar skräddade höstrockar och stickade koftor. Samtidigt känns det bisarrt att vira på sig halsdukar i provhytter när det är nästan 30 grader ute. Men i den här Chloéensemblen skulle jag nästan trivas trots värmen. Titta bara på kappan och de gröna sammetsbyxorna. Du som är i krokarna hittar Chloé på 850 Madison Avenue.

Amy´s Bread är ett alldeles fantastiskt konditori på 250 Bleecker Street. Bakverken är lika gudomliga som priserna. Ta paus i shoppingrundan för en kaffe, hembakta (ok, bageribakta) cupcakes och två dollars färskpressad apelsinjuice. Nej, jag får inte betalt för att publicera detta, vill bara dela med mig av en liten skatt i The Village. Om du gillar Marc Jacobs finns minst tre butiker på samma gata.

Välkommen till ännu en blog. Om du är intresserad av kultur – konst, mode, böcker och film till exempel – eller bara vill ha lite tips till NY-resan kanske jag har något för dig. Jag är 29 år, bor i New York och skriver om det som är på gång och annat som kan vara intressant för alla som tycker att populärkultur är härligt!

Vi ses!

L